Lena Mellin: ”Min metod är att vara lika otrevlig mot alla”

  • 27 jun 2022
  • 7 min

// Foto: Meli Petersson Ellafi

Lena Mellin: ”Min metod är att vara lika otrevlig mot alla”
Henrik Ekblom Ystén

// Foto: Meli Petersson Ellafi

Lyssna på artikeln

Deras analyser och avslöjanden kan avgöra valet i höst. I vår serie Vågmästarna berättar Sveriges mest inflytelserika politiska journalister om maktspelet bakom kulisserna. Det är en ständig balansgång att värdera vem som ljuger och vem som tjänar på att läcka information, konstaterar Lena Mellin, politisk kommentator på Aftonbladet.

”Som sommarvikarie på Svenska Dagbladets Stockholmsredaktion i slutet av 70-talet blev jag plötsligt inkallad att bevaka kommunfullmäktigesammanträdet eftersom den som vanligtvis gjorde det inte kunde gå dit. Själv hade jag i princip aldrig varit på ett politiskt möte tidigare, mer än möjligen någon demonstration, och nu satt jag där fullständigt fascinerad. Där stod engagerade människor och pratade långt in på natten om saker de brann för, och för mig var det som att träda in i en helt ny värld. Dessutom en bitsk sådan. Stockholms kommunfullmäktige har ju aldrig gjort sig känt för att vara en särskilt snäll plats på jorden.

Efter det började jag på Aftonbladet som reporter och hade i rollen som allmänreporter tät kontakt med både den lokala politiken i Stockholm, och den nationella via regeringens presskonferenser. 1985 frågade plötsligt redaktionschefen Thorbjörn Larsson om jag inte kunde tänka mig att ta hand om samhällsredaktionen inför valet. Sedan dess har jag jobbat med politik dagligen. Och några år in på 90-talet sa samme Larsson: ’Man förstår vad du skriver, du borde skriva analyser.’ Så det har jag gjort från och med då.

Mycket har hänt på de här åren, mycket har förändrats. Tydligast är avståndet till politikerna. Som Stockholmsreporter på Svenska Dagbladet kunde jag ringa direkt till finansborgarrådet Ulf Adelsohn, och var det tidigt på morgonen ringde jag hem till honom medan han satt och åt frukost. I dag är du glad om du har ett enda telefonnummer till någon höjdare. 

Dessutom är alla mer slipade generellt, och påverkanskampanjer pågår mest hela tiden. Men det rör inte mig så mycket, eftersom mycket av det där sker på Twitter, och det undviker jag eftersom jag ofta känner mig personligt kränkt över det höga tonläget där. Dessutom; är något tillräckligt intressant sipprar det ut ändå. För är det något jag har lärt mig under de här åren är det att viktig information alltid når fram. 

Inte sällan sker det via kontakter som du har odlat genom åren. Redan i början av oktober förra året skrev jag till exempel att Mikael Damberg skulle bli finansminister, och när Anna Kinberg Batra öppnade upp för samarbete med SD skrev jag tidigt att hon antingen skulle vara tvungen att backa från det, eller spräcka Alliansen. Sådant grundade jag förstås på källor som jag litar på.

Det där är en ständig balansgång, att värdera vem som talar sant och vad de tjänar på att läcka information, men som journalist tycker jag faktiskt att det är rätt lätt att upprätthålla en professionell relation till de personerna. Min metod är att behandla alla lika, eller rättare sagt – att vara lika otrevlig mot alla.

Somligt går det också numera att lista ut bara genom att analysera läget, när du har skrivit om politik så här länge går det nästan att förutse vad som ska hända utan att du pratar med en enda person. Det är ibland till och med en fördel att inte göra det eftersom de som är närmast ett skeende är så insyltade att de inte ens förstår vad som sker själva. Ta bara när Alliansen sprack 2018. För mig som stod utanför var det uppenbart vad som höll på att ske, men själva hade de en massa sonderingsmöten.

Lena Mellin.

Men självklart händer det att jag ibland blir överraskad. Som 2006 när Göran Persson redan på valnatten meddelade att han avgick som partiledare, eller 2014 när Fredrik Reinfeldt gjorde samma sak. Visst kunde jag förstå besvikelserna efter att ha förlorat val men att känna behovet av att meddela sådana beslut direkt på valnatten var underligt, jag tycker personligen att man kan vänta i en vecka eller så. 

Om det blir några nya överraskningar i höst återstår att se, det är mer ovisst än på länge med tanke på kriget i Ukraina och tyvärr tror jag att det säkerhetspolitiska läget kommer att vara sig ganska likt även när det är dags för den mer intensiva valrörelsen. Men jag måste erkänna att just valrörelser är ganska tråkiga, det är mest ett evigt harvande där alla håller samma tal hela tiden. En sträcka fram till valnatten då politik blir roligt igen. 

För det ska sägas; att jobba med det här är inte alltid kul. Att sitta på en riksdagsdebatt är sällan lika roligt som när jag för första gången besökte Stockholms kommunfullmäktige. Fast samtidigt, i februari följde jag via datorn när regeringen presenterade sin utrikesdeklaration och det blev en otroligt saklig debatt som lärde mig enormt mycket. Efteråt kände jag mig lite klokare. Och så är inte alltid fallet.”

Fler utvalda artiklar