Lo Kauppi: Kraften som inte går att stoppa

Vi behöver syre, vatten, föda och viss närhet – men behöver människor verkligen kultur? På riktigt? Ibland behöver jag förtydliga för mig själv. Svaret kan riskera att bli något luddigt även om jag vet att jag har rätt. (Direkt hör jag Bertrand Russells citat:

Hela problemet med världen är att dårar och fanatiker alltid är så säkra på sig själva, och klokare människor så fulla av tvivel.)

Men låt mig försöka.

Mina kulturupplevelser i tonåren bestod av att jag och min pojkvän Jonte hyrde film när vi var bakfulla. Vi tog flakmoppen till centrum och videoaffären. Jag stirrade på filmen 10 med omslaget där Bo Derek poserade i baddräkt. Filmens slogan var ”För män som kan räkna”. Jag fyllde destruktivt på godispåsen ännu mer och funderade på om Olivia Newton-Johns höfter verkligen kunde vara så smala i Grease? Var det trickfilmat när hon dansade på tivolit med John Travolta? Det närmaste jag kom igenkänning var Betty Blue, för hon levde i alla fall ut, tills hennes pojkvän kvävde henne med en kudde på psyket.

Jag njöt av att inte hänga med.

Ändå fortsatte jag leta efter kultur, för att jag behövde det. Det jag inte hittade, skapade jag själv. Det kanske är det kultur handlar om, trots allt. Att få berätta för varandra, skratta åt oss själva, känna igen oss eller få en inblick i en värld vi inte tillhör, få emotionell förståelse för andra, ett sätt att hålla oss mentalt friska och utvecklas.

Jag hör ofta teatern prata om att den vill att fler grupper ska hitta dit. Och egentligen är det hur lätt som helst – eftersom publiken till största delen bara är en spegelbild av vad vi berättar från scenen, och om vilka.

Häromveckan gick jag på en nyskriven pjäs av brittisk-etiopiska Beru Tessema på Bush Theatre i London. När jag såg mig omkring var vi vita för en gångs skull i minoritet. Jag njöt av att inte hänga med i all slang. Fuckin’ pagan, fam, in it bro. Det kändes som att öppna fönstret och få andas in havsluft. Jag kände också igenkänning i deras befriande unisona sus, skratt och suckar.

Eftersom kulturen är ett mänskligt behov så går den aldrig att stoppa. Man kan göra det svårt för den, men till och med i den gråaste betongen hörs till slut rappen och i den kallaste kåtan kommer någon att jojka och till och med de mest bakfulla och vilsna tonåringarna kommer att fortsätta leta tills de känner igen sig. Kultur är som ljuset det inte går att mörklägga, den sipprar alltid in genom någon minimal spricka – till och med genom omslaget på Bo Derek.