Lars Trägårdh: ”Sverige är fullständigt bisarrt”

Oops, han gjorde det igen. Lars Trägårdh strösslar rubriker längs sin väg. I fyra månader har vi följt mannen som ska ge Sverige en kulturkanon.

Lars Trägårdhs förmåga att trampa i klaveret känns, i brist på ett bättre ord, osvensk. Så har han också tillbringat halva sitt liv i Amerikas förenta stater. Det var där han blev kvitt hemmablindheten; det var också där, på avstånd, som han blev intresserad av det svenska predikamentet. Så vidtog en okulärbesiktning av den blågula folksjälen – inklusive dess blessyrer. Vilket förklarar den klassiska boken Är svensken människa? skriven tillsammans med författaren och historikern Henrik Berggren. 

Lars Trägårdhs bakgrund och yrkeserfarenheter gör honom som klippt och skuren för uppdraget som utredare av en svensk kanon. Hans slugger-kynne däremot … Förkärleken för provokation har försatt honom i en rad trängda lägen. Som när han avvisade tornedalingars krav på att handgripligen få vara med och påverka. Deras önskemål om representation i de expertgrupper som jobbar fram innehållet i kanon fick en trägårdhsk tumme ner. Ingen grädddfil, vare sig för tornedalingar eller bandyspelare, förklarade han. En orubblig hållning som tros ha föranlett kommittémedlemmen Marlen Eskander att hoppa av. En mer diplomatiskt lagd individ hade troligen gjort sitt yttersta för att ta udden av ett så spetsigt uttalande. Inte Trägårdh. En av många gånger han i eftertankens kranka blekhet ombads ge sin syn på saken konstaterade han: ”Alla kan göra sin röst hörd, från samer till frimärkssamlare.”

– Jag håller inte igen, säger han när vi träffas första gången, i början av december, på Solidaritetshuset på Södermalm i Stockholm. Lars Trägårdh har kontor där. Han har kontor i Uppsala också, vid det universitet där han är professor. Men oftast jobbar han här, på gångavstånd till familjens lägenhet. 

– Det är bättre att provocera än att vara undanglidande. Frågan är alldeles för viktig. 

Sedan regeringen utsåg honom till utredare av en svensk kulturkanon har han behövt varva kärnverksamhet med mediala åtaganden.

– Jag blev besviken på DN och andra tidningar som föll in i ett förenklat narrativ. De flesta tornedalingar ser det dubbla medborgarskapet som en tillgång. Den regionala identiteten kan rymmas inom ramen för den nationella. 

Kalla det tunnelseende, eller åsiktskorridor. Lars Trägårdh anser den ofta indignerade bevakningen av hans och expertkommittéernas arbete vara typiskt svensk. Några veckor efter vår första träff ska Martin Wicklin grilla honom i P1:s Söndagsintervjun. Trägårdh ska inte vika, inte en tum, inte en inch. Han håller fast vid sin benhårda tro på medborgaruniversalism, det vill säga – lika för alla. Ingen särbehandling. Ingen affirmative action, som det heter i hans älskade USA. 

– Den kanon vi jobbar fram ska fånga in vad som gör Sverige intressant, alltså inte bara litteratur och musik utan ingenjörskap och vår förmåga att göra affärer. Jag har en fäbless för de delarna. 

– Det finns en förväntan från vissa håll att en kanon enbart ska bestå av finkultur. Själv är jag lite populistisk. Jag vill bredda kulturbegreppet, komma bort från de klassiska konstarterna och inkorporera den samhälleliga sidan: Ingenjörskonst, religion, ekonomi, uppfinningar, lag och rätt. 

Det är inte hans kanon, betonar han. Inte expertkommittéernas heller. Det är folkets. En inställning som manifesteras via hemsidan Kulturkanon.se där vem som helst kan lämna förslag på vad som helst. Anything goes. Föreställ er ett kitt som binder Sveriges medborgare samman. Vad består det egentligen av? Bland det eskalerande antalet förslag på hemsidan märks allt från Göteborgsvitsen till aladåb. 

Men vad är poängen med alltihop?

– Avsikten sammanfattas i tre ord, säger Lars Trägårdh. 

– Bildning, inkludering och … vad är nu det tredje? Just det, gemenskap!

Utomlands pratas det om det svenska tillståndet, inskärper han. Och det är inte längre någon neutral och blomstrande progressiv välfärdsstat som avses. 

– Sverige har blivit ett avskräckande exempel. Kriminalitet, försvaret, misslyckad integration, skolans kris … Hur ska vi kompromissa kring allt detta? Vad är det för samhälle våra barn ska växa upp i? Vi tog vår gemenskap för given, blev slarviga. Jag minns det själv. Det var inte så skoj i Sverige på 1970-talet, det var trist och skötsamt. 

Det bra blev något dåligt. Att vara svensk blev en skämmig del av identiteten, om en del alls, menar han. 

– Så då öppnar vi oss mot multikulturalismen och pluralismen. Inget konstigt med det, men man måste kunna ha två bollar i luften samtidigt. I omfamnandet av multikulturalismen har något försvunnit – idén om det gemensamma. 

Ni märker själva, nu är vi ute på minerad terräng. Lars Trägårdh verkar dock inte avskräckt. Tassar inte. 

När han föreläser för invandrare – något han gör ofta – brukar han påpeka att lagen, den är absolut. På det kulturella planet tvingas däremot ingen till assimilering. 

– Marx pratar om basen och överbyggnaden. På senare år har det offentliga samtalet rört sig mot överbyggnaden, tänk kulturkrig och identitetspolitik. Då fördunklas sikten ner mot det gemensamma. Det beständiga. Vår stat är ju gammal i ett globalt perspektiv. Tänk på allt vi tar för givet: Jo, att få tala och skriva fritt … Diskussionen om överbyggnaden relaterar inte till det gemensamma och beständiga. 

Den kanon som just nu arbetas fram ska inte tvingas på någon, poängterar han. Den ska snarare förföra. 

– Sveriges kulturkanon är inte ett diktat, utan ett avstamp. En avgångshall med öppna fönster. 

Behovet av en svensk kulturkanon fördes fram av det som då hette Folkpartiet. Varken Moderaterna eller Vänsterpartiet, i grunden globalistiska, visade något intresse för frågan. 

När Sverigedemokraterna klev på tåget för några år sedan blev motreaktionen stark. En skepsis Trägårdh kallar ”förutsägbar”. 

– Det blir bu eller bä, och det är inte så intellektuellt spännande. För att uttrycka det försiktigt. 

I augusti ska betänkandet hursomhelst lämnas till regeringen. Men i vilken form: en bok, en lista, en lunta?

– Det är en viktig demokratiaspekt, själva tillgängliggörandet. Blir det en broschyr för nyanlända eller går informationen ut till skolorna i form av läromedel? I Nederländerna blev det en hemsida, en modern variant av en bok, med både bild och ljud. 

Finns det en risk att det blir pannkaka av alltihop, att utredningen läggs i malpåse, att allt arbete kasseras?

– Så kan det mycket väl bli, det är till och med troligt. Men jag hoppas att vi ska få ihop något som anses intressant nog att fundera vidare på, säger Lars Trägårdh.

Efter vårt samtal jäktar han vidare för att möta Jon Manker, grundare av Ion Game Design, som tillsammans med Sverok, en nationell intresseförening för svensk spelkultur, arbetat med att ta fram en kulturkanon för brädspel och bordsspel. 

Liksom många andra intresseföreningar har Sverok överräckt ett förslag på en kanon inom det område man företräder. Därefter promenerar Lars Trägårdh till Babajan, en pub vid Blecktornsparken, för att dricka öl med Leonidas Aretakis, vänstertidskriften Flammans chefredaktör. Mötet visar sig senare resultera i en artikel som, så många gånger förr, skapar rubriker. Lars Trägårdh säger att Svenska Akademien ”borde ta LSD”. Till stor glädje för Flammans rubrikmakare. 

Till stort förtret för Trägårdhs uppdragsgivare. 

Att reta gallfeber på kulturjournalister var trots allt en av anledningarna till att han tog jobbet

Efter intervjun med Flamman har Lars Trägårdh i vanlig ordning svårt att avgöra huruvida han gjort bort sig eller inte. Vill regeringen ha en timid utredare, en grå eminens som verkar utan att synas, ja, då är han tidernas felrekrytering. Är regeringen däremot ute efter en frifräsare som skapar intresse för Sveriges kulturkanon, ja, då får tillsättningen anses vara succéartad. DN-journalisten Vesna Prekopic anklagar Lars Trägårdh för att ha ”provokationstics”, menar att han retas på pin kiv. För mig erkänner Trägårdh, utan omsvep, att han gärna provocerar – att reta gallfeber på kulturjournalister var trots allt en av anledningarna till att han tog jobbet. Men, tillägger han: han provocerar aldrig enkom för provokationens skull. Han vill bara få omvärlden att ompröva invanda synsätt, få syn på dolda sanningar. Ja, vidga sina vyer helt enkelt. Som han själv gjorde när han tog fyra sorters hallucinogena droger i den kaliforniska öknen på 1980-talet, för att sedan skriva essäer om sina erfarenheter. Tripprapporter, akademiskt sanktionerade. 

Han benämner beslutet att flytta från Sverige som en flykt. En flykt från kvävande skötsamhet. Men också en flykt från sig själv. 

Lars pappa var upptagen krögare. Hotell Eggers, Klitterhus i Ängelholm, Astoria i Helsingborg med utsikt över ett glittrande Öresund. Från matsalen kunde Danmark skönjas på andra sidan havet. Något annat. En sak är Lars Trägårdh evigt tacksam för. Fadern inpräntade vikten av att njuta. En hållning som på det svenska 1950-talet, då Lars växte upp, ansågs direkt olämplig. Mamma var frånvarande och krävande. I Söndagsintervjun beskriver Lars det som att hans mamma inte var ämnad för moderskap i traditionell bemärkelse. Kärleken han fick var villkorad, avhängig prestation. Hade han inte varit den han är, det vill säga tuff och ambitiös i sitt grundutförande, hade en mamma som hans fått honom att hamna på psyket. Föräldrarna skilde sig när Lars var två, men gjorde några halvhjärtade försök att lappa ihop äktenskapet. Han, det försummade socialfallet (Trägårdhs egna ord), trivdes faktiskt bättre på internatet Sigtuna än hemma, även om han så småningom blev relegerad från skolan. Han tyckte illa om pennalismen, även om han inte led personligen, men uppskattade de tydliga reglerna. 

När Lars Trägårdh långt senare undervisade på Columbia University fick han en försmak på hur omstridd konceptet kulturkanon kan vara. På Columbia gavs kursen The Core Curriculum, som var ett slags kurs i den västerländska civilisationen. Kursen instiftades 1919. Ett signifikant år. Efter första världskrigets slut ansågs gemenskapstanken extra viktig. Ergo: en mastig kurs i USA:s kulturella fundament. Uppskattad av många, inte minst för att grundkursen gynnade fortsatta studier, men på 1990-talet, i identitetspolitikens linda, fick den kritik för att vara eurocentrisk. Den ansågs uteslutande förlita sig på döda vita mäns läror. Historiens segrare. En invändning som tornedalingars representanter skulle rikta mot Lars Trägårdh. Det kanske verkar vara en krånglig omväg, men för att förstå fenomenets inneboende laddning så är The Core Curriculum en lämplig startpunkt. 

– Det vi har att deala med i Sverige är en barnlek jämfört med USA. Tänk bara på de svartas historia. 

Som regeringens utredare har Lars Trägårdh rest till just USA för att insupa kanon-relaterade lärdomar, men han har även besökt Nederländerna, ett pionjärsland i sammanhanget. I Nederländerna ledde en rad politiska mord till bred konsensus. En kanon ansågs behövas. En lika tacksam mylla finns inte i Sverige, konstaterar han. 

– I Finland råder ingen som helst förvirring på den här punkten. Men vi har inte blivit ockuperade, inte varit i krig. 

En nåd som har blivit en black om foten. 

– Har vi ingen föreställning om något gemensamt så har vi inga förutsättningar för demokrati. 

Vilka är de vanligaste missförstånden? 

– Tanken om auktoritärt tvång, att en kanon skulle vara en SD-konspiration mot den kulturella friheten. Sedan tror många fortfarande att det ska bli en litteraturkanon, likt den danska. Det är fel. När det gäller just litteraturen och de övriga konstarterna så finns det fog för kritik mot kanon-tanken. Konstutövare ska ju vara uppstudsiga och rebelliska. Kanon kan ses som ett gynnande av det slätstrukna. Det puttriga och inställsamma. Det nostalgiska. Där måste vi se upp. 

Någon höger-idé är kanon-tanken inte, betonar han. Lars Trägårdh påpekar att tack vare att de svenska socialdemokraterna redan på 1920-talet rörde sig bort från klasskamp, Internationalen och socialistisk kritik mot ”borgerlig demokrati” och nationalstat och istället accepterade den nationella demokratin och anammade folkhemmet och en demokratisk nationalism, så försvann detta utrymme för svenska nazister. Därför kom de inte upp i mer än en procent i riksdagsvalen.

Ett annat exempel: 1935, två år efter Hitlers ödesdigra maktövertagande i Tyskland, höll Sverige ett firande av den svenska riksdagens 500-årsjubileum. Kung och statsminister talade, representanter från alla nordiska parlament. Hundratals folkrörelser närvarade i det maffiga firandet. Nationalyra. Två bollar i luften. Samtidigt. 

Det är inte hans kanon. Det understryks gång efter annan. Lars Trägårdh är varken enväldig eller självsvåldig. Expertgrupperna arbetar på och de gör det självständigt. Trägårdh närvarade dock vid uppstartsträffen på Sigtunastiftelsen. En hoppingivande sammankomst. Träffen genomsyrades av barnslig glädje, säger han. En yster brainstorm. Samma ohejdade glädje puttrar nu på hemsidan folkets kulturkanon. Medborgarförslagen fullkomligen väller in. 

Medan folkets förslag strömmar in, och expertgrupperna jobbar på, reser Lars Trägårdh landet runt för att förankra kanonprojektet. 

Nästa anhalt: Söderköping. 

Det är därför bildningen varit så demokratisk i Sverige. Därför att den skedde genom arbetarrörelsen.

– Det är förbluffande att den gamla folkbildartraditionen finns kvar, säger Lars Trägårdh på tåget mot Norrköping. 

En stor to-go-kaffe från Bröd & Salt i handen. Laptopen uppfälld. Förberedelser för kvällens kanonföreläsning. Föreläsningsföreningen som bjudit in honom gör honom på gott humör. 

Alla dessa människor som förkovrar sig och hänger med, utan att självhävdelse är en del av ekvationen. Vi pratar om dem. Hur det finns något oförstört över eldsjäleriet. 

– Det är därför bildningen varit så demokratisk i Sverige. Därför att den skedde genom arbetarrörelsen, säger han. 

Bildningsidealet har sett bättre tider. Allt fler unga snickrar sin världsbild i filterbubblor. Hur göra, piska eller morot? Vad krävs för att säkra återväxten? 

– Jag har en spaning, säger han efter att jag slentrian-ondgjort mig över ”dagens ungdom”. 

Man behöver bara gå på Dramaten för att inse att lejonparten av kulturkonsumenterna är kvinnor i 75-årsåldern. De ack så älskansvärda kulturtanterna. Men kanske står det inte fullt så illa till, siar Trägårdh. 

– Det finns en påfyllnad av yngre äldre. Vi ska inte förvänta oss att föreläsningspubliken byts ut från en dag till en annan. Ryggraden i folkbildningen är alltjämt friska yngre äldre, säger han. 

På vägen till Söderköping förhör sig Lars om det politiska styret, både i Norr- och Söderköping. Någon polisstation finns inte längre i staden, får han veta. Inte något lasarett heller. Söderköping kan däremot stoltsera med landets äldsta bokhandel, från 1815. Vill Lars dit? Det vill han, men först ställa av väskan på motellet där vi ska övernatta. 

– Det verkar inte vara party central, det här, säger Lars Trägårdh när vi kliver in på det öde motellet vid Göta kanal. 

På Nyströmska gymnasieskolan där föreläsningen ska hållas är stämningen däremot uppsluppen, sorlet av festlig mingelkaraktär. 

Ett 90-tal biljetter har sålts i förväg. Efter att ha hängt av sig rocken tar Lars Trägårdh plats bakom ett ellipsformat podium i aulan. Gradäng med stolsrader om nio. Nästan fullknökat. Jag konstaterar att Trägårdhs spaning håller sådär; lejonparten av åhörarna får betecknas, ja, inte som yngre äldre men äldre äldre. Presentationens rubrik dyker upp på projektorduken. ”En kulturkanon för Sverige?” 

Trägårdh trär på sig ett headset och inleder med att ösa beröm över Söderköping och dess kulturella utbud. ”Landets äldsta bokhandel, om jag inte missminner mig?” Han berättar lite kort om sig själv. Professor vid Uppsala universitet, men har tillbringat mer än halva livet i USA, dit han flyttade som yngling.

– Det som är en fördel med att lämna sin egen kultur är att man förlorar sin kulturella oskuld. Man uppfattar inte längre sin egen kultur som självklar, och får en ny blick. För min del började mitt intresse för Sverige i USA. 

Han tackade nej först – inte för att han var principiellt emot en kanon – men för att han var busy. Han erkänner att han eggades av kritiken och de högljudda protesterna. 

– Här skulle jag få tillfälle att reta upp ett maximalt antal kulturjournalister. Mycket roligare kan det väl inte bli? 

Föredraget handlar om tre olika Sverige. Tre epoker. Den första, som rubriceras ”Från existentiell kris till folkhem”, handlar om nationalstatens födelse. Den andra epoken, som anses ha pågått mellan 1962 och 2015, ser Sverige omfamna tre nya ismer: över ideologierna modernism, internationalism, multikulturalism. Här vänds blicken bort från Sverige. Sverige blir en moralisk stormakt, en biståndsspelare med världssamvete à la Palme. Fas 3, som tar vid därefter, är ännu i sin linda. ”Gemenskapstankens återkomst?”, kallar han epoken. Ett frågetecken även här. 

Lars Trägårdh visar ett kartdiagram från World Values Survey. Sverige ligger ensamt långt uppe i östra hörnet. Sekulära och självförverkligande som vi anses vara. 

– Sverige är inte normalt, Sverige är fullständigt bisarrt. 

Lars Trägårdh rör sig likt en estradör. Han träder in och ut ur ljusvirveln som projicerar skrift och diagram på duken. Vid ett tillfälle, under några sekunder står ordet ”hänsyn” skrivet på hans vänstra kind. Ståendes vid en annan fläck på golvet skär ljuset hans ansikte i två halvor, en skuggad, en ljus – likt en Jekyll och Hyde. Trägårdh talar ledigt och engagerat, pytsar in comic relief för att förekomma gäspningar. Efter att ha pratat om skötsamhetsnormen skuttar han till Pippi Långstrump som får exemplifiera den suveräna individen. 

– Hon är också ett socialfall med död mamma.

Kommentaren om en socialdemokratisk affisch föreställande ”Framtidsfolket” väcker spridda skratt:

– De ser lite väl entusiastiska ut. På något halvfascistiskt sätt, säger han. 

Trägårdh poängterar flera gånger att han inte är någon kulturknutte.

– För mig är kulturbegreppet brett. Vetenskap ingår, precis som uppfinningar och religion. 

Det råder dubbla armlängds avstånd, försäkrar han. Ett mellan regeringen och honom, det andra mellan honom och de expertkommittéer som utarbetar konkreta förslag. Efter 45 minuter övergår envägskommunikationen i frågestund. En kvinna på främre raden frågar om kulturkanon är tänkt att vara ett redskap för människor som kommer utifrån. 

– Nu beskriver du hela mitt driv, säger Trägårdh förtjust. 

I andra miljöer kan jag bli nyckfull, betydligt mer elak.

Mot slutet hostar Lars Trägårdh till i den ännu påslagna headset-micken. Det distade oljudet får samtliga åhörare att hoppa till. Applådåskor och överlämnande av present följer: Stilla flyter ån, en återblick över de senaste 40 åren i Söderköping. Lars Trägårdh ser genuint lycklig ut. Därefter vankas eftersittning på Kanalkrogen. En tradition som föreningen värnar, och kvällens gäst välkomnar. Tidigare har dignitärer som Jan Guillou, Anders Tegnell, Antje Jackelén och Märta Tikkanen föreläst. Så han är i gott sällskap. 

Lars har trevligt, dricker Linköpingsölet Den blonda nunnan, äter oxbringa med surkål och senap. 

Han bjussar på roliga anekdoter från tiden i USA. Vid 17 års ålder skaffade han falskleg, berättar han. Lars Trägårdh tog namnet Lawrence Jardin (trädgård på franska). Hans far hette förresten Christian – Lars har det som mellannamn – efter Christian Tyrann. True story. Han slänger ofta in jänkarfraser som den. ”Those were fine days” är en annan favorit, och ”make no mistake”. 

Nog saknar han USA, fast Sverige har sina sidor. Hovs hallar hemma i Skåne jämförs med Big Sur. Där, i Kalifornien, vid kusten, trivs han allra bäst. Öppna vidder, ingen efterhängsen stat som klättrar på hans axlar. Frihet verkar vara något fysiskt för honom. 

Efter att de roade åhörarna har lämnat krogen och slukats av mörkret längs kanalen sitter vi kvar en stund. En av de yngre i sällskapet, Klas, en lokalbo i medelåldern, frågar om han får bli kvar på en sista öl. Visst får han det. 

– Det är alltid svårt att veta vad som väntar en när man möter någon så här, säger mannen och fyller på öl i glaset. Jag hade förväntat mig en sträng person. Du ser sträng ut på bilderna man sett i tidningarna, och så har man hört det där om provokatör. 

Lars Trägårdh skrattar till. 

– När jag blir bjuden så här så kommer jag och stannar till sista man, säger han. I andra miljöer kan jag bli nyckfull, betydligt mer elak. Särskilt när jag konfronteras med rena dumheter. 

Ur Tidningen Vi #4 2025.

Läs mer:

Nio svenska filmer som borde ingå i en kulturkanon

Markus Wilhelmson: ”Världens folkligaste subkultur”