Lo Kauppi: Är min historia min?
Lyssna på artikeln
Apropå appropriering. I tidiga tjugoårsåldern gick jag en kvällskurs i teater och gjorde en parodi på min nyligen, för tidigt bortgångna pappa. Jag vinglade in på scenen och muttrade på meänkieli, skålade mot publiken med en flaska T-sprit. Jag låtsades svälja, grimaserade illa och spottade ut spriten över ett brinnande ljus. En meterlång eldslåga svedde kinderna på de som satt längst fram, samtidigt som jag föll bakåt med stolen, slängde mig runt i en kullerbytta, hittade flaskan igen, vände mig återigen till publiken, gjorde en sista skål och vinglade ut. Det blev skrattfest.
När jag växte upp ville jag inte vara något annat än svensk. Bara svensk.
”Var kommer ni ifrån?”
”Sverje.”
När en kille i klassen började kalla mig lappen, kontrade jag med grisen och slog tills han blödde näsblod. Han slutade ändå inte, utan viskade lappen lappen lappen … på lektionerna.
Ord som minoritet visste jag inte ens vad det var, eller att min släkt pratade ett språk som var förbjudet i Sverige. För oss barn var meänkieli något som absolut inte skulle läras ut eller pratas i offentligheten.
Jag sjunker ner, blir sittande på golvet.
Tillbaka till nittiotalet och teaterfest. En kille i min kvällsgrupp ska uppträda. Musiken tystnar. Han vinglar ut på det nu tomma dansgolvet och muttrar på dålig finsk brytning, skålar, sprutar eld och faller bakåt i kullerbyttan. Han imiterar hela min scen! Folk skriker av skratt och busvisslar. Jag sjunker ner, blir sittande på golvet. Inte bara hade han snott min scen utan att fråga, han drev också ovetande med min pappa. (Jag hade såklart inte berättat för någon att det var pappa jag härmat.) Jag får driva med honom, men de får inte. De får inte skratta rakt ut, hånfullt åt oss.
Jag kände såklart inte till ordet kulturell appropriering, det gjorde nog ingen då. Så här i efterhand var det emellertid bland annat det jag hade varit med om. Jag grät så mycket att jag inte ens klarade av att konfrontera honom. En fullständigt obegriplig reaktion för de som uppfattade den.
Nu för tiden vet vi mer. Jag sa Amerikas ursprungsfolk häromdagen och min trettonåriga son upplyste mig om att de inte är ”amerikaner” utan indigenous peoples.
Vi prövar oss fram, till slut hittar vi sätt att förhålla oss till varandra. För kanske är det så att i en skör återvunnen identitet och med de ekonomiska orättvisor vi lever i nu – är det inte konstigt att minsta svetsloppa kan få fnösket att flamma till och då bränner vi oss.