Lo Kauppi: När Hamlet fick på skallen
Lyssna på artikeln
Vi går på scenskolan, och under sommarlovet vill vi attackera folk med kultur, sladda in med en skruttig folkabuss på stränder och i förortscentrum och spela en teatergrupp som försöker sätta upp Hamlet. ”Regissören” med uppknäppt läderjacka och bart bröst ger obegriplig regi och försöker sätta på ”Ofelia”, som är full och förbannad för att hon inte har några repliker. ”Hamlet” har halkat med i projektet genom Arbetsförmedlingen.
Till slut har vi improviserat fram slapsticks och rolig dialog och pjäsen döps till Hamlet – i jakten på ett manifest. En av spelningarna bokas in av Skarpnäcks stadsdelsförvaltning i södra Stockholm.
Mynt och annat haglar mot bilens plåt.
Bänkarna utanför Systembolaget i Skarpnäcks centrum är fullsatta den här förmiddagen, där sitter bland annat en extremt stor, skallig man med bar överkropp och en liten batteridriven handfläkt som han svalkar sig med. En medelålders kvinna dricker sin ljumna sprit, en tredje sover bredvid bänken, med sin alltmer knallröda sida uppåt i gassande sol.
”Horatio” står mitt i centrum, på folkabussens tak, ser spöket och skriker:
”Säg, vem är du vålnad som bryter nattens fred?”
Upp ur fontänen hoppar en pundare, viftar med armarna och skriker ännu högre:
”SPEEELA BÄTTRE!”
Kvinnan med spriten blir skitförbannad, reser sig, håller ett högljutt försvarstal för Hamlet, ber alla hålla käften – och så blir det. Vi fortsätter. Tills vi kommer till partiet när ”regissören” ska förklara för unga ”Hamlet” att han måste leva sig in i att hans farbror verkligen knullar hans mamma. ”Hamlet” stegrar BMX-cykeln och skriker: ”Jag ska knulla din mamma!”
Nu löper kvinnan plötsligt amok.
”Det här e inte Hamlet! Jag vet det. Jag kan Hamlet och den handlar inte om incest!”
I ett försök att hålla kvar sin karaktär svarar ”regissören” att ”Hamlet” är lite korkad. Kvinnan skriker att hon inte alls är korkad och att hon kan pjäsen. På några sekunder är hela bänken med henne. Enade. De är lurade. Det här är inte Hamlet! Mannen med fläkten, som är nästan två meter lång, reser sig hotfullt. Jag river med mig delar av scenografin, hoppar in i folkabussen och startar den. Skådespelaren som bär hel banankostym försöker få igen bakdörrarna, riktar en spark mot tumultet för att ta sig loss. Jag gasar, mynt och annat haglar mot bilens plåt när vi slirar ut från centrumet.
När vi slår upp våra tält den natten, halvvägs till Kiviks marknad, är vi alla överens.
”Fan, vi måste kolla att vi har dom med oss hela vägen nästa gång.”