Lo Kauppis möte med en jättebebis

Jag går in på 7-Eleven på Vasagatan i Stockholm en kväll. Den unge somaliske killen i kassan har fullt upp med att hjälpa kunderna när jag hör någon som otydligt skriker:

”Vad är det för adress hit?!” Ljudet kommer från bakom en av hyllorna. Killen i kassan avbryter kunden längst fram för att meddela adressen. Det är först när jag fått min latte och rundar hörnet som jag ser att det är en av Sveriges mest kända äldre manliga skådespelare som gormar.

Jag skäms över mitt skrå, som har daltat och passat upp på dessa jättebebisar så att en del till slut blir odrägliga. Han fortsätter grymta, grimaserar ihop hela ansiktet, muttrar och skriker om vartannat, för att efter en minut be om adressen på nytt – samma skrikande, otrevliga ton, fortfarande sittande bakom hyllan i fönsternischen. Killen i kassan blir ställd, måste kolla att han säger rätt adress, vilket han gör för andra gången.

Plötsligt upptäcker en ung man skådespelaren och överöser honom med beröm. Jättebebisen skiner upp och ger honom en autograf, kämpar med ansiktsuttrycket, men direkt då beundraren är utom synhåll återgår han.

Jag minns att jag jobbat i samma produktion som mannen vid ett tillfälle och då delat taxi med honom. Han svarade inte ens på tilltal. Så detta är garanterat inte ett enstaka tillfälle.

Hur blev det så, att vi har gett dessa kända äldre män så mycket utrymme att några av dem tror att de kan bete sig som treåringar, både på jobbet och bland allmänheten? Tro inte att jag skriver om alkoholism, utan det här är något annat, något jag tror att alla i min bransch är skyldiga till. Vi har tillåtit dem att bete sig hur som helst. Det kan inte bara ha att göra med hur viktiga de är för produktionen, eftersom det finns så många färre jättebebisar med kvinnligt kön eller brun hud (vilket såklart även har med det förstnämnda att göra, vilka som anses viktiga).

Jag hade en förmåga att bli odräglig mot mina närmsta när jag växte upp, och hade jag blivit daltad med även på jobbet, hade jag nog löpt risken att bli en stor utblaffande jättebebis, precis som han – suttit halvlullig, blivit förbannad om mina egna byxor luktade kiss och skällt ut någon. Jag blir i stället ofta tillsagd, av just äldre främmande män, om jag cyklar pratandes i mobiltelefonen, går mot rött eller snackar för högt. Så risken är inte så stor att det skulle finnas utrymme för mig att trilla dit, utan där tar samhället ett gemensamt ansvar för att uppfostra mig. Det kanske är tur?