Lars Vilks, Anna Odell och Maurizio Cattelan – konst som chockar

  • 13 maj 2024
  • 17 min

Maurizio Cattelan, "La Nona Ora", 1999. © Maurizio Cattelan 2024. // Foto: My Matson / Moderna Museet

Lars Vilks, Anna Odell och Maurizio Cattelan – konst som chockar
Pontus Dahlman

Maurizio Cattelan, "La Nona Ora", 1999. © Maurizio Cattelan 2024. // Foto: My Matson / Moderna Museet

Lyssna på artikeln

En gång i tiden var en bild på en läsande kvinna djupt upprörande. I dags krävs andra metoder för att vi ska förfasa oss. På en aktuell utställning används en påve, en diktator och några stackars fastfrusna hästar för att få oss ur balans.

Påven vaktar porten. Utsträckt på en rödskimrande matta ligger den vithårige Johannes Paulus II med spiran i sin hand, framför entrén till årets mest omsusade konstutställning. Vitklädd och blundande med sitt guldkors likt en tjurig miljöaktivist. Men grejen är att han är fälld till marken av meteorit. En stenbumling mot rumpan som fått benen att ge vika. Han är gjord i vax men ser så verklig ut att vissa som sett honom förut gått i taket av ilska; när verket visades i Johannes Paulus hemland Polen fick galleristen hotelser och nationalister försökte till och med få vaxpåven att stå upprätt igen.

Välkommen till italienaren Maurizio Cattelans värld. Den precise provokatörens och filosofiske förbluffarens universum. I hans utställning på Moderna museet i Stockholm (pågår till den 12 januari 2025) får vi förutom mötet med den fällda gudsmannen bland annat se världens ondaste människa i ansiktet. Samt en rad i utställningsväggen fritt svävande, uppstoppade bronsskimrande hästar.

På annat håll har han till exempel skapat en offentlig installation som föreställer tre barn i form av naturtrogna skulpturer, hängande i snaror i ett träd, till synes bortslitna från sin vardag och dömda till döds: det fick en familjeman att släpa fram stege och såg.

2019 klistrade han upp en färsk banan med silvertejp på en konstmässevägg: ett idéverk inbringande miljoner med titeln The Comedian. En skojare, alltså?

Maurizio Cattelan, 2024. // Foto: My Matson/Moderna Museet

På förhandsvisningen av utställningen i Stockholm för oss journalister smyger Cattelan omkring i medieuppbådets utkanter. Vi får order att inte försöka intervjua honom, i stället vill han svara via mail.

Jag ser honom stående lutad mot väggen. I vita sneakers, skinglad nacke. Pösiga kritstreckade kostymbyxor, sådana som börshajar har på film, men några nummer för stora. Han snurrar med en blänkande halsbandsplakett: en id-bricka? Vem är han, vad vill han?

– Att ge form åt mina problem och besattheter.

Det blir svaret när jag sänt honom en rad frågor.

– Och eftersom jag lever i det här samhället och ser dess motsägelser, så kan mina problem också vara dina.

– Sedan skoltiden har jag haft problem med auktoriteter fortsätter han, och berättar att han försökte hantera detta ”utan att hamna i fängelse”.

Smartaste lösningen: ”att bli konstnär”. En självlärd sådan, kan man lägga till.

Men vad är det egentligen för tradition han verkar i?

– För att kunna provocera måste man känna till mekaniken, säger konstprofessorn Gertrud Sandqvist, som utöver sin expertis utbildar studenter på Malmö konsthögskola.

Vi pratar i telefon och jag har kastat fram en av mina egna första konstchocker.

Våren 1996 ställer amerikanen Andres Serrano ut på Malmö konsthall. Huvudnumret: färgfotografiet där ett krucifix sänkts ner i en upplyst behållare, fylld med urin. Hans eget uppsamlade, tydligen. Ett verk som flera gånger vandaliserats och orsakat rop på censur. Piss Christ, är titeln.

– Man måste känna till samhället som verket landar i för att få effekt, fortsätter Gertrud Sandqvist. Och när det gäller Andres Serrano, och verket du talar om, så ingick han i den katolska gemenskapen i New York, och visste alltså vilken laddning verket skulle ha i den omgivningen. Hade han gjort samma sak i Kina hade ingen provocerats alls.

Hade Vilks satt en rondellhund mitt i ett shiamuslimskt Iran, där anhängarna är i majoritet, skulle jag ha uppskattat gesten!

Men mitt i äcklet var det ju ett andlöst vackert verk?

– Visst, men när man rör sig kring detta med hädelse, får man vara beredd på andra reaktioner. När Serrano säger: Åh, det var bara så vackert med den gula färgen, så visste han ändå vad han gjorde. Idén att kissa på något innebär förnedring och oavsett vad man själv tycker så blir folk upprörda, och han kalkylerade med det. Jag tror att han fick effekten han ville ha. Cattelan, i viss mån, arbetar nog på samma uträknande sätt. Helt säkert är att Lars Vilks gjorde det.

Gertrud Sandqvist har följt Vilks konstnärskap och jag ställer frågan som bultar under allting annat, när det gäller religionsprovokativ konst, särskilt med tanke på de frihetsinskränkande förhållandena Vilks tvingades leva i innan sin traumatiska död.

Gick han med sin satirteckning av den islamiske profeten Mohammed som ”rondellhund” för långt?

– Frågar du mig personligen, så ja. Inte för att han ifrågasatte islam som religion, utan för att han använde en utsatt grupp för att testa en konsthistorisk idé: den om den totala konstnärliga friheten.  Hade han satt en rondellhund mitt i ett shiamuslimskt Iran, där anhängarna är i majoritet, skulle jag ha uppskattat gesten! Men det han gjorde var att publicera rondellhunden i ett samhälle där den gruppen redan var utsatt. Det var onödigt, det är min privata åsikt.

Men om man skapar ett känslomaxat konstverk om någon, som alla inom alla religioner vet varit ond?

Konsthallen Färgfabriken i Stockholm, våren 2001. På betonggolvet längst bort i den enorma, avlånga och i övrigt tömda salen ser jag vad som ser ut som en liten pojke, fallen på knä i kostym, med ryggen till och ansiktet bortvänt. Närmar mig steg för steg, för att se vem det är. Väl framme: det är en bedjande Adolf Hitler. I realistisk vaxform, hålögd, blek. Snacka om tankesvindel. Världens värsta människa, som bedjande, sorglig pojke med mustasch och slips. Just det här verket, av Maurizio Cattelan, visas nu i en variant på Moderna museet.

– Jag tror att det störande är att verket inte ger några svar, bara en omedelbar känsla av oro, förvirring, säger konstnären själv.

– Är det möjligt att Hitler, född och uppvuxen i det katolska Österrike, också hade ett barns själ? Kanske ber han om förlåtelse, eller är han en botfärdig syndare som redan fått absolution och fallit på knä, som seden var?

Så säger han. Och jag tänker på en annan konstnär som lämnat en ström av frågor efter sig.

Maurizio Cattelan, Kaputt, 2013 © Maurizio Cattelan 2024. // Foto: My Matson/Moderna Museet

Året är 2012. Platsen Tate Modern i London. Utställningen med britten Damien Hirsts verk upptar stora delar av museet och där finns bland annat hans omtalade akvarier, där hela eller halverade djurkroppar sänkts i formalin.

Med på utställningen är mina döttrar, snart tio och tolv år gamla och rabiata djurrättsivrare. Plötsligt kommer de springande, ropande att jag ”måste se den stackars kossan”: en installation bestående av en bur med ett äkta avhugget kohuvud, komplett med surrande flugor. Ett spektakulärt verk som på samma gång framstår som ett holländskt medeltida stilleben, ekande genom konsthistorien med sin ”glöm inte bort att du ska dö”-symbolik. I dag är det utställningen med ”kon” som barnen fortfarande pratar om.

I samma ”genre”: Cattelans uppstoppade hästar på Moderna museet. Verket Kaputt består av fem bronsskimrande kusar svävande med huvudena inkörda i utställningsväggen. I museets information berättas att Kaputt är titeln på en roman om ”andra världskrigets fasor vid den östra fronten”. En passage skildrar artillerihästar som efter en flykt från en brand, frusit fast med huvudet ovanför ytan i en sjö. Då skulle alltså detta verk kunna föreställa hästarnas kroppar, sedda från vattnet, under isen.

Man undrar. När började detta med provocerande konst?

– Det beror på vad man avser med provocerande, säger Gertrud Sandqvist.

Och ger ett exempel, från 1746. En målning som finns att se på Nationalmuseum i Stockholm, med titeln Vardagslivets förströelser.

– Att något ses som upprörande betyder inte att konstnären vill att det ska vara det. Ta fransmannen Jean Siméon Chardin, som ingen vettig människa skulle se som chockerande i dag. Han målar alltså sin fru i mitten av 1700-talet, där hon sitter med igenknäppt morgonrock och en bok vilande i knäet.

Jean Siméon Chardin Vardagslivets förströelser – chockerande på 1700-talet. // Foto: Nationalmuseum

– Detta sågs på sin tid som oerhört provocerande, för man såg att Madame Chardin var den nya sortens kvinna som kan läsa, och därmed för männen var svårare att kontrollera. Och hon beskrivs då som liderlig och lössläppt. Detta fanns inte i verket, utan i betraktarens blick.

Gertrud Sandqvist berättar att hon brukar ge sådana här exempel ”för ettorna i kurserna” hon håller. ”Så att de vet vad de ger sig in på. ”

Vad får då kommande generationer av gränstestare lära sig?

”Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar? ”

Så sa dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) till Aftonbladet 2009, efter att grafittikonstnären NUG:s Territorial pissing visats. Ett videoverk där en maskerad människa sprejmålar och vandaliserar en tunnelbanevagn.

Med ”elever som spelar psyksjuka” menade hon det minst lika omtalade examensverket Okänd, kvinna 2009–349701. Där den numera etablerade konstnären Anna Odell fejkar ett självmordsförsök, på Liljeholmsbron i Stockholm.

Var går gränsen för sådant, för en konsthögskolestudent?

– Det pratar vi ofta om. I regel finns ingen risk att skapa och visa ett verk. Annars får man titta på vad som är lagligt och då pratar vi med studenten om den, i egenskap av myndig, är beredd att ta risken, säger konstutbildaren Gertrud Sandqvist.

Hon fortsätter:

– Studenten är förstås själv ansvarig för sitt verk. Skolan äger inte konstverket, det gör studenten. Om verket utsätter andra människor för fysisk fara eller skada utan deras medgivande måste vi givetvis varna för konsekvenserna. Men om verket däremot mer allmänt eventuellt skulle kunna uppfattas som provocerande, så stöder skolan självfallet studenten. Mycket av en eventuell provokation kan dessutom inte förutses – det är betraktaren som får en emotionell reaktion och vad den går ut på kan konstnären inte reglera.

Maurizio Cattelan, Breath, 2023 © Maurizio Cattelan 2024. // Foto: My Matson/Moderna Museet

I slutet av utställningen på Moderna museet visas Maurizio Cattelans Breath (andning, andetag). En skulptur på golvet med två objekt i vitt glimtande marmor. En i sömn hopkrupen man med ribbstickad mössa, barfota, klädd i shorts. Mitt emot: en blundande hund, med utsträckta ben. På väggarna målningar ur den svenska konstnären Cecilia Edefalks serie Elevator: änglalika kvinnor i ett sjunkande skimrande ljus. På utställningen visas alltså också verk av andra konstnärer, i en dialog. Stämningen är sakral, sorglig. Den liggande mannen sägs föreställa Cattelan. Själv syns han inte längre till i museet.

Efter invigningen har han kallats ”hovnarr”. Är detta risken, att chockarna och tricksen skymmer ärendet?

– Jag tror att etiketten ”provokatör” är en bieffekt som uppstår när man rör sig från ett tonläge till ett annat. Skämten och de chockerande bilderna etsar sig starkare in i människors minne än allvaret.

– De senaste åren har jag insett att det finns en röd tråd genom mina verk: död, och sörjande.

Så säger han i mailsvaret och börjar förbluffande nog beskriva konsten som vägen till lycka.

– Varje verk jag skapat har bestått av en del av mig, som jag blivit av med genom att skapa det. Lycka handlar inte om att vinna något i livet, utan om att bli av med mörkret som du samlar på dig, som min mormor brukade säga. En konstnär som använder sin mormors knep för att axla av sig existensens mörker. Vem kan provoceras av det?


Läs mer:

Stulna pengar och tårta – konstskandalerna vi minns

Lena Cronqvist om att förlora synen

Fler utvalda artiklar