Lukas Moodyssons storslagna återkomst

  • 6 okt 2023
  • 27 min

Nu släpps Moodyssons film ”Tillsammans 99”, en uppföljare till succéfilmen från 2000. // Foto: Åsa Sjöström

Lukas Moodyssons storslagna återkomst
Per Svensson

Nu släpps Moodyssons film ”Tillsammans 99”, en uppföljare till succéfilmen från 2000. // Foto: Åsa Sjöström

Lyssna på artikeln

Efter 23 år återförenar Lukas Moodysson vänsterkollektivet från filmsuccén Tillsammans. Vi möter en ensamvarg som predikar sin kärlek till landsbygden och småstaden och som berättar vad som fick honom att hitta vägen ut ur mörkret.

På promenaderna med norfolkterriern Milton möter jag ofta Bertil och Doris. Bertil är en äldre man och Doris är hans muntra mops. Som hundägare har för vana växlar vi några ord om hundarnas egenheter och personliga rutiner. Då skrockar alltid Bertil och säger: ”Ja, de är individer”. Han lägger starkt tryck på det sista ordet: ”indiviiider!”

Och det är ju sant. Hundar är individer, ibland envist excentriska. Men de vill samtidigt vara tillsammans – med sin flock, med sina hussar och mattar, med alla andra som går på två ben och kanske har en godisbit i fickan, med andra hundar.

Lukas Moodysson har tre labradoodels, blandningar av labrador och pudel. Vi pratar länge och ingående om våra hundars vanor och ovanor, ja som hundägare brukar. En bra stund in i intervjun blir Lukas orolig över att vi kanske inte talat så mycket som vi borde om den direkta anledningen till att vi avtalat tid och plats för en intervju: Hans nya film.

Men det är ju i viss mening precis vad vi har gjort. Vi har talat om att vara tillsammans med andra jobbiga, men älskansvärda, individer.

Det har gått 23 år sedan Tillsammans hade biopremiär, i augusti 2000. Två år tidigare hade Lukas Moodysson med Fucking Åmål gjort skrälldebut som filmskapare. Tillsammans bekräftade bilden av honom som den svenska filmens nya guldmakare. Ögnade man bioannonserna några månader senare möttes man av det stolta budskapet; ”Årets mest sedda film. Nu över 800 000 besökare”.

Det var otippat att en komedi om ett vänsterkollektiv från 70-talet skulle kvala in i samma popularitetsliga som, säg, Sällskapsresan eller Änglagård. Men förmodligen var det inte i första hand driften med det proggiga decenniets politiska och kulturella renlärighet som gjorde Tillsammans till en publiksuccé. Det var nog inte heller bara en generationsbaserad nostalgi inför 70-talets alternativa livsstilar som låg bakom att biosalongerna fylldes. De flesta svenskar hade trots allt ägnat 70-talet åt annat än evighetsdiskussioner i kollektiva kök. De hade istället tittat på Onedinlinjen på TV, släppt allt annat när Stenmark åkt och Björn Borg spelat, flyttat från trerummare till radhus och röstat fram en borgerlig regering. Att Tillsammmans gick hem så som den gjorde berodde nog mest på att den inte bara var en film om en särskild tid och ett särskilt sätt att leva utan också, som Lukas Moodysson själv uttryckte det i en intervju i DN någon vecka före premiären, handlade om något mer allmängiltigt och tidlöst: ”…det oerhört svåra men nödvändiga i att vara tillsammans med människor.”

I den nya filmen är det 1999. Flocken från Tillsammans återförenas för att fira den snälle Görans födelsedag. Svansarna viftar. Pälsarna är trimmade. Men medan sommardagen övergår i kväll och natt morras och skälls det allt oftare och allt mer uppriktigt okontrollerat.

Du sa i en förhandsintervju att den nyaTillsammans-filmen skulle bli ”den sorgligaste komedin i världshistorien”?– Det är sånt man säger för att det ska låta roligt. Jag vet inte om jag står för det riktigt. Det beror ju också på vad man har för slags humor.

Så klart. Vi är ju individer. Men själv håller jag med om att det är svårt att hålla sig dyster inför en replik som: ”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Det är det enda som hjälper.”Men i grunden är välTillsammans 99ändå en ganska melankolisk film?– Jag tycker ändå att det finns saker i den som är glada och hoppfulla, säger Lukas, uppenbart lite orolig över att filmen ska framställas som ett mörkt rekviem över en hopplös generation. Livet går ju trots allt vidare i ”storfamiljen Tillsammans”, om än på sparlåga. Kollektivet har krympt till en duo, Göran och Klasse. Stormötena fortsätter trots det som förr.

– Filmen har många huvudpersoner, men Göran är nog ett slags centrum. Han har en dröm som är på väg att dö, men som ändå inte dör. Han håller igång den.Hur var det att träffa så många i ensemblen igen?

– Det var skojigt. Det var just en ensemble. Jag tror att de var lite tagna också. Jag är ju själv en solitär, men jag lever i föreställningen att alla skådespelare känner varandra och träffar varandra hela tiden, äter middag ihop varje fredag. Men det var flera som inte hade setts sedan vi spelade in den första filmen och några som varit nära vänner, men sedan glidit isär.

Liksom i den första filmen spelas Göran av Gustaf Hammarsten. Med ett par undantag återkommer också de andra skådespelarna: Shanti Roney, Jessica Liedberg, Olle Sarri, Anja Lundqvist. Ola Rapace som spelade Lasse är ersatt av Jonas Karlsson. Michael Nyqvist, som gjorde rollen som Rolf, gick bort 2017. Inspelningen av denna film om en återförening var ändå också i sig själv en återförening. Några av skådespelarna hade inte haft kontakt sedan den förra filmen spelades in. Och en finns inte längre med oss. Här finns en kulvert mellan Lukas Moodyssons eget liv och hans film.

I maj förra året var vi båda på författaren Kristian Lundbergs begravning. Lukas Moodysson tar upp det så snart vi hälsat och han slagit sig ner vid bordet på restaurangen i Malmö Konsthall. Han berättar spontant om känslorna efter vännens död.

– Det var väldigt chockartat för mig. Vi var goda vänner. Men det handlade också om en länk till det förflutna. Vår relation gick fram och tillbaka. Det var normalt att vi gled iväg ett par, tre år. Vi umgicks mycket periodvis, men ibland inte alls. Sedan skar det sig. Det var smärtsamt. Och jag hade dåligt samvete över att jag inte hade sträckt ut en hand.

Kristian Lundberg dog den 27 april 2022.

– Det var under förberedelserna för filmen. Jag var ute och åt lunch. Då ringde det. Det var så konstigt. Man håller på med en film som handlar så mycket om att blicka bakåt, och så händer detta. Det påverkade nog filmen. Inte själva inspelningen för då hade det gått en tid, men förarbetet.

Lukas berättar sedan att han föregående kväll letat efter en kamera, rotat igenom lådor och i botten av en av dem hittat några gamla fotografier.

– Det var några jättekomiska foton på Kristian och mig från någon poesiuppläsning. Det måste ha varit 1990 eller så, på Smålands nation i Lund skulle jag tro. Vi ser för jävliga ut. Det var en så slummig tillställning. Allt var så slafsigt. De hade sagt att de skulle bjuda oss på middag. Vi fick sitta ensamma i ett studentrum och de ställde fram en kastrull med någon oätlig gul sörja. Vi bestämde att vi skulle ta några glada foton. Så där sitter vi och skrattar.

Man förstår att bilderna inte bara är en souvenir från ett taffligt studentarrangemang utan ett fönster mot ett levande minne, vännen Kristian sådan som han också kunde vara.

– Jag uppfattade honom alltid som en rolig person. Det var inte alltid särskilt djupsinnigt. Han var en stor clown också. Ja, det är knepigt.

Möten som nästan blir av

Att återvända till det förflutna rent generellt, tycker du att det är jobbigt eller lustfyllt?

– Det är väl både och. Jag känner som karaktärerna i filmen, att man varit en bra människa ibland, en dålig människa ibland. Men det är ganska lustfyllt att skriva om det.

Flera gånger under samtalet lyfter Lukas Moodysson fram pendlingen från en pol till en annan, i det egna livet och i det han gör.

– Det är ett väldigt ensamt arbete att skriva. Och sedan är det ett otroligt socialt arbete att göra film. Och den delen, att återvända till det förflutna i lekform, är väldigt lustfylld. Och då kan jag vara enormt engagerad i småsaker, som vilka högtalare som ska ingå i scenografin och vilka kläder skådespelarna ska ha på sig. Det är små tidsresor som bara, bara är roliga.

Kan det inte också finnas något lite problematiskt med lusten att återvända till det förflutna? Min fru säger ofta att hon inte riktigt gillar att jag lyssnar på….

– Musik från förr?

Ja. Och det verkar vara något som händer efter en viss ålder. Man börjar göra Spotifylistor med de bästa låtarna från 1967.

– Men det kan ju vara för att musiken är bra. Och det är också ett sätt att vara ärlig mot sig själv, tänker jag. Jag lyssnar ju väldigt ofta på The Cure. Det har jag gjort hela livet. För mig känns det väldig levande. Det är inte bara nostalgi.

Då var då och nu är nu. Men ändå. När de gamla kamraterna i nya filmen helt oväntat knackar på dörren kan Göran för en stund känna att det nästan är som förr i tiden, då när det inte bara var han och Klasse som samlades till stormöte för att analysera de icke-antagonistiska motsättningarna kring diskandet. Skulle de inte alla kunna flytta in i kollektivet igen?

Nej. Det kan de förstås inte. De kan inte ens spela skivorna från förr. Själv har Lukas en stereoanläggning av sjuttiotalstyp som gör det möjligt för honom att lyssna på klassiska LP-skivor. Men i Görans och Klasses kollektiv finns det inte någon fungerande stereo, bara en gammal vevgrammofon, en sån man spelar stenkakor på.

Hur ska man förstå det?

– Det handlar väl om lite olika saker. Men det är klart att det är något med återföreningar… ja, att det inte blir som man tänkt sig. Man kan inte hoppa ner i den floden igen. Skivorna från förr står där. Man kan ta på dem. Men man kan inte spela dem igen.

När jag såg filmen tänkte jag att den på många sätt var som en pjäs av Tjechov.Måsen, kanske. Melankolin.

– Jo, jag läser ju mycket Tjechov. Även novellerna. Men jag tycker att den här filmen har något euforiskt över sig också, som kanske inte alltid finns hos honom. Men visst, det är lite Tjechov, över det hela. Skivor man inte kan spela. Möten som nästan blir av, men sedan uteblir.

Anton Tjechov är inte den enda ryska klassiker som Lukas Moodysson återvänder till. Dostojevskij är också en återkommande inspirationskälla. Det är behovet av att pendla från den ena ytterligheten till den andra som gör sig gällande.

– Tjechov och Dostojevskij har varit poler i mitt skrivande. Den ena står för utlevelsen, saker händer. Det är Dostojevskij. Den andra står för det som uteblir. Det är Tjechov. Båda polerna ska finnas med i en film.

Lukas Moodysson
”Jag är ju själv en solitär, men jag lever i föreställningen att alla skådespelare känner varandra och träffar varandra hela tiden, äter middag ihop varje fredag”, säger Lukas Moodysson. // Foto: Åsa Sjöström

Lukas Moodysson föddes 1969 och växte upp i Åkarp, ett villasamhälle mellan Malmö och Lund. Han är nästan jämnårig med barnen i den första Tillsammans-filmen. Liksom de kan han se på den alternativa 70-talsgenerationen med en kritisk fascination som inte utesluter kärlek.

Han lyfter fram en av de nya gestalterna i Tillsammans 99, den unga skådespelaren Mirjam, spelad av Julia Heveus, som oinbjuden dyker upp på festen tillsammans med Lasse. Hon ska vara ungefär lika gammal som Lukas själv var runt 1999. Och Lukas säger att han kan identifiera sig med hennes reaktioner på det, vid det laget, ganska aggressiva kaos som möter henne i det återförenade kollektivet.

– Jag känner med hennes dubbelhet inför den här generationen. Hon blir orättvist tillplattad, men ger igen med enorm kraft. Mot slutet ger hon dem ändå en komplimang. Det var ju saker de gjorde som var bra också. I den resan känner jag igen mig, både i attacken och i det försonliga.

Men i den mån man kan tala om 70-talsnostalgi i filmerna så gäller den inte det politiska klimatet. I Tillsammans 99 får Olle Sarri som Erik, den tidigare överklasskommunisten, hålla en furiös monolog om 70-talsvänsterns moraliska bankrutt. Ånger och botgöring är vad han kräver.

Lukas påpekar att det är en rollfigur som talar. Men också han kan häpna över det politiska 70-talet, hur ”tokigt”, ja ”fruktansvärt” det kunde vara.

– Jag håller ju inte med om allt Erik säger i sin långa monolog. Men det är klart, det är ju ändå jag som har skrivit det.

Men vänsterns 70-tal var ju inte bara dogmatism, intolerans och svärmisk dyrkan av massmördande diktatorer. Det fanns också något annat.

– Den första Tillsammans-filmen kom till när min fru Coco och jag hade varit på Göteborgs konsthall och sett utställningen Hjärtat sitter till vänster. Vi hade inte någon jättepositiv bild av den tiden. Men så såg vi att där fanns också humor och livskraft. Det blev startskottet, eller ett av startskotten, för den första filmen. Det här borde man göra en film om, tänkte man, en film om människor med skägg och långt hår.

Och så är det snällheten. Skäggen satt ju inte bara på politiska kommissarier utan också på milda hippies och morotsodlande grönavågare. TV-serien Händelser vid vatten, byggd på Kerstin Ekmans roman, blev en påminnelse om att också den flummigare alternativkulturen kunde rymma förtryck, ondska och galenskap, men vid sidan av allt detta, och bortom drogerna och överdoserna, fanns också stråk av en snällhet som i de asociala mediernas nutid framstår som lika obegriplig som rörande. Man tittar ut över en allt aggressivare samtid och undrar: ”What’s so Funny ´bout Peace, Love and Understanding”.

Snällhet, eller kanske godhet, är uppenbart något som fascinerar Lukas Moodysson. Han har vittnat om hur betydelsefull Dostojevskijs roman Idioten varit för honom. Den kretsar kring den genomgode furst Mysjkin.

Ulricehamn är en mytisk plats

För några år sedan gjorde Lukas Moodysson komediserien Gösta för HBO, om en psykolog med som möjligen är alltför snäll för denna världen. Och det är knappast långsökt att se också Göran i Tillsammans, han som aldrig tappar tron på människan och gemenskapen, som en komedigestalt stöpt i en form snarlik furstens.

När jag säger att öppningsscenen i den nya filmen är fantastisk, Göran och Klasse under sitt ensamma stormöte, berättar Lukas att han först hade tänkt sig att kollektivet skulle vara upplöst, övergivet av alla.

– Men så kom tanken att två hade hållit ut. Och det var något som var så rörande i detta, att de inte hade gett upp.

Den stora träkåken från den första filmen har de dock övergivit. Nu bor de i ett hus i mexitegel. Själva sinnebilden för 70-talstristess, skulle jag säga. Lukas nyanserar bilden.

– Det kanske inte är vad de här kulturvänstermänniskorna drömt om. Men de har hamnat där. Det bara blev så.

Och det är ett fint hus försäkrar han.

– Jag är smålänning in i själen, in i hjärtat. Så när jag skrev manus tänkte jag ”Småland!”. Men så åkte vi upp till Västergötland, och på något sätt hittade vid det här märkliga lilla huset som klickade så bra. Det ligger så fint med kor och ängar, samtidigt som det är en enplansvilla i mexitegel.

Huset hör hemma i det lilla samhället Trädet utanför Ulricehamn.

– Och Ulricehamn är en mytisk plats för mig. Där bodde min mamma när hon var barn, innan hon flyttade till Nässjö. Min morfars familj har haft en kombinerad guldsmeds- och optikeraffär i Ulricehamn.

Kopplingar och samband genom tiden är viktiga för Lukas Moodysson. Det är ytterligare en förklaring till vevgrammofonen i Tillsammans 99. Han berättar att han lyssnar mycket på Ulla Billquist, schlagerdrottning på 30- och 40-talet.

– Det är något fantastiskt med hennes röst. Jag ville gärna ha med henne i filmen. Och hennes Min soldat var ju titelmelodin till tv-serien Någonstans i Sverige som jag såg som liten, i dagisåldern kanske, och minns som en av mina allra bästa tv-upplevelser. Och i den serien hade ju Janne ”Loffe” Carlsson huvudrollen. Han var ett stort geni, som också spelade trummor i Hansson & Karlsson på ett helt fantastiskt sätt. Han var en av världens bästa trummisar.

Aha, och där finns en koppling till den förstaTillsammans-filmen. Spår från LP:nSagan om ringenfanns ju med där?

– Ja, det var ju Bo Hansson ensam som gjorde den. Men i den nya filmen är det mycket Hansson & Karlsson.

Ja, så rullar historiens hjul och spinner ett nät av kulturella och personliga referenser.

Ur ”Fucking Åmål”, 1998 och ”Lilja 4-ever”, 2002. // Foto: SF

En av Lukas Moodyssons favoritböcker är multikonstnären Carl Johan De Geers Med kameran som tröst. Själv använder han kameran som vävstol, skapar något eget av remsor från då och nu, också från 1970-talskulturen:

– Jag har ju varit ganska inspirerad av en del saker från den tiden, men då handlar det inte om det politiska utan om mer om träd, gräs och stenar och de som återupptäckte svensk folkmusik, men gjorde det med elgitarrer. Sedan är jag väldigt förtjust i delar av svensk konst från sent 60-tal och 70-tal, som Lena Svedberg. Jag tittar hela tiden på hennes bilder. Och tidningen Puss, fast den för mig är helt sanslös politiskt.

Och så är det Janis Joplin.

– Jag har börjat tycka att mycket av det som gjordes precis innan jag föddes är intressant. Och Janis Joplin har blivit en av mina stora idoler. Ända till för fem år sedan tyckte jag att Janis Joplin var en skrikande människa som söp för mycket och kastade bort sitt liv. Men sedan när man börjar lyssna förstår man att hon var ett geni som kunde uttrycka precis allting med sin röst.

När jag säger att 1970-talet måste vara det sena 1900-talets mest förtalade decennium håller Lukas Moodysson inte med. Hans kandidat är det decennium när han själv var tonåring, 1980-talet. Och det är klart: postmodernism, yuppies, greed is good, italienska pastellfärgade kostymer och hejdlös konsumism. Goda grunder för förtal.

Men för Lukas rymmer 80-talet också det ”storslagna”, de ”starka känslorna”. Han debuterade 1987 som 17-åring med diktsamlingen Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner, en fortfarande storslaget romantisk titel. Tillsammans med Kristian Lundberg utgjorde han sedan under några år den yngsta, kaxigaste och, vad man förstår, stökigaste delen av poetkollektivet Malmöligan. Han blev 1992 antagen på regilinjen vid Dramatiska institutet och förvandlades från litterärt underbarn till framgångsrik filmregissör.

Hur ser du på det rena skrivandet i dag, poetrollen?

– Det är något jag önskar att jag hade varit bättre på. Jag tror att jag ville bli regissör och göra film för att se det jag skrev explodera i något sammanhang. Jag är inte så där jätteintresserad av film egentligen. Men det är mitt uttryck. Det känns som om det är meningen att jag ska hålla på med det. Men det är inte det jag tar in särskilt mycket av. Där handlar det fortfarande om litteratur och musik.

– Men för att svara på frågan. Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag är tillräckligt bra på att skriva. Jag hade kanske kunnat träna mig till att bli det. Men jag tror jag behöver skriva med luckor. Det är inga problem att använda sig av de enklaste uttrycken i ett filmmanus. Där kan man skriva så här: ”Han går in i rummet. Han ser glad ut. Sedan ser han sin mamma. Han blir ledsen.”

Lukas skrattar. Sedan säger han:

– Sedan fyller man i det efteråt.

Jag läste någonstans att du under en period hade skrivkramp?

– Ja, men det var nog mer en allmän kramp, under några år som var mörka och svåra. Men så skaffade jag hund och blev glad.

Lukas skrattar igen. Och nu kommer hundarna tassande.

– Jag har varit allergisk och hundskeptisk tidigare. Men Coco, min fru, sa alltid att när jag dog skulle hon ha pudelkennel. Det var nästan som att hon såg fram emot att jag skulle dö. Sedan lurade hon iväg mig till en uppfödare av labradoodels. De sa att den sorten är så allergivänlig. Och så kom vi dit och de skuttade runt där, de här glada varelserna, och sprang efter en boll. Den glädjen! Det var under den mörka perioden. Så jag kände att den glädjen vill jag ha in i mitt liv.

Och allergin?

– Okej, vi kan försöka, sa jag. Men då måste jag först gnida in mitt ansikte med hundsaliv och se hur illa det kan bli. Och kenneln lovade att de skulle skicka hem något äckligt tyg som valparna kissat på. Men det kom aldrig. Jag började bli irriterad. Då sa Coco. Det kom för länge sedan. Du har haft det i ditt örngott i en vecka.

Och så kom hundarna hem; Ludde, Pluto och den senaste, Vilda, som enligt Lukas var ett misstag han och familjen inte kunde motstå. Hon föddes i en kull samma dag som Nobelpriset i litteratur tillkännagavs. Alla valparna fick namn efter pristagare. Eyvind Johnson och Ernest Hemingway och så tiken Hertha Müller som visade sig vara så besvärlig att hennes första köpare ångrade sig.

– Och då kände vi att vi måste ha henne. Men att stå på trappan och ropa efter Hertha Müller? Kanske ändå inte. Ett barn i bekantskapskretsen föreslog Vilda som nytt namn, och så blev det.

Hundarna får väl klassas som naturläkemedel. Lukas hade försökt använda också andra medel för att lösa upp krampen. Magiskt tänkande och trixande.

– Jag tycker om det fysiska hantverket. Och jag tror att de föremål man använder sig av har betydelse, pennor och sånt. Men det gick väldigt långt. Jag var tvungen att ha vissa pennor, började intressera mig för reservoarpennor och så vidare. Jag får lite ångest när jag tänker på det. ”Om jag köper den här pennan så lossnar allt”. Det var mycket häxkonster. Och jag har fortfarande kvar den där känslan att vissa pennor gör det lättare att skriva än andra.

Du skrev på maskin också?

– Ja, men det fick jag sluta med för jag slog sönder armar och axlar. Jag har varit mycket intresserad av skrivmaskiner också, och skaffat nya. En var tysk från 30-talet. Jag tänkte att den måste vara laddad med väldigt mycket erfarenheter och energi.

Sten i mossa
”Om man delar sin tid mellan att bo på landsbygden och i Malmö så får man ett ganska bra, eller bättre och större perspektiv, på vad som händer i landet än om man bor i Stockholm där många av de som tycker och tänker och bestämmer i landet bor”, säger Lukas Moodysson. // Foto: Åsa Sjöström

Inför intervjun hade jag grubblat över var vi borde träffas. Självklart skulle det vara i Malmö, Lukas Moodyssons hemstad. Men fanns det något ställe, någon plats i Malmö, som kunde bidra med 70-talsatmosfär, som hade någon koppling till temat i Tillsammans-filmerna? Det bästa jag lyckades komma på var restaurangen Mando, specialiserad på plankstek. Det var inte nära nog. Så det blev Lukas pressagent som valde plats och det blev Konsthallens restaurang, där Mikael Wiehe kan tänkas luncha. Alltid något för den som letar efter kopplingar till proggeran.

Lukas band till Malmö visar sig vara svagare än jag föreställt mig. Det var lite av en kulturchock. Jag hade alltid tänkt mig Lukas Moodysson som oskiljaktig från det malmöitiska. Under några år bodde vi i grannfastigheter på Föreningsgatan mitt i Malmö, Lukas i det hus där Sjöwall/Wahlöö en gång i tiden skrev flera av sina kriminalromaner. Man hade ibland skymtat honom när han skjutsade barn i en av de lådcyklar som på den tiden bara fanns i proggiga Malmö.

Familjen har fortfarande kvar en bostad i Malmö. Men Lukas Moodysson är bara här på dygnslång blixtvisit. Det är detta med ”smålännning” i själ och hjärta. Det är dit, till Småland, han ska ta tåget när kaffet är urdrucket. Och det är där han och hans fru tillbringar allt mer tid på en gård de tog över när Lukas pappa gick bort.

– Han och hans far, Moody Karlsson och släkten bakåt kom från en liten ort i Hultsfreds kommun.

Mörkaste Småland?

– Astrid Lindgrens Småland, kan man väl säga. Jag känner att det är där jag hör hemma. Jag var inte alltid så förtjust i det när jag var liten och vi var där på somrarna. Då tyckte jag det var ödsligt. Men nu kan jag gå en halvtimme och komma till en asfaltsväg och klappa på asfalten och tycka att nu räcker det med civilisation och sedan gå tillbaka. Numera känner jag samhörighet, rötter. Det är en fantastisk känsla att vi tog över och fortsatte att bruka jorden.

Bruka jorden? Bokstavligen?

– Nej, det är avstyckat. Mina kusiner har mycket skog, men inte vi. Men vi har en lagård och en hage.

Med passion talar Lukas om sin kärlek till gården, till landsbygden och till småstäder som Nässjö, till Småland.

– Människor är så vänliga också. Ringer man en elektriker så är det en vänlig person i telefonen.

Malmö, då? Du har ju bott här länge?

– Ja, mina barn har vuxit upp här. Jag bodde här när jag var ung. Men…. jag vill inte säga något dåligt om Malmö, men jag längtar ju lite härifrån när jag är här, även om det samtidigt är skönt att komma hit ibland. Och jag tänker att om man delar sin tid mellan att bo på landsbygden och i Malmö så får man ett ganska bra, eller bättre och större perspektiv, på vad som händer i landet än om man bor i Stockholm där många av de som tycker och tänker och bestämmer i landet bor.

Havregryn spelar ju en stor roll både i den första och den nyaTillsammans-filmen. Det är Görans liknelse. Ensamma är vi bara torra havregryn men tillsammans blir vi len och god gröt. Gillar du gröt?– Så där, nja, så där. Det händer att jag äter gröt. Men inte så ofta. Jag tycker framför allt att det är svårt att äta gröt till kaffe på morgonen. Jag dricker kaffe med enormt mycket varm mjölk. Och man kan ju inte äta gröt utan mjölk. Så det blir mjölk med mjölk på något sätt.Kommer du ihåg hur den där grötmetaforen dök upp?

– Ensamma är vi bara torra spröda små flingor, men kokar vi ihop oss och så vidare? Nej. När man skriver vet man ju inte varifrån saker kommer. De bara dyker upp. Men det ligger något i det där. Jag umgås ju inte jättemycket med andra och känner mig nog ibland som ett litet sprött havregryn. Man kan känna att man borde träffa fler människor. Men gör man det känns det som att man klibbar ihop. Och när man är i den klibbiga känslan vill man därifrån. Men då blir man torr och spröd. Det finns inget mellanläge.

Det skulle kunna vara Lukas evangelium, tänker jag. Det är ju så det är att vara individ, men samtidigt vilja vara tillsammans. Ett hundliv.


Ur Tidningen Vi #10 2023.

Fler utvalda artiklar