”Lena såg på världen som jag”
Hon är en av våra allra största, men det har aldrig gjorts någon dokumentär om Lena Nyman, skådespelaren som jobbade med Hasse å Tage, Ingmar Bergman och Vilgot Sjöman.
Lyssna på artikeln
Hon är en av våra allra största, men det har aldrig gjorts någon dokumentär om Lena Nyman, skådespelaren som jobbade med Hasse å Tage, Ingmar Bergman och Vilgot Sjöman.
På årets Bergmanvecka, med start den 29 juni, regidebuterar Isabel Andersson. Hennes film handlar om en av våra stora aktriser, nämligen Lena Nyman. Bergman och Nyman? Jo, kopplingen är glasklar. De båda arbetade ihop, kände varandra väl och respekten var ömsesidig. Isabel Andersson var researcher under tillblivelsen av filmen Bergman – ett år, ett liv, i vilken Lena förekom.
– Henne vill jag berätta om! tänkte jag. I samma stund insåg jag att idén redan måste ha genomförts. Hon var ju en av våra absolut största.
Vad hos Lena Nyman grep tag i dig?
– Hon hade en lika mäktig humor som intelligens, skrämdes inte av det svåra, vågade leva med livets stora frågor samtidigt som hon var lättillgänglig. Hennes sätt att se på livet och världen fångade mig.
Det var Annika Perssons biografi Jag vill ju vara fri från 2013 som startade intresset, sedan följde alltså arbetet med Jane Magnussons Bergman-film.
Och Isabel Andersson hade fel, visade det sig. Det fanns ingen film om Lena Nyman, hon som gjorde succé på Dramaten som mycket ung och slog igenom stort i filmvärlden, och senare blev en klippa i den kreativa duon Hans Alfredson och Tage Danielsson.
– Jag fick idén 2016. Fyra år tog filmen att göra. Ett helt år blev premiären uppskjuten på grund av corona. Nu äntligen är det dags. Jag känner mig djupt privilegierad, dels att ha fått chansen att göra filmen, dels att den ska inleda Bergmanveckan.
Det är din debut. Du är ganska ung och kvinna. Hur är det svenska filmklimatet, bra eller dåligt?
– Både och, måste jag svara. Att som gröngöling få göra en sådan här sak, är förstås stort. Jag tror inte det hade gått för tjugo år sedan. Sedan finns fortfarande en ojämlikhet i systemet. Kvinnliga filmare har ofta en mindre budget, blir kanske hänvisade till en viss typ av projekt. Det finns också, tycker jag, en tendens inom dagens svenska film att satsa på stora kommersiella projekt, vilket gör att mindre och smalare har svårt att få plats.