Lo Kauppi: Konsten att tacka för teater
Lyssna på artikeln
Som tonåring hade jag gått igenom diverse oangenäma förkortningar – SoL, LVU, Soho, Maria Pol – och velat lämna det mesta bakom mig.
Det var inte förrän jag som 20-åring hittade amatörteaterföreningen Grotteatern i Umeå som jag visste att jag var hemma. Inte nog med att jag skulle få berätta viktiga saker – utan här var alla snälla också.
Så när jag flyttade hem till Stockholm i början på 90-talet började jag direkt på kvällskurs i teater.
Några kursdeltagare var med i ”fria grupper”, och när jag såg en av deras föreställningar knockades jag totalt. Jag ville säga något om min upplevelse och närmade mig en av ”stjärnorna” som stod ute i regnet och rökte.
”Ni var så jävla bra! Ni var inte som amatörer utan nästan som riktiga proffs!”
Hon stirrade bara på mig, så jag upprepade med ännu mer emfas: ”Ärligt asså! Jag mena’re! Ni var professionella!”
Hon tog i allt vad hon kunde och slog mig rakt över käften. Ja, du läste rätt.
Visserligen med öppen handflata, men det ringde i öronen och jag blev så paff att jag inte ens gjorde en antydan att slå tillbaka.
Att tacka för en teaterföreställning är en konstart i sig. Min teaterovana familj kunde tacka på alla möjliga sätt, sticka till mig en femhundring eller ge en extremt stor bukett cellofan-inklädda blommor, större än källarutrymmet jag ”uppträdde” i,
eller högt och ljudligt säga:
”Det var ju ingen actionrulle precis!” efter att de sett tre timmar Körsbärsträdgården. Allt det här är förlåtet, för de jobbar inte med teater. Det är värre med kollegor, då krävs kunskap på ytterligare nivåer.
Det fanns ett riktigt proffs på det här, och det var Lill-Babs.
Vid ett tillfälle stod jag i logen i den lilla fiskebyn Mellanfjärden i Hälsingland, där det hade spelats en slå-i-dörrar-fars.
Hon knackade ett melodiskt knack-knack, dörren öppnades, hon sträckte ut armarna, ställde ner tre egenimporterade vinflaskor och utbrast:
”DET HÄR VAR HELT FANTASTISKT! VILKET JOBB NI GÖR ALLIHOPA!”
Kollegorna kunde andas ut och släppa den malande frågan: ”Vad tyckte Barbro?”.
Jag kan aldrig komma upp i Lill-Babs kaliber, men jag har lärt mig att sårbarheten efter en föreställning är hög. Jag kan alltid ärligt tacka för arbetet och vet att de inte har bett mig komma in och ge en recension.
Visst är teater helt fantastiskt och ibland för jävla långtråkigt, men det är sällan bara skådespelarens ansvar – så skjut inte budbäraren!
Ja!
Moppupproret
Stockholms Stadsteater/Skärholmen
Jag blir sugen på att se Anna Vnuks föreställning Moppupproret, för att hon inte håller sig till några regler utan gör som hon själv vill – och då brukar det bli riktigt bra.