Laglöst land under internets yta

Under det vanliga internet finns ett annat nät. En dold, mörk och laglös plats där droger, vapen och barnporr säljs – men där också demokratiaktivister organiserar sig i hemlighet. Hur stort darknet är vet ingen.

Föreställ dig internet som ett isberg. Den lilla bit som syns ovanför ytan är det internet som vi normalt surfar på, med Facebook, Google och sidan där vi beställer matkasse. Vi kan kalla det yt-internet. Det utgör bara ungefär tre procent av hela isberget. Under ytan och ner i djupen breder det som kallas deep web ut sig – det djupa internet. Här ligger de webbsidor och databaser som inte är tillgängliga för alla, som läkarjournaler, internetbanker och intranät.

Det är också här som darknet finns – det hörn av internet där både webbsidor och de som surfar på dem per automatik är anonyma. Det är en oreglerad del av nätet, ingen har det övergripande ansvaret för darknet. Därför går det här att köpa falska identiteter och vapen för kryptovaluta, här sprids recept på bomber och extremister kan mötas och lägga upp planer – allt i skydd av mörkret.

För de flesta som hört talas om darknet har det nog blivit synonymt med narkotikahandel. I takt med att datatekniken utvecklats har en stor andel av de drogaffärer som förr skedde på gatan flyttat hit. Drogmarknaderna är uppbyggda som Tradera ungefär och säljare, privatpersoner, från hela världen erbjuder fler sorters knark än vad man kan tro är möjligt. Ofta noggrant salufört i annonser som kunde varit för vilken laglig vara som helst.

En sådan så kallad dark market – mörk marknad – var AlphaBay. Det dök upp på darknet kring år 2014 efter att polisen lyckats stänga ner en annan känd drogmarknad, Silk Road. Ofta fungerar det så, en sida släcks ner och snabbt poppar en ny upp. Darknet är en ständig katt- och råttalek mellan säljare, köpare och polis.

På ett år exploderade AlphaBay i popularitet och snart hade sidan över 400 000 medlemmar. AlphaBay hade blivit den största mörka marknaden någonsin. I sortimentet fanns LSD, hallucinogena svampar, metamfetamin, fentanyl men också andra illegala varor som stulna körkort och pass och maskiner för att skimma kreditkort.

Polisen hade ögonen på AlphaBay. Men trots att brottsutredningar om knarkhandel startades runt om i världen där kunder tagit emot droger i sina brevlådor, fortsatte polisen att gäckas av den ­centrala frågan: Vem var hjärnan bakom denna enorma drogmarknad? Eftersom alla är anonyma på darknet fanns det inga spår. Så den amerikanska polisen beslutade sig för att själva börja infiltrera AlphaBay.

Darknet är egentligen gömt mitt framför näsan på oss. Att surfa ut på det är inte speciellt svårt. En snabb sökning på vanliga internet och jag kan ladda ner och installera webbläsaren Tor, som jag behöver för att öppna dörren till darknet. Tor har en lök i stället för ett O i sin logotyp, vi ska komma tillbaka till varför. Jag startar Tor och några ögonblick senare surfar jag på det dolda nätet. Det ser ut ungefär som att öppna internet från 90-talet.

När man pratar om darknet i dag så är det Tor-nätverket man menar. Det finns andra, mycket mindre och mindre kända anonyma nätverk uppbyggda på liknande sätt. Men låt oss hålla oss till Tor. Utvecklingen av Tor-nätverket startade på 90-talet i ett forskningslabb under den amerikanska militären, med ambitionen att skapa ett nät där man kunde kommunicera utan att röja sin identitet. Förutom att hålla kontakt med amerikanska agenter i andra delar av världen, skulle det gynna yttrandefrihet och demokratikamp.

Även Sverige har bidragit med biståndspengar till utvecklingen av tekniken. Kring millennieskiftet hade nätverket blivit verklighet och fick namnet Tor, The onion router. Strax efter tog civilsamhället över ansvaret för Tor-nätverket och 2008 skapades webbläsaren Tor för att underlätta för vanligt folk att använda det.

Darknet är väldigt annorlunda att surfa på än yt-internet. Till exempel är det inte sökbart. Det beror dels på att det är svårt att bygga en sökmotor på en plats som darknet, där sidor flyttas och stängs och adresser byts i en rasande fart. De som sköter sidorna här vill helt enkelt inte att de ska vara sökbara och lätta att hitta.

Detta innebär att jag måste veta exakta adresser till sidor för att kunna surfa till dem. Adresserna på darknet är dessutom långa, slumpmässiga serier av bokstäver och siffror som avslutas med ”.onion”.

Löken igen! Snart kommer förklaringen.

Vid mitt skrivbord på kontoret klistrar jag in adressen till en av darknets mest kända sidor, Hidden Wiki, i webbläsaren Tor. Adressen ser ut såhär: http:wikitjerrta4qgz4.onion/.

Hidden Wiki är en så kallad indexsida, där darknetanvändare gemensamt skapar listor över aktuella adresser.

Om jag hade surfat på vanliga internet till, säg, svt.se så hade datatrafiken från min dator tagit den snabbaste och mest direkta vägen till SVT:s server. Jag hade lämnat efter mig spår i form av bland annat min ip-adress, alltså de siffror som kan identifiera mig. Spåren gör att min internetleverantör kan följa exakt vad jag gör på internet, och polisen kan begära ut informationen. Men nu surfar jag med Tor och ut på darknet i stället (det är för övrigt helt lagligt, ja). Så fort jag lämnar vanliga internet för darknet så slutar mina fotspår, som om jag hoppat rakt ut i tomma intet.

Det var därför den amerikanska polisen FBI inte lyckades hitta dem som låg bakom drogmarknaden AlphaBay. Inte ens en digital brödsmula lämnade de efter sig.

FBI:s infiltration av AlphaBay började med att de köpte lite marijuana. Det gav inga ledtrådar, så de köpte lite kokain, metamfetamin, förfalskade körkort. Men fick fortfarande inga bevis för vem som skickade varorna eller vem som drev marknadsplatsen.

Det som gör mig helt anonym på darknet är att min datatrafik inte tar den snabbaste vägen, som på vanliga internet, utan tar omvägar via många av de tusentals servrar över hela världen som ingår i darknet.

Man kan säga att jag skickar min datatrafik i formen av en lök. Löklagren symboliserar lager av kryptering. Vid varje server skalas ett lager av löken bort, det vill säga ett lager kryptering. Varje server vet bara vilken server den måste skicka vidare löken till, på så vis är det omöjligt att följa hela kedjan. När webbsidan sedan skickar datatrafik tillbaka till mig, byggs lagren (krypteringen) på löken igen, server efter server. Blixtsnabbt. Det är knappast nödvändigt att påpeka – med detta är oerhört avancerad teknik som gör den bästa programmerare grön av avund.

Det enda min internetleverantör kan se är alltså att jag surfat ut på darknet. Man kan säga att det går att se vilken tunnelbanestation jag klivit ner till, men inte vilket tåg jag hoppat på eller vart jag ska.

Köpa hackertjänster, beställa våldsbrott och tvätta pengar.

FBI blev allt mer desperata i sina försök att avslöja AlphaBay. Men så plötsligt upptäckte de något. När en undercover-agent skapade en ny användare på AlphaBay fick han ett e-postmeddelande som välkomnade honom. I toppen av det stod en e-postadress. AlphaBays upphovsman hade gjort ett mänskligt misstag, som skulle trumfa all kryptering. Genom e-postadressen och samarbete med polismyndigheter i olika länder kunde FBI finna att AlphaBay drevs av en kanadensisk man bosatt i Thailand.

Thailändska polisen passade på när han satt uppkopplad vid sin dator att iscensätta en olycka utanför hans lyxvilla. När mannen kom ut för att se vad som stod på, tog sig polisen in i huset. Där inne stod hans dator, inloggad på AlphaBay som administratör. Polisen kunde ta över och börja driva världens största drogmarknad, i syfte att ringa in de skyldiga.

Det finns som sagt ställen där man kan hitta adresser till sidor på darknet. Ett sådant är Dread Forum, en diskussionssida. Ett annat är Hidden Wiki, där jag är nu. 90-talet ringde och ville ha sitt internet tillbaka. Jag kan nästan höra modemets blippande. Men man ska inte låta sig luras – darknet må se ut som hämtat ur en svunnen tid med fula typsnitt och skeva sidor, men så är icke fallet.

På Hidden Wiki hittar jag länkar till alla möjliga sidor, forum och marknadsplatser, den ena mörkare än den andra. Jag kan – att döma av det jag ser – köpa hackertjänster, beställa våldsbrott och tvätta pengar. Vissa menar att det till och med ska finnas barn till salu här.

I skydd av anonymiteten har darknet blivit ett viste för pedofiler. Eftersom ingen riktigt vet hur stort darknet är, går det heller inte att med säkerhet säga hur stor del av det som består av material relaterat till övergrepp på barn. Men när en brittisk forskare för några år sedan gjorde ett försök att kartlägga darknet menade han att 80 procent utgörs av barnpornografi. Andra säger att droghandeln dominerar. Sannolikt beror det också på hur man mäter.

En av de största barnporrsidorna på darknet var Childs Play. Där möttes pedofiler för att dela, diskutera och titta på videor och bilder av barn som utsattes för sexuella övergrepp. En del av de aktiva var från Norden. Det fick den norska tidningen Verdens Gang, VG, att börja undersöka sidan. En av VG:s datajournalister lyckades 2017 trots alla lager av kryptering ta reda på var sidans server stod. Döm om reportrarnas förvåning när de förstod att Childs Play drevs av den australiska polisen, som infiltrerat sidan sedan nästan ett år. För att inte väcka misstanke hos dem som rörde sig på sidan, hade polisen själva postat övergreppsmaterial medan de samlade in material för att väcka åtal, vilket nu avslöjades av VG. Till sitt försvar sa de inblandade poliserna att arbetsmetoden är försvarbar i ett större perspektiv, för att fånga kriminella innan de utsätter ännu fler barn.

De två unga killarna bakom Childs Play dömdes sedermera till livstids fängelse, men den moraliska frågan dröjde sig kvar: Vad kan samhället göra på det mörka internet utan att självt bli en del av problemet?

När jag ringer Jack Rhysider, som driver podden Darknet Diaries, säger han att historien om Childs Play nog är den värsta han har hört.

– Det var verkligen chockerande och upprörande att höra alla detaljer om personerna som gör den typen av övergrepp och att det finns en så stor marknad för det, säger han från den amerikanska västkusten.

Exakt var han bor brukar han inte berätta. Jack Rhysider är också mycket försiktig när han surfar på darknet, trots sin erfarenhet av att göra research där.

Och han har en poäng. Bara genom att klicka på fel länk här skulle man kunna råka begå en brottslig handling eller ladda hem något som man verkligen inte vill ha på sin dator. Ett virus – eller något ännu värre, som ett utpressningsprogram som tar fler och fler av ens filer som gisslan tills man betalar en lösensumma. Eller en barnporrbild. Bara att ha laddat hem en sådan, eller att ha tittat på den för den delen, är ett brott i till exempel svensk lag.

– Jag håller mig borta från det allra värsta där ute, för om jag skulle se sådana saker så skulle jag nog ha svårt att leva med mig själv efteråt, säger Jack Rhysider.

Den tid han tillbringar på darknet rör han sig ofta i olika forum, för att höra vad människor där pratar om. Han konstaterar att om fake newskan spridas på vanliga internet kan darknet vara en fullkomlig fabrik för påhittade anklagelser och konspirationsteorier som får stå oemotsagda. Inte helt riskfritt i den tid vi lever i.

– Jag hör folk påstå de galnaste saker på forum på darknet och ofta kan de visa övertygande bevis. Jag har tänkt, herregud, detta kommer att bli stort. Men sedan dyker det förstås aldrig upp i den vanliga världen, eftersom det inte är sant.

I andra länder har polisen kämpat länge för att stänga illegala verksamheter på darknet. Svenska polisen fick sitt första stora genombrott förra våren, då en 26-årig kille från Lund åtalades för att ligga bakom drogmarknaden Flugsvamp 2.0. Sidan hade sålt knark för 377 miljoner kronor.

I sin utredning hade polisen bett kollegor i 25 olika länder om hjälp. Ändå friades Flugsvamp-killen. Enligt tingsrätten hade utredningen luckor och bevisningen var inte tillräcklig för att kunna säga att 26-åringen var ansvarig för sidan.

Att bedriva polisarbete på darknet är minst sagt utmanande. Fallen där man infiltrerat och tagit över och drivit sidor för att skaffa bevis, som pedofilringen Childs Play och drogmarknaden AlphaBay, har fått mycket kritik. Det är ingen enkel fråga var gränsen går mellan att utföra polisarbete och att provocera till brott, säger Oliver Popov, professor på Institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet.

– Samtidigt har det visat sig att det fungerar att infiltrera, säger han, men påpekar att infiltrationen måste vara i proportion med vad man kan väntas få ut av den.

Det är rimligt att fråga sig varför man inte bara stänger ner darknet.

Oliver Popov leder den svenska grenen av ett internationellt forskningsprojekt som studerar vad som sker på darknet och hur polisen kan bli bättre på att jobba där. Ett problem för polisen, säger Popov, är att reglerna skiftar i olika länder och att handlingsutrymmet är olika stort.

– Dessutom är länderna väldigt beskyddande. De vill gärna sköta saker själva, men lösningen är snarare mer samarbete.

Det är rimligt att fråga sig varför man inte bara stänger ner darknet. I en internationell opinionsundersökning från 2016 tyckte sju av tio personer att polisen skulle göra just det. Men det är inte riktigt så enkelt. Tor-nätverket består för det första av tusentals servrar som är sammankopplade. Servrarna drivs av vanliga engagerade volontärer i mängder av länder. Det är vad som gör darknet så robust – det finns inte en enskild central punkt som kan fela och förstöra hela nätverket, men det gör också att polisen eller regeringen i ett land eller flera länder inte bara enkelt kan stänga ner det.

För det andra är det en knepig balansgång. Darknet kan vara avgörande för dissidenter, journalister, aktivister och visselblåsare utan vilka vår värld skulle se annorlunda ut. Utan den anonymitet som darknet möjliggör kan deras liv stå på spel. Under arabiska våren användes darknet av aktivisterna för att kommunicera utan att röja identiteter och för att ta sig förbi myndigheternas internetcensur. Genom att organisera sig på darknet kunde man planera revolutioner.

Även i andra delar av världen där de styrande begränsar internet använder sig människor av darknet för att nå ut och samla in och förvara information som kan ge stränga straff att inneha. I samband med Edward Snowdens visselblåsning blev darknet mer känt för allmänheten. Inte bara för dess betydelse för att göra avslöjandena möjliga utan också för att själva informationen som läcktes bevisade hur svårt det är till och med för myndigheterna att knäcka anonymiteten som löklagren skapar. I dag har mediehus som New York Times säkra postlådor på darknet.

Anonymitet är mer än en smart lösning – det är ideologi och politik.

Men det finns också andra starka krafter som inte vill se anonymiteten begränsas. Många som ligger bakom det mörka internet och dess avancerade teknik är raffinerade utvecklare som tillhör en falang som anser att anonymitet är mer än en smart lösning – det är ideologi och politik. De bär vidare arvet från de som lade idégrunden till dagens darknet, en rörelse av programmerare som kallade sig cypherpunks och formades i San Francisco i internets barndom.

Cypherpunks och dess meningsfränder ansåg att kryptering och teknik för sekretess och anonymitet på internet var ett sätt att skapa samhällsförändring. En ny världsordning där etablerad makt minskar i värde när vi kan organisera oss som vi vill med hjälp av internet och där vi kan återuppfinna oss själva som figurer på nätet frikopplade från våra fysiska personer. En av dem skulle senare bli ett välkänt namn: Julian Assange, grundare av Wikileaks. De här cyberlibertarianerna var redan då oroade att det nyfödda internet skulle komma att utnyttjas för att övervaka och kontrollera människor, både av stater och av företag. De såg ett krig om integritet framför sig.

På många vis har deras oro visat sig vara grundad. Kritiken mot hur vår data skrupellöst samlas in har väl aldrig varit skarpare än nu och det kommer att definiera vår framtid, enligt professor Oliver Popov.

– Jag håller med dem som anser att möjlighet till anonymitet på nätet ska betraktas som en grundläggande mänsklig rättighet, säger han.

Han tror att vi alla om tio år kommer att surfa på ett slags darknet, där vi kan vara helt anonyma om vi vill.

Jack Rhysider, från Darknet Diaries, har inte riktigt samma tilltro.

– Det finns ett skämt som går runt, om att i framtiden kommer vi alla att ha 15 minuter av integritet på nätet.