Anna Charlotta Gunnarson minns skoltidens luciaomröstningar som lärde flickorna att de hade allt att vinna på ett tilldragande yttre. Sedan kom det in kalvar och gubbslem på arenan, och attityderna ändrades så sakteliga.

På den snusbeklädda glasfiberväven utanför högstadiets uppehållsrum fäste rektorn varje år i slutet av november åtta svartvita fotografier. Tjejerna på de softade porträtten hade allihop vunnit sin respektive klassomröstning och konkurrerade nu om titeln Skolans lucia. Vi flockades runt bilderna, ömsom avundsjuka, ömsom drömmande, pekade, fnissade, hissade och dissade. När min klass några veckor tidigare hade utsett sin representant närde jag initialt ett litet hopp om att kanske ändå ha en chans. Det hade jag inte. För att uppfylla tävlingens kriterier behövde man vara en girl next door snarare än all over the place, så för att göra en lång historia kort var det slutligen Monika i 9B som den trettonde december under ceremoniella former skred in i aulan som skolans ljusdrottning.