Loranga, Masarin och laktosintolerans

  • 13 jul 2022
  • 7 min

Kollage. // Foto: Johan Nilsson/TT

Loranga, Masarin och laktosintolerans
Kalle Lind

Kollage. // Foto: Johan Nilsson/TT

Lyssna på artikeln

Vad hände egentligen med Nils Holgersson när han fyllde 50? Och Kitty, Lilla My eller Nasse i Nalle Puh? Vi bad några skribenter fundera över hur livet blev för några fiktiva figurer efter att de lämnat rampljuset. Kalle Lind berättar om när Masarins son gör honom uppmärksam på att han inte har pensionssparat.

Masarins bil svängde försiktigt in på gårdsplan. Loranga sänkte popmusiken på radion för att slippa höra det vanliga gnället om tinnitus och stapplade ut ur huset.

– Masarin! Min lille tjocke pojk! ropade han och tog Masarin i famnen. När han ändå var igång tyckte han att det var lika bra att försöka brotta ner den lille tjockisen, som nu hade blivit stor och smal.

– Nej, snälla, släpp! Min nya kavaj!

Loranga började istället luftboxas mot Masarin.

– Okej, då säjer vi att jag vann på walk-over! Kom igen! Boxning!

Masarin höll upp armarna som skydd framför sig.

– Snälla pappa …

– Pappa mej hit och pappa mej dit! Jag heter Loranga och bättre namn finns inte! Okej, då vann jag boxningen också! Du har bara varit här i en minut och det står redan 2-0 till mej! Nästa: simning!

Loranga slet upp skärpet till morgonrocken och gjorde sig redo att klättra upp för stegen till garaget.

– Du har fortfarande inte tömt ut vattnet? sa Masarin. Jag hade varit tacksam om man kunde använda garaget som garage!

Loranga såg skamsen ut.

– Jag har haft fullt upp …

– Med vadå? sa Masarin.

– Tja, någon måste ju sortera bland Dartanjangs gamla febertabeller! Och giraffens gamla sophög sköter inte sig själv! Och så kom tjyven Gustav förbi häromåret och behövde ställa av sin skrotbil så då fick jag tömma ladan på tigrar …

– Vi har aldrig haft några tigrar, pappa! Var snäll och ljug inte inför pojkarna!

Masarin öppnade bakdörrarna på bilen. Där satt hans båda söner med näsorna i varsin mobiltelifon.

– Nämen? hojtade Loranga. Abel och Snabel! Mina favoritgossar!

– Vi heter faktiskt …, började en av pojkarna.

– Släpp telifonerna så går vi och spelar utomhusinnebandy! Jag har hittat några övermogna avokadosar vi kan ha som bollar!

Pojkarna steg ut, prydliga och välkammade i varsin likadan pikétröja. De såg på sin farfar.

– Har du fortfarande på dej den där gamla morgonrocken?

– Visst! Näst skönaste plagget som finns! Efter kalisonger!

Loranga drog lite i linningen på sina nästan nya kalisonger, som han köpt på senhösten samma år Dartanjangs gammelmorfar trillat av pinn.

– Extra stark gummisnåd! Trivsammare kan det inte bli!

– Heter det inte kalsonger, pappa? undrade Abel.

– Och gummisnodd? sa Snabel.

Masarin nickade. Abel pekade på Lorangas huvudbonad.

– Varför har du den där grejen på huvet egentligen?

Loranga kände efter på skulten och sken upp när tehuvan satt där den skulle och alltid suttit.

– Bättre hatt finns inte! Fråga tekannan! Kom igen! Nu äter vi bullar! Och dessutom har jag lagat lite – han lutade sig fram mot pojkarna och blinkade så att ögat höll på att gå i baklås – choklidpöding med plispgrede!

Snabel såg undrande ut.

– Vad säger han, pappa?

– Äsch, vi brukade kalla chokladpudding så för att inte behöva bjuda på farfar Dartanjang, sa Masarin och vände sig mot Loranga. Pojkarna är gluten- och laktosintoleranta. Och jag undviker fett och kolhydrater efter att ha blivit retad för mina kinder. Men vi har med eget …

Han öppnade till skuffen, som var full av matpåsar.

– Jag tänkte att vi grillar. Du har väl inte fixat köket sen Dartanjang målade om?

– Målarmästare Pettersson, om jag får be!

– Det var väl farfar som målade om köket? Även kranarna, så att det inte gått att vrida på dom sen dess?

– Jo, men han hette målarmästare Pettersson den dan! Det var då jag fick mina drömmar besannade! En hel toalett i guld!

– Som gjorde att jag fick använda utedasset under hela min uppväxt!

– Man kan väl inte använda en guldtoalett till såna simpla sysselsättningar! Dessutom flyttade jag ju in på toaletten! Jag ville väl inte bli störd av att du kom och skvalade!

Masarins söner såg frågande på sin pappa. Det var många saker han inte berättat om sin barndom. Han hade tänkt göra det ibland, men fått en känsla av att ungarna skulle tro att han hittade på. Och var det något han själv fått nog av som liten så var det vuxna som hittade på.

När han stod och glodde in i skuffen efter att ha lyft ut matpåsarna så fick han syn på några papper som han tagit med sig.

– Just det, pappa! Vi måste prata allvar. Jag var lite orolig för min framtid så jag lät min revisionsbyrå se över din ekonomi. Och det visar sig ju att du inte pensionssparat ett öre!

– Nej, jag brukar säga att man klarar sig alltid. Är man pank så hittar man alltid nån gammal femma bakom elementet eller så får man använda en tiger som betalning …

– Vi har aldrig haft några tigrar, pappa! Det var du som sett en dokumentär om Jan Lindblad på teve och sen började leka …

– Och går inte det så pantsätter man någon av Dartanjangs gamla prispokaler! Kom nu! Utomhusinnebandy! Etta vinna!

Masarin skulle just säga att Dartanjangs gamla prispokaler var i plast och köpta på Buttericks, men lät bli. Han såg sin far börja luftboxas med sina barnbarn och peka ut olika platser i trädgården där de en gång haft lådbilsrally och retats med arga gubben.

De var olika, Masarin och Loranga. Medan han bar påsarna mot grillen tänkte Masarin att det egentligen bara fanns en konstant i familjen: att den uteslutande bestod av män.

Fler utvalda artiklar