Linda Skugges brev till Ulf Lundell

  • 9 feb 2022
  • 12 min

// Fotograf: Andreas Dienert/ B Wahlströms Bokförlag/Ninna Prage

Linda Skugges brev till Ulf Lundell
Linda Skugge

// Fotograf: Andreas Dienert/ B Wahlströms Bokförlag/Ninna Prage

Lyssna på artikeln

Det blev ett av tidernas mest uppmärksammade kulturbråk. Boken Fittstim fick Ulf Lundell att gå i taket. Hela tiden har Linda Skugge stått på Lundells sida – i hemlighet.

När Ulf Lundells privata brev publicerades i den feministiska antologin Fittstim lämnade han sitt förlag. En av initiativtagarna till boken – Linda Skugge – har hela tiden tyckt att Ulf Lundells ilska var motiverad. Hans ord i vredesmod borde aldrig ha publicerats. Här skriver hon ett brev till en man hon identifierar sig med. ”Vad säger du, Ulf, vill du välja livet tillsammans med mig?”


Hej Ulf!

Jag hörde att jag är omnämnd i någon av dina senaste dagböcker. Jag har inte kommit dit än. Jag förmodar att det handlar om när jag försökte tjata mig till en intervju. Men fick nej. På ditt svar märkte jag att du fullständigt missuppfattat mig. Att du ser mig som en skrikig jobbig jävel i ”fittstimmet”. Precis som när jag emellanåt väldigt håglöst försöker sälja in ett synopsis till en barnbok och får som svar att de vill ha en bok om ”en tuff tjej som inte tar någon skit”.

De skulle bara veta, tänker jag.

Jag som går att manipulera till vad som helst.

Jag skulle kunna bli medberoende till en sten.

Jag vet inte vad som är värst: Om Abbe Bonnier visste eller inte visste att man inte får publicera folks brev utan tillstånd.

Inte för att det spelar någon roll längre.

Det är det inte mycket som gör.

Det enda jag minns från när vi gjorde Fittstim är att jag kände mig så korkad. De andra använde ord jag inte förstod, jag kom hem från möten utan att jag fattat någonting och kunde varken relatera eller applicera det på mitt eget liv. Stå på dig! Ta ingen skit! Kräv högre lön! Välj din chef! Men om alla ändå bara utnyttjar eller manipulerar mig, ska jag sluta jobba då, byta till vilket jobb?

Jag minns hur alla sa att feminism innebar att vara ekonomiskt oberoende av en partner men sedan upptäckte jag att hundra procent av dem försörjdes av sina män så att de kunde ”blogga lite”. Jag tror att det var då jag gav upp, när jag upptäckte att alla ljög, att allt var fejk och hittepå.

Jag förstod aldrig varför alla andra lyckades vara okej och bra men inte jag. När jag ammade på en restaurang var jag landets äckligaste kvinna och hade fel. Till och med kronprinsen Alex Schulman gick ut och hatade mig. När jag gjorde ett fantastiskt coolt utvik helt utan retusch eller smink var jag en fet kräkframkallande flodhäst (i dag heter det kroppsaktivism och är det coolaste som finns). När jag svor och hade tatueringar i tv under Nobelfesten fick jag byta telefonnummer av allt hat (i dag får Guldbaggevinnaren hurrarop när hon i direktsändning pratar om fyrtioåriga kvinnor som onanerar i skogen).

Vet du, Ulf, jag är som kvinnofällan! Du vet när kvinnor tar sig in i mansdominerade yrken så minskar lönerna och männen flyr. När jag börjar med en tjorvig och knasig hatt så byter Emma Hamberg till pennkjol eller businesskostym.

Jag har alltid varit körd. Det skulle jag vilja prata med dig om. Och om missbruket, ensamheten, döden. Om refuseringarna.

Texten är för svart. Skriv något gladare. Om en tuff tjej.

Kvinnorna som skrev ”Fittstim”. Paula McManus, Jenny Svenberg, Marimba Roney, Belinda Olsson, Linna Johansson, Linda Skugge, Karolina Ramqvist, Anja Gatu, Aysegül Sungur, Rebecca Facey, Ann-Linn Guillou, Jonna Bergh, Liv-Marit Bergman. Ej på bild: Brita Zilg, Karin Ekman, Pernilla Glaser, Sisela Lindblom, Sandra von Plato, Senem Yazan.

Gör en glad turné, skriver du, Ulf. Du skulle förstå mig helt och hållet. Och jag skulle förstå dig. Jag skulle hur lätt som helst kunna bli den där S du skriver om i dagböckerna. Jag skulle kunna köra dig överallt och vi skulle lyssna på alla de där cd-skivorna du köper på bensinmacken. Vi kunde lyssna på nya Cat Power. Jag säker på att du skulle tycka om henne, du har kanske till och med skrivit om henne, jag minns inte för jag har sådan hjärndimma. Som Cat Power sjunger i Frank Ocean-covern Bad Religion: I can’t tell no one the truth about my life, I can’t trust no one, men möjligen skulle jag kunna lita på dig, Ulf. I mig skulle du hitta en jämlike som till och med kanske kan mer än du om alla författare och musiker (alla de där ljuvliga utan kallingar som får urinvägsinfektion) och konstnärer,. Vi skulle kunna prata om Lana Del Reys av Fredrik Strage översatta diktsamling som han påstår att han är bäst lämpad (av alla) att översätta. Vad vet han om medberoende? Han kanske vet hur det är att drivas av att gå in på ett pågående AA-möte och bara ta VILKEN MAN SOM HELST?

Skulle han köra omkring dig i en bil, Ulf? Vad vet han om att bara falla för de fullständigt hopplösa, om att He hit me and it felt like a kiss och om att It hurts to love you but I still love you?

När vi tittar på Världens vackraste pojke berättar jag med ett skratt om att det ENDA jag tänker är ”Hmm, INTRESSANT”, på vilket sätt kan jag rädda den där mannen, hur når jag honom? Och när vi tittar på dokumentären om andra världskriget-spionen Sonya och hennes sex månader långa spionskola där hon lärde sig morse, att bygga bomber och att slåss, berättar jag inte att jag inte kan lära mig att slåss av rädsla för att jag på allvar skulle döda någon.

Och jag berättar inte om mannen som började köra väldigt, väldigt långsamt bredvid mig när jag i somras sprang på en ödslig skogsväg klockan sex på morgonen, att jag visste att han inte skulle ha en chans. Kom igen, hur skulle en random man som aldrig satt sin fot på ett gym någonsin ha en chans mot MIG som tränar två gånger om dagen?

Jag berättar inte att jag är mer rädd för att döda en presumtiv våldtäktsman än att bli våldtagen. Om jag först sänker honom genom att rikta in mig på pung, ögon och adamsäpple … och sedan skulle jag aldrig lämna honom där, utan jag skulle hämta en sten och sedan… det berättar jag inte.

Jag skulle fråga dig vad du sökte efter i spriten.

Vi skulle kunna prata om Francis Bacon och hans största kärlek Peter, om the animal within, om att lust och smärta för vissa är samma sak, om att gå utan kallingar, särskilt det. Om att vara beroende av smärtan.

Om att ta skit. Om refuseringarna. Om det svarta.

Tills jag kommer på att ingen man vill stå i bredd, han vill vara den som ”vet mest”, han vill mästra och mansplaina.

Men mest av allt vill jag prata om missbruket. Det skulle få mig att köra dig runt dit du önskar. När som helst. Vart som helst. Vi skulle kunna prata om alla fantastiska böcker om missbruk som Songs they never play on the radio, om Nicos sista år som kringresande heroinist, Joy Division-producenten Martin Hannetts enastående heroinskildring Who killed Martin Hannett? Om Aleister Crowleys Diary of a drug fiend eller Thomas De Quinceys Confessions of an English opium eater. Jag har läst dem alla. Jag skulle ge dig ett exemplar av Marc Lewis Memoirs of an addicted brain och vi skulle kunna prata om hans enastående missbruksskildringar.

Jag skulle fråga dig vad du sökte efter i spriten, om du likt Marc Lewis också ville stänga av bakgrundsljudet, och eliminera depressionerna, om du använde spriten för att självmedicinera bort ensamheten, om du blev lycklig. Om du likt Lewis tycker att en fylla är så nära Freuds ”det” man kan komma men att det är tio våningar högt och neonbelyst.

Och jag skulle berätta att för mig är det tvärtom, jag blir fruktansvärt olycklig och aggressiv av alkohol. Alla droger får mig att först vilja dö. Sedan somnar jag.

Jag skulle fråga vad som fick dig att bli nykter, om du mådde bättre då, eller om det var som för Marc Lewis; ”Jag beter mig som man ska, jag borde må bra, men mår ändå dåligt och är ensam”. Om du kände det där självhatet och hamnade i en outhärdlig ensamhet varje gång du föll tillbaka i skiten.

Jag skulle säga att det tillvägagångssätt Marc Lewis slutligen använde för att verkligen bli nykter är intressant, att han inte tror på AA, utan helt enkelt började säga nej, slutade vara ett offer, tyckte att han förtjänade mer, började välja att leva. ”The strongest thing an existentialist can say is NO”, skriver Lewis.

Exakt det nejet måste jag börja applicera på det detachement jag håller på att lära mig, för mig funkar det bara ett par dagar då jag dessutom inte kan låta bli att detacha ALLT och slutar att bry mig om exakt allt och all passion, för alla människor, djur, jobb försvinner och det kan ju inte vara meningen och sedan är jag tillbaka på ruta ett, då jag låter alla pissa på mig, manipulera mig, styra mig och blir besatt av sådana som du, Ulf. Jag måste lära mig att verkligen mena I DON’T CARE, bestämma mig för att mitt liv är viktigt, att jag för en gångs skull är värdefull, välja livet.

Ulf, vad säger du, vill du välja livet tillsammans med mig? Jag kan hämta dig i min vita bil. När som helst. Vi kan köra vart som helst.

Fler utvalda artiklar