Lo Dagerman om pappa Stigs sista dagar

Lo Dagerman om pappa Stigs sista dagar
Lo Dagerman

Lyssna på artikeln

”Besluten att dö fredag natt”, skriver Stig Dagerman i sin dagbok. Nu ger den hyllade författarens dotter Lo ut en biografi om sina föräldrar – Stig och skådespelaren Anita Björk. I ett utdrag får vi följa de sista veckorna fram till pappas självmord.

Kapitlet Den svarta lådan är hämtat ur Himlen nära – Stig Dagerman & Anita Björk, en berättelse om konstnärskap, livskamp och kärlek som ges ut på Norstedts den 15 september.

När jag efter Anitas död städar hennes lägenhet hittar jag Stigs sista dagbok i en låda. Den svarta anteckningsboken med hans dagliga noteringar mellan augusti och november 1954. Stig hade naturligtvis en längre tid fört dagbok, men slängt alla den 1 augusti. Bara den nystartade finns kvar.

Anteckningarna i dagboken är kortfattade och noterar mest enkla fakta som väder, sportresultat, titlar på filmer han ser, böcker han läser, vem han träffar. Här och där enstaka reflektioner. Efter hans död gjorde Anita omedelbart dagboken tillgänglig för forskare, men till skillnad från exempelvis Vårt behov av tröst är omättligt ger den en begränsad inblick i hans själsliv och har inte citerats mycket.

Anita och jag talade aldrig ingående om den sista tiden med Stig. För henne var den sluten i en svart låda hon aldrig velat öppna.

Själv har jag ett starkt minne från hösten 1954 av förödande svartsjuka. Den är min egen. Anita och jag kommer hem till Nils Poppe och Inga Landgré för att fira dottern Anjas femårsdag. Vi stiger in genom dörren och där möter Anjas lillebror Dan, 2 år. Anita tar honom genast glädjestrålande i famnen och barnet Lo skriker av övergivenhetens smärta.

När himlen nu viker för Stig och Anita känns det svårt att följa dem vidare. Vi vet ju alla hur det slutar. Och innan det slutar är bilden inte speciellt intagande eller fin. Anita ville ju inte heller berätta om den sista tiden, inte besudla minnet av något som varit vackert. Varför ska nu jag göra det? Och till vilken nytta?

Men jag plågas av frågan om vad som gick fel. Och varför de inte fick hjälp. Jag vill ju in i det sista stoppa det som sker.

Det finns några händelser dokumenterade i Stigs dagbok som har betydelse i berättelsen om Stig och Anita och som för mig känns viktiga att veta och belägga. Därför skriver jag vidare.

Almqvist åter

Anita kommer äntligen hem, men det blir svårt. Det finns så mycket outtalat mellan dem. Och ingen av dem är bra på eller vågar rensa luften. Nu får Anita höra om Världen största rus, Stigs nya romanprojekt, och hon blir orolig. Det är ju på den fantastiska Almqvistromanen han måste lägga sina krafter! Han måste ändra sig och ringa Ragnar Svanström …

Själv blir hon som vanligt genast upptagen. Hon ligger i repetition och måste också, enligt kontrakt, under hösten resa till Tyskland några gånger för att närvara vid premiärerna av Die Hexe och Night People.

Den 16 augusti vaknar Stig med svår ångest. ”Kan ingenting göra. Bara några maktlösa rader.” Dagen efter samma sak: ”Ångest. Tystnad. Regn.” Men han bestämmer sig: ” Beslöt återgå till Almqvist. Ringde Ragnar …”

Anita Björk och Stig Dagerman med Lo, 1952. // Foto: Studio Gullers

Han lämnar ett meddelande på Norstedts om att det är Almqvistromanen han vill prioritera, men hör inget tillbaka. Det gör Stig oroad och han får problem med sömnen. Det är uppenbart att han behöver tala med någon och Anita ringer Bengt Ekerot. Stig och Bengt verkar inte ha haft så mycket samröre sedan arbetet på Snöresan, men nu blir det bestämt att de ska träffas.

Kontakten verkar ha haft en lugnande inverkan, för trycket lättar. Den 19 augusti vaknar Stig och skymtar en ljusning. Han tar tag i Almqvist, där han har en idé för vad han kallar ”En natt med diktarpersoner”. Under tiden läser han i Törnrosens bok och Amorina.

Dagarna som följer fortsätter han att läsa och köper alla böckerna i Törnrosserien. Men skrivandet går trögt. Anita har premiär, men han arbetar inte när hon kommer hem, utan noterar i dagboken att han istället ”sov skamligt djupt”.

Så kör han fast igen. Ragnar Svanström har inte ringt för att ge Stig klartecken att fortsätta på Almqvistromanen. Nu följer en vecka av förtvivlan och Stig går tidigt till sängs istället för att arbeta. Den sista augusti noterar han i dagboken: ”Flykt in i sömnen.”

Anita spelar på kvällarna och bönar honom att komma in till Teatergrillen efter föreställningen, så att de kan äta något tillsammans och träffa vänner. Bekanta som får höra om Stigs depression föreslår honom en seglats eller en vandring i Dalarna. Men inget lockar.

Äntligen träffar Stig Bengt igen. ”Vi åt på Grillen och var båda bekymrade.” Men Bengt kan inte hjälpa honom, han är upptagen av egna problem.

Den 1 september skriver Stig uppgivet i dagboken: ”Ragnar som aldrig ringer. Min ställning är förtvivlad.”

Han förströr sig medan Anita arbetar: läser, lyssnar på radio, går på bio, teater och fotboll, spelar kort. Känner sig oftast matt, slö och omotiverad. Anita köper bok efter bok för att stimulera honom och ställa på de nya stringhyllor som de inhandlat till tornrummet. Stig ”ber till Gud om bättring”.

I mitten på september hör Ragnar Svanström äntligen av sig. Ett brev anländer nästan på dagen då Stig lovat leverans av Världens största rus och han får grönt ljus att fortsätta med Almqvistromanen. Svanström kunde inte ensam besluta om detta. På grund av Stigs skuldsättning till förlaget måste till- stånd ges från högre ort. Men Stig verkar nöjd: ”Ragnar skrev rart; R[oläsligt] har läst Newton och tillstyrker fortsättning.”

Ja, Stig har fått klartecken, men nu stiger förväntningarna. På Norstedts är man bekymrad. När kan Dagerman tänkas leverera? De är ju redan i mitten på september … blir det nu ingenting till denna bokhöst heller? Och i dagboken noterar Stig att Lars Ahlins Stora glömskan fick ”underbara recensioner”.

Han hade sagt till Ragnar att ämnet han ville behandla i Almqvistromanen ”var för stort, för viktigt, för krävande för att han skulle kunna göra det rättvisa under en kort och hektisk arbetstid”. Någon plan för hur man skulle kunna lösa detta dilemma görs inte.

Efter anteckningen i dagboken om Ragnars rara svar skriver Stig: ”Annars bedrövlig dag som vanligt. Månsken på kvällen; döden lekte i garaget.”

”Lite värdefull”

Stig får ett erbjudande om att jobba på ännu ett filmmanus. Svensk Filmindustri (SF) vill att han bearbetar texten till Bröllop i Berlin – en spionhistoria som utspelar sig i efterkrigets Tyskland, byggd på verklighetsunderlag med svensk anknytning. Man vänder sig till Stig med det i princip färdiga manuskriptet därför att han besitter unik kunskap om Berlin efter kriget och talar flytande tyska, men också för att man gärna vill ha Anita Björk i den kvinnliga huvudrollen. Stig kan kanske hjälpa till att forma en dialog på både svenska och tyska som passar henne? Man betalar bra.

Stig är inte entusiastisk och tycker att manuset är uselt, men känner att han måste säga ja. Efter att han och Anita tillsammans åkt till SF för att förhandla kontraktet blir han dock stimulerad och skriver i dagboken att han känner sig ”plötsligt lite värdefull”. Det ger honom åter lust till romanen, och han far in till Stadsbiblioteket och lånar två kända forskningsverk om Almqvist. Stig har ju ännu inte läst dem och står alldeles i början av sitt ambitiösa projekt om Almqvist i exil.

Men lusten varar inte. Snart känner han sig återigen hopplös och den 23 september uppsöker han garaget.

Lo med Stig Dagerman och Anita Björk i Enebyberg, 1954. // Foto: Rangvi Gylder

Hans inställning till filmprojektet kommer emellertid att vända och arbetet ta fart, för nu har han fått någon att tala med.

Efter det allvarliga självmordsförsöket i augusti har de letat läkare. Vem skulle kunna hjälpa honom? Stig hade ju dålig erfarenhet av psykiatrin på Karolinska sjukhuset, så dit kan de inte gå. En nära vän, vars hustru behandlas av en neurolog, föreslår nu hennes läkare. Mot slutet av september får Stig tid hos doktor Ragnar Bringel, som också tar emot för rådgivning.

Den 27 september antecknar Stig i dagboken: ”Åkte in till Bringel kl 3. Långt samtal.”

På Karolinska hade han ibland valt att vara tyst hellre än att tala med läkarna. Med Bringel har Stig redan vid första besöket ett långt samtal. Det är tydligt att både den varma rekommendationen och den arton år äldre läkaren inger förtroende.

”Lite värdefull”

Detaljerna kring det långa samtalet mellan Bringel och Stig är inte kända. Hur mycket berättar Stig om garaget? Har Bringel haft möjlighet att läsa Vårt behov av tröst är omättligt?

Doktor Bringel tror sig emellertid veta orsaken till Stigs depression. Stig antecknar i dagboken: ”Han trodde mig förkvävd av Anita.”

Stig måste ha talat mycket om henne. Kanske beskrev han hennes höga förväntningar på honom; att hon insisterar på att han ska jobba vidare på den ambitiösa Almqvistromanen. Kanske berättar han om rädslan för att bli övergiven om han inte skriver romanen, om känslan av att inte duga, att inte vara värd henne. Hur spänt det är mellan dem. Och Stig behöver naturligtvis inte nämna Anitas egna framgångar, dem känner doktorn säkert till. Den berömda skådespelaren kommer i centrum för deras samtal kring Stigs ångest, depression och skrivsvårigheter.

Bringel står redo att utfärda råd till sin labila patient och ordinerar förändring. Stig skriver i dagboken att doktorn ”rådde till miljöbyte”. Det försätter Stig i bryderi och den natten varken arbetar eller sover han, utan sitter och rullar tärning enligt dagboken.

Men något frigörs i Stig efter det långa samtalet med Ragnar Bringel. Han griper sig an Bröllop i Berlin.

Två dagar senare hälsar han på hos sina pojkar, Rainer fyller åtta och Stig noterar: ”Till Rainer halv 7, René också där. Nante (Ferdinand) hemma. Mycket presenter … Är på gott humör. Härligt att jobba igen – om också bara med skit.”

Sedan har Stig ytterligare fem ordentliga arbetspass innan han den 9 oktober lämnar in den första delen av det revideade manuset till SF. Arbetet frammanar minnen från både Tysk höst och filmprojektet Döda städer med Alf Sjöberg. Det är också första gången han skriver repliker direkt för Anita.

Miljöbytet

Anita vet ännu inget om att doktor Bringel ordinerat ”miljöbyte” för Stig, men det faller sig så att fastighetsägaren i Enebyberg sedan länge planerat att renovera huset och det ska nu äntligen komma till stånd. Man ska arbeta både utanpå och inuti, och det beräknas ta flera veckor i anspråk. Anita och Stig har därför sedan en tid bestämt att han ska hyra rum på ett hotell i stan för att kunna arbeta ostört. Redan den 24 september har man rest byggnadsställningarna runt huset och snart är jobbarna på plats för att rappa om fasaden.

Anita ser fram emot renoveringen och är igång med att rusta upp hemmet, nu när de också har lite mer pengar att röra sig med. Hon är road, men vill också skapa ett ordentligt hem. Till Stigs skrivrum i tornet har hon köpt ett nytt skrivbord och en smäcker läsfåtölj i rött läder. Hon ramar in Birger Lund- quists teckningar av Stig och Lars Ahlin, som sedan sätts upp på väggen. Hon har köpt en stor grön läsfåtölj till Stig för vardagsrummet. Och hon rustar upp köket och målar själv hemhjälpens rum så att denna ska trivas.

Anita tycker om det fysiska arbetet, men att göra det vackert och hemtrevligt hjälper också mot den psykiska anspänningen. Hon måste känna sig maktlös inför Stigs tillstånd. Rädd att de inte längre står varandra nära, att hon ska förlora honom.

Men de rustar gemensamt sitt hem; åker till NK och PUB och handlar. Han köper Strindbergs samlade verk för att ställa i den nya bokhyllan, och inhandlar grammofonskivor och spel. Det blir ett Kinaschack till Rainers födelsedag, och, noterar Stig, ”ett till oss också”. Han är road av spel.

Anita ser till att huset är fullt av liv. Jonas ska nu flytta in hos dem, den österrikiska hemhjälpen finns på plats, Anitas mamma Barbro är titt som tätt på besök och de umgås ofta med konstnärsvänner i grannskapet.

Den 5 oktober firar man Stigs trettioettårsdag. ”Uppvaktad med rosor, österrikisk tårta, ny kostym och regnrock.” Han har sedan återigen en ordentlig arbetsdag med filmmanuset och ser på kvällen ”Ingmar Bergmans underbara film En lektion i kärlek med [svärmor] Barbro, medan Anita är upptagen på teatern.

Men texten till Bröllop i Berlin stöter på patrull. Två dagar efter att Stig skickat SF sin första revidering ringer man och är bekymrad. Stig har delvis gett det ursprungliga manuskriptet en ny utformning och det är inte riktigt vad man hade tänkt sig.

Den negativa reaktionen från uppdragsgivarna skapar ångest. ”Läste tidningar hela dan i grön fåtölj. Anita i stan och provade. Svår kväll. Anita på föräldramöte.” Därefter har han den natten, den 11 oktober, en ”svår natt i garaget”.

Samtidigt ska han nu under renoveringen bo i stan, så att han ska kunna jobba ostört. Den 12 oktober tar han in på Park Hotel.

Stig har en ny tid hos doktor Bringel. Men inte för fler samtal. Deras första och enda samtal måste ha ansetts uttömmande. Rådet om ”miljöbyte” står kvar, nu återstår bara för Bringel det rent medicinska.

Lo Dagermans ”Himlen nära – Stig Dagerman & Anita Björk, en berättelse om konstnärskap, livskamp och kärlek” ges ut på Norstedts den 15 september.

Stig har gjort några labbtester, bland annat undersöks vid depression alltid sköldkörtelfunktionen, men inget sjukligt kan konstateras. När Stig återser läkaren den 14 oktober föreslår denne att Stig ska genomgå insulinchockterapi – en metod där patienten försätts i tillfällig koma. Johan Cullberg skriver att Bringel måste ha uppfattat Stigs läge som allvarligt, men att förslaget avslöjar ”fattigdomen i diagnostik och behandlingsresurser” vid den här tiden.

Stig hade redan fått insulinbehandling i låga doser på Karolinska sjukhuset 1950 och han blir nu förtvivlad:

Till Bringel på morgonen. Det blåste full storm. Han ville ge mig insulinchocker. … hade det ohyggligt skrev dock två dagsedlar … Åkte hem hemskt nervös och nere. … Sov på natten istf att jobba. Besluten att dö fredag natt.

”Balansen är en smal tilja” – det var så han hade skrivit i Vårt behov av tröst är omättligt.

Då han vaknar upp på hotellet dan därpå har det av någon anledning vänt. ”Vaknar i solen på bättre humör.” Han skriver på Bröllop i Berlin och ”jobbade skapligt”. Även den 16 och 17 oktober arbetar han ordentligt. Han mår bra av att arbeta, även om det bara är ”skit”.

Den 18 oktober ringer emellertid SF och meddelar att Bröllop i Berlin inte blir av. Stig kan hämta ut sina pengar, men av hans omarbetning och filmen blir intet. Stigs reaktion i dagboken blir först ett förbannat ”Härligt!”, men när han sedan åker hem till Enebyberg den kvällen går han ”brandvakt någon timme i kylan”. Natten blir därefter svår och han har åter en stor lust att dö.

Anita ser hur illa det är och söker dagen därpå själv upp Ragnar Bringel. Stig – och hon – behöver ju desperat hjälp. Kanske blir hon under mötet med doktorn påstridig och argsint. Förlorar behärskningen? Varför finns det inget man kan göra?

Men någon hjälp finns inte att få där. Doktor Bringel delger henne istället sin analys av Stigs predikament. Stig antecknar: ”Anita var ledsen, hade träffat Dr som skyllde min olycka på henne.”

Det blir nu förvirrat mellan Stig och Anita. Förvirrat och tyst. Stig byter hotell och flyttar till Inn vid Mosebacke torg. Det är oklart när han ska återvända hem.

Den 20 oktober skriver han till Inga Landgré:

”Ja min vän du har så rätt – natten mellan måndagen 18/10 och tisdagen 19/10 var svår. Jag hade stor lust att dö. Hur kunde det kännas ända till dig? Kanske månen för vår smärta vidare till dem vi håller av. Tack för ditt brev. Det kom som en stor tröst. Nu är allting mycket bättre om inte särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet. När jag är tillsammans med människor måste jag tvinga mig att lyssna till vad de säger för att kunna le på de rätta ställena. Och själv har jag ingenting att säga någon människa. Jo dig, tydligen. … Jag ser inget slut på anhopningen av dumma dagar. Kan du se en mening? Vad jag är glad att du har det bra. Jag lovar att inte hålla dig vaken någon mer natt på din turné! Men tänk på mig ibland. Det behöver jag.”

Sedan lägger han till:

”Den gudomliga kärleken? Det är väl den som skall göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att han gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i. Jag tror att du har. Så lev nu väl och oroa dig för ingenting. Och kom snart hem. Stig

Ps. Jag bor på Inn åtminstone någon vecka till.”

Höst

I början på oktober hade Stig igen börjat skriva sina dagsedlar för Arbetaren. De utlöser aldrig någon skrivkramp. Kanske är det det lilla formatet och den opretentiösa formen som gör det möjligt. Ibland kommer Stig upp på redaktionen och skriver ut sin dagsedel på första lediga skrivmaskin, men oftast ringer han in dem.

Nu skriver han Höst, som publiceras i Arbetaren den 26 oktober.

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman, som bådar att dagen skall randas. Det klämtar en spårvagn i dimman, och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten. Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.

Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken. Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken.

Anita släpper honom inte. Vad hon tänker vet vi inte; den här tiden med Stig kommer hon aldrig att tala om. Vi kan bara följa deras spår och skymta dem genom Stigs dagbok.

Han åker fram och tillbaka mellan Inn på Mosebacke och Enebyberg. Han följer med henne på två korta premiärresor till Tyskland, fyllda av paparazzi, autografjägare och filmgubbar. När de återvänder hem blir det spänt och tyst igen. Hur ska de göra?

”Känner mig alltmer bedrövlig och konstig”, antecknar Stig den 25 oktober. Fem dagar senare, efter en av Tysklandsresorna, när de tigande reser hem och han inbillar sig ”det värsta”, skriver han att de når ”något slags uppgörelse”.

När Stig dagen efter sitter ensam på Inn och Anita ringer blir han glad. Den 1 november går de på premiären av Alf Sjöbergs Karin Månsdotter – ”en blandning av vin och vatten”, antecknar Stig – följd av ett stökigt besök på Teatergrillen. Efteråt kommer Anita med till Inn och stannar kvar: ”Kärt, fast natten blev sömnlös.”

Dagboken lider mot sitt slut. Efter natten med Anita kommer den sista anteckningen den 2 november: ”Dödstrött masade mig ner till Cattelin och åt en underbar strömming.”

Den 3 november går han till Arbetarens nya lokaler på Sveavägen, vilka han under den här tiden besökt flera gånger. Han söker ett lugn och sitter där en stund och läser, sedan lämnar han in sin dagsedel och pratar med redaktören Edvard Ramström, som minns:

”Dagen före sin bortgång lämnade han in sin sista dagsedel på redaktionen. Vi satt och samtalade om hans medarbetarskap. Jag ville tacka honom för att han följde oss till den nya tidningsofficinen och att han hade råd att fortsatta sitt medarbetarskap i den fattigaste av tidningar. Han tittade upp, det skygga leendet lyste för ett ögonblick upp hans ansikte. Sen kom svaret: Det är ju bara här jag kan skriva.”

Anita Björk tillsammans med skådespelaren Bengt Ekerot och kyrkoherde Henrik Berg vid Stig Dagermans jordfästning på Skogskyrkogården i Stockholm den 14 november 1954. // Foto: Press

Men dagboken har fått ett plötsligt slut. Det förbryllar. Man kan undra vad som avbrutit det dagliga skrivandet just efter ”den underbara strömmingen” på Cattelin?

I början på november är det stor fest bland teaterfolk. Också ute i Enebyberg firas det, och Stig är med.

Vad rör sig detta om?

Kanske finns här ett möjligt sammanhang: I början av november 1954 sprids på Dramaten en stor, ännu inofficiell, nyhet, som enligt Bengt Ekerot, Stigs och Anitas nära vän, skapar jubel och ”stor fest”. Teaterchefen har vid just den här tiden kontaktats av änkan till Eugene O’Neill angående ett ännu ouppfört drama, att spelas först efter dramatikerns död och då utomlands. O’Neill hade ett gott öga till Dramaten, som spelat många av hans pjäser, och den svenska teatern är nu vald för världspremiären av Lång dags färd mot natt.

Så visst finns skäl att fira.

På kvällen den 3 november är Stig ute i Enebyberg, dit de har bjudit folk efter teatern. Ingen märker något ovanligt. Vid två på natten, när gästerna gått, lämnar Stig huset för att åka till Inn och skriva, men han kommer bara till garaget. Där stänger han om sig och låter motorn gå. Sedan ändrar han sig, slår av tändningen och öppnar bildörren. Men den här gången är det för sent.

På morgonen den 4 november skyndar Anita förbi garaget. Allt är som vanligt och hon tänker på allt hon måste göra. Mamma Barbro fyller år dan därpå och presenter måste inhandlas. Anita ska senare förundras över hur hon kan passera garaget utan att känna att något är fel; att han, syskonsjälen, ligger död därinne. Det är först senare, när hon förgäves sökt honom på Inn, som hon uppriven anar att det förfärliga kan ha hänt.

Bland Stigs efterlämnade papper finner hon den lilla texten:

På kvällen går man sönder, syster lilla.
När man går sönder faller blommor ut.
När man ger blommor gör man inte illa.
När man går sönder blir man gud till slut.

Fler utvalda artiklar

Hämta fler

Lo Dagerman om pappa Stigs sista dagar

Lyssna på artikeln

Fler utvalda artiklar

Vi fångar vår tids stora frågor

Vi slösar aldrig med din tid

Vi tror på demokrati, humanism och kultur

Vi sår frön till samtal och nya tankar

Vi bygger på tradition men blir aldrig nostalgiska