Många som varit covid-sjuka kommer att förlora luktsinnet – för alltid. Ingen bot verkar stå att finna. Beror det på att näsan alltid haft låg status i sinneshierarkin?

Läkarkåren beskriver det som en ny, växande patientgrupp – de som vänder sig till vården för luktstörningar i sviterna av covid-19. Under pandemins första sex månader fanns inget utrymme för problematiken. Sedan hösten 2020 har aktiviteterna i näsans tjänst delvis återupptagits, men varken primärvården eller specialistvården kan erbjuda någon hjälp. Budskapet är att luktförmågan återvänder, men för en del verkar luktsinnet inte ha några ambitioner att överge sin djupa Törnrosasömn.

Bakom en del döljer sig i själva verket en betydande andel. Blunda och flippa ett mynt. Krona eller klave? Utfallet motsvarar den lägsta risken att den som smittas med covid-19 även drabbas av luktstörningar, enligt flera vetenskapliga metastudier rör det sig om upp till 80 procent. Luktförmågan utsläcks antingen totalt eller försämras kraftigt; för en av fem uppskattas tillståndet bli permanent. Det är en fördubbling jämfört med sviterna av ett vanligt förkylningsvirus, påtalar Johan Lundström vid Karolinska institutet och många andra luktforskare.

I allra blygsammaste termer talar vi alltså om en på tio coronasmittade som kan ha dragit sin sista sniff. I dag och framgent. Världen över.

Är det nu Italo Calvinos framsynta penna skall genljuda? I novellen Namnet, näsan tecknar den italienske författaren en framtid där dofter framstår som ”inskrifter i ett otydbart alfabet”. ”Våra döva näsborrar uppfattar inte längre skalans toner, mysk går inte att skilja från citron, ambra och reseda, bergamott och bensoe förblir stumma, förseglade i parfymflaskornas stilla sömn.” Sinnesrörelsen som ett parfymeri förmår framkalla hos ”en man av värld” utsläcks för vad han kallar den ”framtida människan utan näsa”.