När Högsta domstolen gav rasismen grönt ljus

  • 24 maj 2024
  • 12 min

// Foto: Wikimedia Commons / Agaton Ström

När Högsta domstolen gav rasismen grönt ljus
Redaktionen Vi

// Foto: Wikimedia Commons / Agaton Ström

Lyssna på artikeln

I en ny bok skildrar Lennart Pehrson slaveriets och rasismens historia ur ett nordamerikanskt perspektiv. Pehrson visar hur rasismen genomsyrar hela den vita samhällskroppen, från obildade ”rednecks” till välmeriterade jurister.

Den laggrundade segregeringen fanns kvar i Södern under åtskilliga decennier. Det hjälpte inte att frågan togs ända upp till USA:s högsta rättsliga instans. En konservativ majoritet i Högsta domstolen slog fast att segregering utifrån hudfärg visst var förenligt med den amerikanska konstitutionen.Fotnot: Det här är ett utdrag ur boken Vithetens lön av journalisten och författaren Lennart Pehrson. Den utkommer på Albert Bonniers förlag den 24 maj.

Homer Plessy var vad som då kallades en octoroon, en nedsättande beteckning på en individ som till sitt ursprung var vit till sju åttondelar och svart till en åttondel. Plessy hade ljus hy, men även om han lätt kunde tas för vit var han under den lag som gällde i hans hemstat Louisiana en svart man. 1890 hade Louisiana, i Jim Crow-lagarnas anda, stiftat lagen Separate Car Act, som slog fast att svarta och vita passagerare måste åka i separata tågvagnar. Det var upp till konduktören att avgöra vem som var vit och vem som var svart och särskilt i New Orleans, delstatens största stad, var det inte alltid någon lätt uppgift. New Orleans hade visserligen tidigare varit en plats för en omfattande slavhandel, men staden hade också en mer långtgående mångkulturell historia än kanske någon annan stad i USA.

Innan New Orleans i början av 1800-talet införlivades med USA, som en del av Louisianaförvärvet, hade staden varit under kolonialt styre av framför allt Frankrike men även Spanien, och dessutom varit huvudstad i det franska imperiets territorium i Nordamerika. Många invånare hade sina rötter i Karibien och även i Centralamerika. Det som då definierades som olika raser hade med tiden blandats och det fanns inte, som i andra delar av USA, en given uppdelning mellan svarta och vita. Många var vad som kallades ”blandras” och deras ursprung kunde inte lätt bestämmas utifrån hudfärg.

Det fanns en betydande fransktalande grupp kreoler som delvis också hörde till stadens elit. De som räknades som kreoler kunde vara såväl svarta som vita och många hade en

På omslaget till Lennart Pehrsons bok ses Frederick Douglass (1818-95), politiker, författare och aktivist för afrikan-amerikaners rättigheter och avskaffandet av slaveriet.

mångkulturell bakgrund från den franska och spanska kolonialtiden. Mot den bakgrunden väckte lagen om separata tågvagnar mycket starka känslor. Vem var svart och vem var vit? De var utlämnade till konduktörens godtycke när de reste med tåg. Det var inget annat än en inskränkning av deras rättigheter. En medborgarkommitté, Comité des Citoyens, bildades för att få lagen upphävd.

Homer Plessy visade sig vara en perfekt kandidat när kommittén bestämt sig för att utmana lagen och få den juridiskt prövad i enlighet med författningen. Plessy var som sagt ljushyad, han var född fri och kom från en fransktalande kreolfamilj med anor långt tillbaka i den franska och spanska kolonialtiden. Hans farfar var en vit fransman, född i Bordeaux, och hans svarta bakgrund – alltså definierad som en åttondel – kunde spåras till hans mormors mor som hade varit slav men som blivit fri redan 1779.

När medborgarkommittén valde ut Homer Plessy var han tjugonio år och det var ingen tillfällighet att han betraktades som en skötsam och artig man. Han var gift, klädde sig prydligt, arbetade som skomakare och hade ingen kriminell belastning. Vad var han annat än en mönstermedborgare?

På eftermiddagen 7 juni 1892 anlände Homer Plessy till tågstationen vid Press Street i New Orleans. Han köpte en förstaklassbiljett på East Louisiana Railroad till Covington en bit norrut och gick sedan och satte sig i en av de vagnar som var avsedd endast för vita passagerare. Möjligen hade företrädare för tågbolaget fått höra talas om att något var i görningen, för när det var dags att kontrollera biljetten frågade konduktören om Homer Plessy var en ”färgad man”.

Eftersom det var hans uppdrag att sätta lagen om segregerade tågvagnar under prövning svarade Plessy sanningsenligt ja. Även om han utan att ljuga kunde ha sagt att han var både svart och vit och allt däremellan så utgick han från den delstatslag som fastställt att han var svart, om än bara till en åttondel. Men när konduktören beordrade honom att flytta till en vagn för svarta vägrade han. Konduktören gav inte med sig och snart anlände enligt plan en privatdetektiv – inhyrd av medborgarkommittén – som kunde gripa Plessy så att fallet säkert skulle gå till rättegång.

När tåget stannade fördes han till närmaste polisstation och ärendet nådde rättssalen bara ett par dagar senare, då domaren John Howard Ferguson snabbt slog fast att Louisiana var i sin fulla rätt att bestämma vilka regler ett tågbolag måste följa, så länge det verkade inom delstatens gränser. Allt gick fortfarande enligt plan. Medborgarrättskommitténs jurist tog fallet till högre instans och hävdade att lagen om separata vagnar stred mot konstitutionens fjortonde tillägg, där det slagits fast att alla var lika inför lagen. Därefter följde en utdragen domstolsprocess med flera överklaganden innan fallet slutligen nådde ända upp till USA:s högsta rättsliga instans.

Högsta domstolen tillkännagav sitt beslut i fallet Plessy vs Ferguson 18 maj 1896. Mot bakgrund av tidigare domslut kom det då inte som någon större överraskning att en majoritet på sju ledamöter kommit fram till att Louisana hade stöd i USA:s författning när delstaten lagstiftat om separata tågvagnar för svarta och vita. Det fanns ingen motsättning mellan lagen och författningens fjortonde tillägg, ett synsätt som kom att få långtgående konsekvenser. Den princip som lades fast – separate but equal – innebar att det fanns en tydlig juridisk ordning som delstaterna i Södern kunde luta sig mot när de under kommande år stiftade nya lagar som segregerade svarta och vita i det offentliga rummet.

Även om domslutet i efterhand kommit att betraktas som ett av de mest orättfärdiga beslut som någonsin fattats av USA:s högsta rättsliga instans, utgjorde det länge basen för en lagfäst rasdiskriminering. För det var inte så att villkoren var desamma även om svarta och vita hölls separerade – tågvagnarna för svarta var sämre än de för vita, svarta barn fick gå i sämre skolor än vita barn och svarta pekades ut som mindervärdiga när de nekades tillträde till en mängd offentliga platser och lokaler som var förbehållna den vita befolkningen.

Vithet kunde definieras som en form av egendom

Domstolens majoritetsbeslut hade formulerats av Henry Billings Brown, som fick ett klart majoritetsstöd trots att han gick betydligt längre än att bara konstatera att Louisianas lag var förenlig med konstitutionen. Enligt Brown var svarta som klagade på lagen ”överkänsliga” när de hävdade att de behandlades orättvist. Brown hyste inga tvivel om att de vita verkligen utgjorde den ”dominerande rasen” och det faktum att svarta var underlägsna var inget som kunde åtgärdas i nationens författning. Det var snarare synd om de vita, tyckte Brown, eftersom deras anseende i samhället kunde lida skada om de tvingades sitta tillsammans med svarta passagerare på tågen. ”Vithet” kunde definieras som en form av egendom, en tillgång som varken något järnvägsbolag eller andra hade rätt att nedvärdera. Om det var så att Brown även räknade svart hudfärg som en egendom, var den i så fall uppenbarligen mindre värd än vit hudfärg.

Homer Plessy hade därmed ingen rätt till samma anseende som en vit man. Han ställdes åter inför domare Ferguson i New Orleans och dömdes för att ha brutit mot Louisianas lag om separata tågvagnar för svarta och vita. Straffet var tjugofem dollar i böter eller tjugo dagars fängelse. Han valde att betala bötessumman. Det dröjde många år innan han 2022 postumt benådades för sitt brott. Så lång tid tog det för delstaten Louisiana att formellt erkänna ett rasistiskt domslut.

Det hade endast varit en ledamot av Högsta domstolen som aktivt gått emot majoritetens beslut (en annan ledamot avstod från att rösta). Det var John Marshall Harlan, som trots allt hade växt upp i en slavägande familj i Kentucky. Och han höll för all del med om att vita utgjorde den ”dominerande rasen”, men det gällde avseende rikedom, makt, utbildning, prestige och olika former av prestationer. Men inför lagen var alla lika och i sin reservation konstaterade han att USA:s konstitution var ”färgblind” när det kom till medborgerliga rättigheter. Han förutsåg också, helt korrekt, att majoritetens beslut skulle få lika fördärvliga följder som det beslut Högsta domstolen fattat i fallet Dred Scott nästan fyrtio år tidigare, genom att öppna dörren för en mängd andra segregationslagar i Södern.


Läs fler bokutdrag:

Sofi Oksanen: ”Ryssland följer samma manual som tidigare”

När Olof Palme medlade mellan Iran och Irak

Fler utvalda artiklar