Lisa Larson: ”Jag hade ingen royalty”

Hon är en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer. Sedan länge säljs Lisa Larsons älskade figurer för dyra pengar på auktioner. Japanerna avgudar henne. Men under alla sin år på Gustavsberg kämpade hon på med dålig lön och obefintlig royalty.

”Jag är såämlig i dag.”

Eländig, bedrövlig står som förklaringar till ordet ”ämlig” i SAOL, men inte behövs några akademiska studier för att inse att Lisa Larson är trött. Hon har just bankat leran mjuk – slagit den som det heter på keramikerspråk – för att göra fotografen glad. Vi har talat timvis, knatat upp och ner i trappor. Ryggen värker av artrosen. Inte min, men hennes. Yrseln får marken att gunga. Inte min, hennes. Tröttheten efter en sömnlös natt vrider orken ur kroppen. Ändå vill Lisa göra sin del av den intervju som hon tackat ja till.

Det är andra gången vi ses, nu är det dags att ta farväl. Jag lämnar henne med en svag olust, en oro i kroppen. Har jag ­kramat musten och lusten ur denna 90-åring?

Inget skulle göra mig mer bedrövad.

Lisa Larsons ”Vi ses!” låter mer som en förhoppning än ett löfte.

En avgrundsdjup sorg vilar i orden:

– Jag ska bli bättre Stina, jag ska det. Alla idéer, allt jag vill göra. Jag förstår inte … hur ska jag hinna?

Säger hon som har hunnit så ofantligt mycket.

– Min styvmor sa ibland att jag hade danssjuka. Det var nog inte särskilt snällt menat, men sant.

Lisa Larson berättar om barnahänderna som inte kunde låta bli papper, tyg, garnstumpar och träbitar. Allt skulle formas, omformas. I huvudet växte bilder, fingrarna dansade fram figurer.

– Där pappa hade sin fabrik fanns en lång backe med stora tuvor av gräs. Jag hämtade sax och kam och gjorde frisyrer på gräsgubbarna, lekte att tuvorna var huvuden med hår. Så roligt det var. Och gräs, vilket bra material att jobba i!

Kreativitet och sorg har gått hand i hand. Den konstnärliga begåvningen fick systrarna Lisa och Titti från mamman, som dog när Lisa var tre år. Pappan – sågverksinnehavaren, entreprenören och nämndemannen – var konstintresserad. Medan han fyllde hemmet med tavlor levde minnet av mamma vidare i de saker flickorna skapade. Titti Wrange blev så småningom en mycket framgångsrik kläddesigner, hon grundade bland annat företaget Annamodeller 1958. Lisas öde beseglades när hon för första gången fick arbeta med lera på Slöjdföreningens skola. Hon hade inte sökt keramiklinjen, mer blivit placerad där.

– Jag kände direkt att jag hade hittat hem. Kan man säga så? Doften när de brände leran, mjukheten, formbarheten. Efter ett år fick vi elever byta om vi ville. Där fanns inriktningar som textil, metall, möbler, grafik … men jag hade fastnat.

Vi ska förstås återkomma till leran, men låt oss stanna i sorgen ytterligare ett tag.

Kommer du ihåg din mamma?

– På begravningen sprang jag omkring och ropade förtvivlat efter henne. Den bilden är väldigt levande för mig, men har visst berättats av andra. Jag har gjort deras minne till mitt.

Lisas son Mattias, som är med vid första intervjun, han som månar om sin mammas ord och ork, säger:

– Men du har berättat att du minns att någon höll om dig när du stod vid din mammas sjuksäng. Om hur din morbror låg på knä vid hennes huvud och bad …

– Han var så fantastisk, hade själv en son men tog hand om min syster och mig, satte in pengar på ­banken som vi skulle ha när vi blev stora. Han dog tyvärr innan vi blev vuxna så jag fick aldrig tacka honom. De pengarna var länge min trygghet. Jo, nog minns jag morbror Bengt.

När Lisa Larson beskriver sin barndom tolkar jag in en berättelse om en elak styvmor, men Lisa hejdar mina rusande fantasier.

– Hon var skild, hade två söner sedan tidigare, den yngste skulle bo hos oss. Det var väl inte direkt något fel på henne, men jag fick uppleva hur det var att ha en styvmor med egna barn.

Och hur var det?

– Det måste bli en orättvisa. Den upplevde jag.

Men hur, konkret?

Lisa Larson suckar, verkar obekväm med att kritisera.

– Han fick en cykel, och jag fick ingen cykel. Han fick äta så mycket han ville, jag åt mig nästan aldrig mätt.

Men din pappa då?

– Han arbetade ständigt, läste halva nätterna, vi såg inte mycket av honom. Men han var en väldigt varm och fin person. Jag beundrade honom livet igenom.

Men …

– Kanske såg han inte vad som hände?

Hon grät sig genom kvällarna, berättar hon. Och bad. Mamma var en ängel, trodde Lisa. Eller ville tro.

– Bönerna var nog mer ställda till mamma än till Gud. På ett sätt gjorde kanske mammas tidiga död att jag själv blev väldigt mån om mina barn?

Hon vänder blicken mot Mattias:

– Kanske ni inte alltid upplevde att jag var särskilt omtänksam, men jag kände väldigt starkt att jag ville beskydda er.

Mattias ställer nu frågan som jag just ska formulera:

– Är din enorma kreativitet, arbetsnarkomani ibland, ett sätt att bearbeta, tror du? Du mår ju så bra av att jobba.

Lisa svarar, tvekande:

– Jag vet inte om arbete är ett bra sätt att hantera jobbiga känslor. Sanningen är väl att jag inte kan låta bli! Så var det förr, så är det nu.

Som barn såg hon former i allt.

– Jag skar i trä, sydde, klippte … Om jag hade vetat om leran hade jag säkert kommit igång tidigare.

Tidigare?

Lisa Larson hade precis fyllt 18 år när hon antogs till Slöjdföreningens skola, den som senare skulle heta Högskolan för design och konsthantverk. En granne hade sett teckningar hon gjort och uppmanat henne att skicka in en ansökan.

Lisa kom in, och flyttade till Göteborg.

– Jag sökte plats som barnflicka, i det jobbet ingick bostad, visste jag. Två flickor tog jag hand om, och deras föräldrar tog hand om mig. Generösare människor fanns inte. Vi hade kontakt hela livet sedan.

Lisa Larsons älskade syster Titti är död sedan en tid. Maken Gunnar, konstnär även han, är också borta. Hon saknar dem båda djupt, sörjer att döden deras inte kom utan ångest och smärta. Varje kväll talar hon med fotografiet vid sin säng.

– Kanske låter det fånigt, men det känns som om vi har kontakt, Gunnar och jag. Jag pratar med honom som jag alltid gjort. Och han svarar. Stina, han var … så stilig.

Nu ler hon, som om Gunnar stod framför oss.

– Så stilig … rakt igenom.

– Han kunde säga om jag jobbade med en skulptur: ”Gör inte mer nu, låt den vara! Den är bra!” Han såg verkligen vad jag gjorde. Han var ofta positiv, men också kritisk.

Blev du aldrig ledsen?

– Nej, jag insåg att han hade rätt. Jag har alltid hävdat att Gunnar var den mest konstnärligt ­begåvade i familjen.

Det låter lite puttrigt, konstnärslivet … Något fel hade han väl?

– Kanske. Och säkert jag med. Vi hade våra kriser, onormalt vore det väl annars, men vi kom ur dem.

Lisa vänder sig åter mot Mattias:

– Visst hade vi det väl bra, Gunnar och jag?

Han nickar, men när jag ber Lisa fortsätta berätta, flikar Mattias in en mening som han kanske anar aldrig skulle komma från henne:

– Pappa stod tillbaka genom att din framgång kom så tidigt, mamma. Han brukade ju skoja om det ibland, presenterade sig som ”Herr Lisa Larson”. Ibland kunde man ana en liten, liten bitterhet i det.

Lisa verkar inte riktigt vilja kännas vid bitterheten. Lovsången över en älskad livskamrat – i kärlek och arbete – fortsätter. I 70 år var de gifta.

Hur möttes ni?

– Kring lucia varje år ordnade ”Slöjdis” en basar där vi kunde sälja våra produkter för att få in pengar till en skolresa. Varje inriktning hade ett eget stånd, och jag stod förstås vid keramiken. Plötsligt gick ett sus genom salen när tre, fyra killar släntrade in. ”De kommer från Valand. De är konstnärer, riktiga konstnärer!”

Hur kunde vi vara så optimistiska?

Gunnar Larson var en av eleverna på den prestigefyllda konsthögskolan Valand. Han hade varit i Paris sommaren innan och upptäckt existentialismen. Nu var det svart, manchester och cigg som gällde. Följande dialog utspelade sig vid bordet där Lisa stod:

”Har ni askfat?”

”Javisst”, kvittrade Lisa och plockade raskt fram ett fat som hon trodde att han skulle köpa.

”Tack”, sa Gunnar och askade i det.

– På kvällen var det fest, han dansade med alla tjejer utom mig. Sista låten bjöd han upp – sedan dröjde det inte länge förrän jag hade flyttat in hos honom.

– Och bröllopet några år senare … säger Mattias.

Det unga paret hade gift sig borgerligt utan att några kompisar fått veta. Samma kväll skulle de på maskerad på Valand.

– Vi klädde ut oss till ett bröllopspar. Gunnar hade hög hatt och svart kostym, säger Lisa. Ett ­nattlinne blev min bröllopsklänning och en gardin slöja. Bröllopsbuketten bestod av torkade midsommarblomster. Till festen kom ett telegram, men alla trodde att det ingick i vår maskeradklädsel.

”Så genialt, ett telegram till och med!”

– De fattade förstås inte att det var på riktigt. Och vi fick en ostkupa i glas som Gunnar tappade på vägen hem.

Hon tänker högt:

– Så sorglöst det var … Hur kunde vi vara så optimistiska?

”Men” besvarar hon själv:

– Vi hade ju kommit undan kriget, och vi hade varandra.

Tre barn fick de: Mattias, Johanna, Andreas. Alla utbildade konstnärer med egna karriärer och sedan lång tid väldigt involverade i mammas arbete.

– Utan dem hade det inte gått i dag, säger Lisa. Alla har blick för form och konst, det är väldigt fint att höra deras åsikter. Barnen är absolut ärliga, och kan vara ganska hårda i sina bedömningar. Jag är så tacksam för att de vill och kan. Jag brukar likna oss vid en lantbrukarfamilj.

Hur?

– Jo, att vi odlar tillsammans. När jag är död fortsätter de att så. Och förhoppningsvis skörda.

Nu får jag skärpa mig.

Två fällor har jag helt obekymrat klivit rakt in i som skribent. Först sorgefloden som så tacksamt väller fram. Barnet, döden, mamma. Och så kvinnofällan, dessa eviga meningar om kärlek och familj. Men yrket då? Det som drivit, burit henne, som stagat upp den moderlösa och varit självklar för hustrun och trebarnsmamman?

Jag skyller mitt slarv på Lisa. Det är hon som hela tiden styr in på det som inte är hennes yrke, som om keramikern Lisa Larson bara haft tur i livet. Som om karriären och framstegen, begåvningen och styrkan liksom bara ramlat över henne.

Det är klart att det inte stämmer.

– Jag har nog varit väldigt självupptagen ­emellanåt, jag har ju alltid älskat mitt jobb, försjunkit i det så att jag både glömt världen och omgivningen. Tur att Gunnar var likadan. Vi kunde jobba sent på kvällarna, nätterna igenom, på semestrar och resor. Barnen fick hänga med så gott det gick. Och det gick ju!

Nu vänder hon sig mot sonen igen. Han vet vad hon vill fråga:

– Ni hade det väl fint, ni tre, i alla fall den mesta av tiden?

Lisa Larson var 23 år när brevet från Stig Lindberg, då konstnärlig ledare på Gustavsbergs porslinsfabrik, damp ner i brevlådan. Där stod bland annat:

”Jag startar under hösten en fri ateljé, där några ungdomar får arbeta cirka ett år. Var och en får använda vårt material och fritt utan uppgift från fabriken arbeta med sina saker. Dessa alster blir varje konstnärs egendom. Det är även möjligt, att fabriken kan inköpa en del saker.”

Månadslönen låg runt 400 kronor skrev han, samt ”att ersättning för eventuellt sålda saker kunde höja inkomsten”.

Stig Lindberg fortsatte:

”Min avsikt är att lära känna dessa ungdomars begåvning och egenskaper, och den eller de som är bäst skulle sedan anställas vid fabriken.”

Många var intresserade av erbjudandet berättade han: ”Då jag fick se Edra saker på tävlingen mellan skolorna, vill jag först höra, om Ni är intresserad, då Edra saker tilltalade mig mycket.”

Edra? Ni? Tonen är strikt, affärsmässig, men Lisa Larsons och Stig Lindbergs samarbete skulle bli allt annat än formellt.

– Äh, vi blev du med varandra direkt. Hans blick för det konstnärliga, hans uppmuntran, entusiasm …det var så roligt att vara runt honom.

Hur stor var Stig Lindberg när du fick brevet?

– Han var nummer ett i Sverige! Alla talade om honom, visste vem han var, vad han gjorde. Men Gunnar och jag tvekade. Jag hade tänkt mig ett liv som fri konstnär, Gunnar också, och vi hade egentligen ingen lust att flytta. Göteborg var en väldigt bra stad för konstnärer då. Det byggdes lägenheter med ateljé, många och billiga rivningskontrakt gjorde det lätt att få bostad. Men ett år i Gustavsberg skulle vi väl klara, tänkte vi.

Det blev 26 år på fabriken, ett helt liv i Stockholm.

Lisa Larson kom till Gustavsberg i rättan tid. Kriget var slut, det fanns åter pengar, intresset och möjligheten att konsumera ökade. Världen öppnades igen – och sinnet. Konstnärer anställdes i industrier som tillverkade konsumtionsvaror i plast, trä, rostfritt stål, keramik, textil. Stig Lindberg blev ett unikum inom svensk keramik. Och inte bara den förresten. Tyger, illustrationer, kakelugnar, reklam – allt gjorde han med en makalös frenesi och kreativitet, och inte ett ganska litet mått av egocentricitet. Han var hyllad av flertalet – dock hårt kritiserad av några. ­Medarbetare vittnade om att deras idéer blev hans, att han tog mer plats än han borde, kapade åt sig de finaste uppdragen.

Lisa Larson håller inte med.

– Visst kunde andra reta sig på honom, men jag upplevde aldrig den där konkurrensen som en del andra keramiker verkade lida av. Kanske för att jag aldrig propsade på att få göra det som ansågs särskilt statusfyllt, nämligen serviserna och praktpjäserna? Jag höll mest på med konstgods, något som många inte ansåg fint nog för riktiga konstnärer.

Konstgods?

– Figurer, presenter, serier av luciafirande barn och läsande flickor, vaser, skålar. Stig Lindberg såg och gillade emellertid det jag gjorde, bad mig hela tiden fortsätta.

När framgången kom – och den kom fort – hördes också en del kritik. Var hennes alster verkligen konst, fanns en ekonomisk beräkning i det Lisa Larson gjorde?

– Äh, det stämmer inte. Och kvinnorna som ­målade mina saker hade bättre betalt än jag! Jag har aldrig någonsin spekulerat i vad som kan ”slå”, jag tror inte någon i förväg kan avgöra vad som ska bli en succé. Gjorde jag katter var det för att jag älskar katter. Gjorde jag barn var det för att jag hade barn omkring mig.

Men när dina saker gick som smör i ­solsken, ­Gustavsberg tjänade enorma pengar på dig … ­menar du på allvar att du inte fick del av den framgången?

– Jag hade ingen royalty på det jag gjorde. Och lägst lön. Om jag ville ha en sak ur min produktion, fick jag köpa den, det fanns en särskild avdelning för det. Prototyper och annat ur produktionen tillhörde inte mig.

Ifrågasatte du aldrig?

– Nej, man fann sig. Och förresten … jag har aldrig varit särskilt intresserad av pengar eller förmåner.

Det låter ödmjukt i övermått, men jag hittar inga spår som leder åt något annat håll.

– Du vet, har man startat lågt och anspråkslöst är det svårt att lära sig att ställa krav. Det är också en konst ju … att ställa krav, menar jag.

Hon fortsätter:

– Däremot var det viktigt för mig att jag bidrog till att hitta på saker som gav arbete åt hela ­företaget, det var en stor fabrik med många anställda. Stig var väldigt noga med att allt vi sålde skulle vara fullödigt ur ett estetiskt, praktiskt och funktionellt perspektiv. Och möjligt att köpa för de flesta.

Hon, vars figurer finns i miljontals svenska hem, visste hon verkligen inte sitt värde?

– Jo, men det odlades ingen stjärnkultur på fabriken. Jag tyckte att det var bra. Och förresten, jag tycker fortfarande att det är fantastiskt att mina saker kan skapa arbete åt andra.

Den meningen ska återkomma lika ofta som ­kärleksbetygelserna över Gunnar.

Lisa Larsons konst gör sedan många år åter segertåg. Nu är det svenska och utländska auktionsfirmor som håvar in provision på hennes läsande och ­badande flickor, på hennes lejon och luciatåg, på hennes vaser och skålar, och inte minst hennes egen, unika produktion, bortom massproduktionen.

– Jag har alltid arbetat i två parallella spår, mitt eget och det som gjordes i stora upplagor. Jag värderar inget högre än det andra.

Samlarna slåss om hennes verk. I Sverige är de flesta medelålders eller äldre, i Japan hittar man samlarna också bland yngre. För japanerna älskar det Lisa Larson gör, just nu förbereds den fjärde stora vandringsutställningen inför 2023. ­Uttrycket kawaii har förknippats med hennes figurer. Direktöversätter man ordet ligger älsklig närmast och förknippas med något sött, vänligt. Och Japan förresten, också länder i övriga Asien har fått upp ögonen för henne.

Även i Sverige kommer nytt. Denna månad släpper hon, tillsammans med H&M:s butik Arket en tiger, där överskottet ska gå till Världsnaturfonden.

– Jag gillar att jobba för ideella föreningar och hjälporganisationer.

Rädda Barnen och FN är några hon arbetat för under årens lopp.

– Och kooperationen, jag älskar kooperationen!

Vi väntar med den lovsången, tänker jag.

Efter 26 år på Gustavsberg sade du upp dig?

– Hela atmosfären var förändrad. Jag hade varit på väg tidigare, men lockats kvar. Stig, som hade betytt så mycket, var borta. Hans sista tid där blev dålig, det skär i hjärtat på mig hur illa han for. Han hade givit sitt liv åt fabriken. Och det kom nya direktörer, som inget visste om det vi arbetade med. Någon hade jobbat med asfalt, en annan med lås … Det är klart att det inte gick.

När ryktet spreds om att Lisa Larson inte längre var knuten till Gustavsberg, ramlade nya uppdrag in. Nej, de sköljde över henne, från hela världen. Hon fick arbeta med glas, serviser, vaser, trä, brons, lera förstås.

– Jag begrep ju inte att jag var så … känd.

Så kommer det hon sagt minst fem gånger redan under samtalet:

– Kan du fatta vilken tur jag har haft i livet?

Tur, inte skicklighet. Lisa Larson ger sig inte, hon upprepar frågan ovan som ett mantra under intervjuerna. Lika förvånad, verkar det, varje gång.

Hennes mönster återfinns numera på en massa prylar i Japan: handdukar, tofflor, mattor.

När vi träffas är Lisa Larson klädd i japanska, prickiga byxor och tofflor med katter på. Hennes katter.

– Bara de som producerar under bra förhållanden och med god kvalitet får använda mönstren. Det där har vi koll på. Du kan få ett par tofflor, Stina.

Jag måste vara Tidningen Vi:s äldsta prenumerant!

Jag låter saken bero. Andreas, den andra sonen som hjälper till under vårt andra möte, antyder att Lisa börjar bli trött. Det återstår en del arbete med fotografen, men för mig är det dags att runda av. Jag ställer en sista fråga:

Hur är det att bli gammal … att vara gammal?

– Det är inte så lätt förstås, men får jag bara arbeta så blir det bra. Då försvinner bekymren. Eller blir i alla fall mindre. När Gunnar fyllde 90 år, han tvekade inför att fira dagen, sa han efteråt att det hade varit så trevligt att han nog kunde tänka sig att leva till hundra. Så gick han och dog när han skulle fylla 95 … Därför vågar jag knappt uttala orden, men jag skulle gärna vilja vara med ett tag till. För barnen och barnbarnen … och arbetet. Det finns så mycket att göra.

Mitt hej då har hängt i luften minst en halvtimme. Lisa Larson är trött, ämlig. Plötsligt tar hon sats och sjunger en lovsång över kooperationen, över Tidningen Vi och märkligt nog över mig. ”Jag läser allt du skriver. Det har jag alltid gjort.”

Jag blir generad, brydd, men klarsynt nog att tänka:

Nu gör hon det ju igen, lyckas vända intresset från sig själv. Det är andra som ska stå i fokus: Gunnar, Stig Lindberg, barnen och så plötsligt jag.

Det är sannerligen inte lätt att intervjua Lisa Larson.

Till slut kommer då ändå en liten förhävelse. Äntligen, tänker jag.

– Du, jag måste vara Tidningen Vi:s äldsta prenumerant! Eller i alla fall den som har prenumererat längst. Det du!