Länge leve morsan!
Lyssna på artikeln
Vedi Napoli e poi muori. Det tycker jag är att gå till överdrift. Ja, alltså att se Neapel och sedan dö. Är jag rätt informerad var det den tyske poeten Goethe som myntade ordspråket efter ett besök i den italienska kuststaden. Men om du nu är i Neapel och förtrollas så av stadens skönhet att inget mer finns att leva för, tycker jag att du under väntan på det sista andetaget kan kvista över till ön Capri, en kort båtfärd bort bara. Axel Munthe – en av vårt lands mest kända personer – höll nämligen till där. Livläkare, fågelskådare, naturvän, författare till en av världens mest lästa böcker.
Efter en stipendievistelse i Munthes hus på Capri blev jag med sällskap. Ja, ett litterärt. Singel är jag fortfarande. Nyligen fick jag hem medlemstidningen. En gråmulen dag började jag läsa – och strax sken solen i mitt inre. Sällskapet San Micheles vänner hade publicerat delar ur Anna Bobergs dagböcker. Hon var en framstående konstnär i egen rätt, men också gift med den som man i dag kanske mest förknippar efternamnet med, nämligen arkitekt Ferdinand Boberg. Thielska galleriet i Stockholm är hans verk, liksom LO-borgen. Paret besökte flera gånger Axel Munthe på Capri. Ferdinand har sammanfattat Munthe med orden ”en av de underligaste, mest obegripliga människor jag någonsin mött”. Lockar inte det till läsning, så vet inte jag. På samma ö höll ofta drottning Viktoria till, av hälsoskäl sades det men många påstod att det snarare var relationen med Axel som lockade.
Jag har hållit hennes huvud över Lethes vatten i 14 år.
Det som muntrade upp min dag var en liten passus i Anna Bobergs dagboksanteckningar från en middag i drottningens bostad på Capri. Värdinnan – drottningen – var sjuk och deltog inte enligt Anna Boberg, som fortsätter:
”Hon är mycket dålig, orkar endast vara uppe någon timme på dagen om vädret – som nu – tillåter henne sitta i solen på en balkong. Som värdfolk fungerade Grevinnan Taube, Statsfru, och Baron De Geer. Gäster: Prins Wilhelm förstås som bor hos sin ”morsa” som han respektlöst uttrycker sig, professor och fru Boëthius, samt fr. Sjöström, Maja, som haft något att göra med Drottningens installation. Och först och främst doktor Munthe förstås, en i sanning kuriös, till sitt yttre maläten och rufsig gammal uv. Han är ju också gammal, kring de 75 skulle jag tro. Och nästan blind, men lejonklon gör sig ännu gällande och för den höga sjuklingen är han livselixiret.”
Själv sade Munthe: ”Tja – jag har hållit hennes huvud över Lethes vatten i 14 år.” Den höga sjuklingen är förstås drottningen och Lethe, glömskans flod enligt den grekiska mytologin.
Men inte bryr jag mig om mytiska floder och malätna gubbar. Nej, det är prins Wilhelm som gör min dag. Han som kallar sin mamma, tillika Sveriges drottning, för morsa! Då ska man veta att dagboksanteckningen skrevs 1928.
Hade jag förtrollats så av Neapel som uttrycket säger, att jag efter ankomsten hade irrat omkring i gränderna i väntan på döden, hade jag ju aldrig hamnat på Capri, aldrig blivit medlem i sällskapet, aldrig läst om prinsens morsa …
Allt jag hade missat!
För ett vet jag: så länge något nytt finns att lära, är det inte dags att dö.