2013 fyllde Tidningen Vi 100 år. Som en del av firandet bad vi tolv svenska författare specialskriva varsin novell på temat ”hundraåringen”. Lina Wolff – som fick Vi:s Litteraturpris 2012 – valde att skriva om ett finger.

Tänk er detta: en person skriver på en roman om ett antal personer. Det är skånsk vinter, och under flera månader är det som att bo på botten av en sjö. På natten glittrar vägbanorna kallt i gatljuset, på dagarna finns det något frostbitet och alldeles stillastående i luften. Personen är mycket trött, men håller fast vid skrivandet. Varje dag lyckas hon ta sig ut ur vintern och in i boken. Hon tänker: lyckas jag bara hålla fast vid detta, kommer allt att gå bra.

I april åker hon till Barcelona. Boken är nu klar och hon ska vila upp sig. Det är ljust och varmt. Inga vägbanor glittrar längre i gatljus under frostiga vinternätter. Det enda glitter som finns är havsglittret, och den enda luften är den ljumma, från havet.

Så av en händelse går hon in på en fotoutställning. Hon strosar, slötittar, letar bland bilderna efter något att fästa uppmärksamheten på. Så plötsligt ser hon dem. De två som hon skrivit om hela vintern. Huvudpersonerna i hennes roman hänger där på väggen, och ser rakt på henne. De ler, som om de sa: ”Ja, här är vi alltså.” Hon står som förstenad och stirrar på fotografiet. Utanför fräser havet mot sanden och stenarna, men inne på utställningen är det för några minuter alldeles tyst.