Städerskan Maja Ekelöf skrev i smyg på nätterna och bara väntade på att bli avslöjad. I ett utdrag ur Nina van den Brinks bok Jag har torkat nog många golv följer Maja Ekelöf månlandningen på tv och skriver brev till Vilhelm Moberg.

Maja Ekelöf ställde skurhinken bredvid skrivbordet, lutade borstskaftet mot bordskanten och lade trasan i det ljumma såpavattnet. På varje bord stod de, skrivmaskinerna, tunga och svarta som städ. På väggarna satt klockor som tickade fram med en sekunds mellanrum. Hon drog ut den grå kontorsstolen och satte sig ytterst på kanten. Flyktredo. Hon lyfte bort huven från skrivmaskinen och granskade inställningarna. Färgbandet var använt till hälften, det var bra. Maja böjde sig ned och sökte igenom papperskorgen. De flesta papprena var hopknölade, men ibland låg där flera släta A4-ark. Det kunde stå något ord skrivet, innan pappret ryckts ur valsen och kasserats. Fullt användbara papper. Samtidigt hade de pappersbrist på Kuba. De kunde inte ens trycka så många tidningar de ville. Det nya överflödet i Sverige berörde henne illa.