Lukten och sinnenas hierarki

  • 13 mar 2021
  • 23 min

// Illustration: Ollanski

Lukten och sinnenas hierarki
Lisa Söderlindh

// Illustration: Ollanski

Lyssna på artikeln

Många som varit covid-sjuka kommer att förlora luktsinnet – för alltid. Ingen bot verkar stå att finna. Beror det på att näsan alltid haft låg status i sinneshierarkin?

Läkarkåren beskriver det som en ny, växande patientgrupp – de som vänder sig till vården för luktstörningar i sviterna av covid-19. Under pandemins första sex månader fanns inget utrymme för problematiken. Sedan hösten 2020 har aktiviteterna i näsans tjänst delvis återupptagits, men varken primärvården eller specialistvården kan erbjuda någon hjälp. Budskapet är att luktförmågan återvänder, men för en del verkar luktsinnet inte ha några ambitioner att överge sin djupa Törnrosasömn.

Bakom en del döljer sig i själva verket en betydande andel. Blunda och flippa ett mynt. Krona eller klave? Utfallet motsvarar den lägsta risken att den som smittas med covid-19 även drabbas av luktstörningar, enligt flera vetenskapliga metastudier rör det sig om upp till 80 procent. Luktförmågan utsläcks antingen totalt eller försämras kraftigt; för en av fem uppskattas tillståndet bli permanent. Det är en fördubbling jämfört med sviterna av ett vanligt förkylningsvirus, påtalar Johan Lundström vid Karolinska institutet och många andra luktforskare.

I allra blygsammaste termer talar vi alltså om en på tio coronasmittade som kan ha dragit sin sista sniff. I dag och framgent. Världen över.

Är det nu Italo Calvinos framsynta penna skall genljuda? I novellen Namnet, näsan tecknar den italienske författaren en framtid där dofter framstår som ”inskrifter i ett otydbart alfabet”. ”Våra döva näsborrar uppfattar inte längre skalans toner, mysk går inte att skilja från citron, ambra och reseda, bergamott och bensoe förblir stumma, förseglade i parfymflaskornas stilla sömn.” Sinnesrörelsen som ett parfymeri förmår framkalla hos ”en man av värld” utsläcks för vad han kallar den ”framtida människan utan näsa”.

Fyrtio år efter Italo Calvinos postumt publicerade verk finns skäl att öppna ögonen för en växande olfaktoriskFotnot: Olfaktorisk = medicinsk term som avser luktsinnet. kris och förlusterna i dess spår.

Redan i mars 2020 skapades de första slutna Facebookgrupperna för de som träffats av pandemins raka höger mot luktsinnet. Medlemstalen tickar stadigt uppåt och inläggen avlöser varandra i rasande fart. ”Kaffe, vin, vitlök, choklad … Jag har berövats livets goda laster”, skriver en man och får otaliga kommentarer från människor som delar hans vånda. Maten som inte längre smakar som den brukade är ett återkommande tema och många befinner sig i den sensoriska science fiction-världen av förvrängda smak- och luktupplevelser. Sötpotatisen smakar plötsligt svett, det salta leker curry, stanken av ruttet ägg följer en i hälarna likt en osalig ande.

”Borde jag låta min pojkvän få släppa sig i min närhet nu?” frågar sig en av alla doftberövade. ”Jag grät av lycka vid upptäckten av denna grupp”, uttrycker en av nykomlingarna. ”Är det någon annan som känt sig suicidal på grund av den här mardrömmen?”

Från hela världen möts de doftberövade i förlusten av livet – livet såsom det känns till och rädslan att aldrig vinna det åter. Vissa har testat akupunktur och nasala steroider, andra föreslår tillskott av zink och kinesiska örtpreparat. Det testas och spekuleras. Och till verkligheten hör att ingen riktigt vet vad som gäller.

Varför är luktsinnet till att börja med så sårbart för covid-19? Forskarna trevar på okänd mark. Enligt teorin som vinner störst stöd binder coronaviruset vid en särskild sort av receptorer som är rika på enzymet ACE2. Dessa finns bland annat i den övre delen av näshålan, vilket gör att näsan blir en slags huvudingång för viruset. Enzymet är lokaliserat i stödcellerna som hjälper receptorerna att bearbeta lukter, och därför angrips dessa. Utan dem slutar luktsinnet att fungera.

De förvrängda lukt- och smakupplevelserna, så kallad parosmi, kan vara ett tecken på att luktsinnet börjar komma tillbaka, menar läkarna. Likt en gammal motor som inte har använts på ett tag hör det inte till ovanligheterna att luktsinnet, efter en tids frånvaro, får en hackig återstart med felkopplingar.

4000

… ÅR FÖRE VÅR TIDRÄKNING Redan då använde antika folk i Egypten väldoftande kåda från pistageträdet som offergåva.

För de som befinner sig i väntans doftlösa korridorer förklaras det upplevda smakbortfallet av att aromerna i maten inte längre urskiljs, eftersom de går via lukten, men någon bot finns inte. Det vanligaste rådet från läkarna är att avvakta och hava förtröstan. Alls ingen god idé, menar luktforskarna. Förklaringen stavas kortikal konkurrens – i vår hjärna pågår en ständig kamp om det fria utrymmet. När luktsinnet slutar fungera uppstår en tystnad i den delen av vår hjärna som normalt hanterar luktimpulserna.

Likt delar av djurvärlden som passade på att sprida ut sig i karantäntidens uttömda städer, tar synen och hörseln tillfället i akt att erövra det lediga luktrummet. Desto djupare ockupanten boar in sig och ju längre luktsinnet ligger i träda, desto svårare blir återgången till den ursprungliga ordningen. Redan vid sex månader börjar det bli kritiskt, vid ett års luktbortfall är utsikten lätt midnattsmörk.

”Så, avvakta ej. Luktträna, luktträna, luktträna.” Näsans försvarsadvokater försöker tappert hamra ut budskapet i media och få fler inom sjukvården att införa luktträning i rekommendationerna till de luktberövade.

Det kan finnas en positiv aspekt på det hela, menar bland annat läkare vid det belgiska universitetssjukhuset CHU Saint-Pierre i Bryssel. Enligt hypotesen handlar det plötsliga luktbortfallet om en skyddsmekanism: nervcellerna i luktepitelet genomgår en programmerad celldöd – ett slags kontrollerat självmord. Målet är att förhindra viruset från att ta sig in i hjärnan där det kan orsaka skador och försämringar i centrala nervsystemet. Så kanske är luktbortfall ett överenskomligt pris för att undvika en ännu desto fientligare invasion på hjärnan, föreslår läkarna. En befogad slutsats, men till historien hör att luktsinnet har en lång tradition av att vara offergeten vi alltid har råd med.

”Beklagligt, men inget vi kan göra något åt.” Fram till slutet på 1980-talet föll samma dom över döva som ofta möter dagens människor som förlorat luktsinnet. Hörselsinnet sågs inte kunna återställas eller ersättas. I dag finns många effektiva behandlingar på såväl hörsel- som synfronten tack vare de medicinska och tekniska framstegen. Detsamma gäller inte på näsfronten. Forskningen om luktsinnet befinner sig ungefär 80 år efter den om synen och hörseln.

De amerikanska biologerna Linda B. Buck och Richard Axel kom en bra bit på vägen i att avslöja luktvärlden. De belönades med Nobelpriset 2004 för sina upptäckter om hjärnans samspel med näsans luktreceptorer, men ännu återstår att vetenskapligt förklara hur människan kan särskilja uppemot hundratusen olika dofter. Forskare i USA håller på att utveckla en bot på luktdysfunktioner i form av ett olfaktoriskt implantat, men upp till tio års arbete kvarstår.

Någon ridderlig kapplöpning för att rädda människans äldsta sinne har med andra ord inte gjort sig påtaglig. Behoven har däremot aldrig varit skrala.

Tack vare pandemin har luktsinnet fått en plats bland rubrikerna, men luktbortfall är varken en nyhet eller marginell företeelse – det är den i särklass vanligaste förekommande funktionsnedsättningen när det kommer till människans centrala sinnen.

Närmare en femtedel av Sveriges befolkning är drabbad: 6 procent har totalt luktbortfall, så kallad anosmi, ytterligare 14 procent har högst en tiondel kvar av luktförmågan (hyposmi). En ytterst liten andel är födda utan luktsinne, andra kan ha förlorat det på grund av slag mot huvudet som skadat luktnerven. Övre luftvägsinfektion på grund av virus är det vanligaste skälet, det kan också röra sig om bakomliggande sjukdomar såsom Alzheimer, Parkinson och cancer.

Patientgruppen i fråga har en så kallad dold funktionsnedsättning.

Officiell statistik över luktdysfunktioner finns inte, men förekomsten undersöktes av forskare vid Skaraborgs sjukhus i början av 2000-talet, och resultaten går i linje med den internationellt vedertagna prevalensenFotnot:  Prevalens = den andel av en viss befolkning som är sjuk i en viss sjukdom vid en viss tidpunkt. i västvärlden.

I faktiska tal: över en halv miljon människor i Sverige uppskattas inte ha någon luktförmåga över huvud taget. Anosmiker är långt fler än antalet med allvarliga dysfunktioner på hörseln och synen: 0,1–0,2 procent av Sveriges befolkning är döva, och andelen blinda, gravt synskadade och synsvaga uppgår till runt 1 procent.

Patientgruppen i fråga har en så kallad dold funktionsnedsättning, men problematiken befinner sig inte i läkarkårens blinda fläck.

– Utbredningen av luktdysfunktioner och vårdens högst begränsade insatser på området är ett välkänt fenomen inom både forskarvärlden och sjukvården, men inget som föranlett mycket mer än en axelryckning, säger Johan Lundström och alla med honom som har studerat fenomenet.

Om läkaren inte misstänker näspolyper, tumörer i hjärnan eller annan bakomliggande sjukdom blir det sällan aktuellt med en remiss till specialistvården för vidare utredning. Rör det sig om en tillfälligt nedsatt luktförmåga, till exempel kopplad till slemhinnesvullnad på grund av allergi, virus och bihåleinflammation, kan nasala steroider och luktträning ibland bidra till att luktförmågan återvänder snabbare. Talar vi permanent och total avsaknad av luktförmågan förblir orsaken okänd och behandlingen obefintlig.

Summa summarum: Blir du lönsam, lille vän? Ingen bot, ingen lindring: mindre önskvärd.

Maria Paulsson är en av miljontals som fått skäl att reflektera över dofters betydelse.

– Som jag vet nu skulle jag hellre offra ena armen än att tvingas leva ett helt liv utan luktsinnet, konstaterar hon åtta månader efter covid-19 slog ut luktförmågan.

Det var i mars 2020, en vecka efter hemkomsten till Stockholm från New York, som burken med tigerbalsam bekräftade misstanken: luktsinnet strejkade.

Från den ena stunden till den andra förlorade matlagningen och ätandet sin fröjd. Parfymen som länge varit ett personligt särmärke lämnades orörd. I frånvaron av sin dotters doft växte en plågsam längtan. När våren slog ut i blom höjde sig syrenen och häggen som intet mer än ett ögats verklighet. Även upplevelsen av hösten begränsade sig till den visuella förvandlingen.

– Livet har blivit fattigare och världen har blivit mer endimensionell. Utan luktsinnet uppstår ett slags tomrum. Inget tycks fastna eller beröra mig längre. Jag vet till exempel inte hur många tv-serier jag har påbörjat och stängt av. Min kropp skriker efter hjärta och smärta, typ Pedro Almodóvars filmer – något som kan ge mig en rungande örfil.

Kanske har ingen bättre än skönlitterära författare fångat luktsinnets emotionella potens. ”Dofter får hjärtat att brista lättare än syner och ljud”, skrev Rudyard Kipling. Som han anspelar på är luktsinnet det enda sinnet som kopplar intrycken direkt till det limbiska systemet, den delen av hjärnan som ansvarar för känslor och minnen. Inom 150 till 200 millisekunder efter inandningen triggar luktimpulserna en omedelbar reaktion; 75 procent av våra dagliga känslor påverkas av dofter och lukter. Enligt sensorisk forskning gör de oss även 100 gånger mer benägna att minnas någonting, jämfört med intrycken via övriga sinnen. På näsans väg får vi även aningar om vad som utspelar sig bortom ögats synfält, må det vara en gasläcka eller regnet innan det har fallit.

Utan denna funktion beskriver Maria Paulsson en naggande ängslan. Maten hon en dag glömde i ugnen passerade henne obemärkt. Vad hade hänt om dottern inte känt lukten och det brända hade fattat eld?

– Jag försöker hålla hoppet uppe, men tanken på att leva vidare utan allt det jag tidigare tagit för givet är så oerhört tung.

Likt Maria Paulsson förstår de flesta doftberövade med tiden varför det upplevda smakbortfallet, som länge dominerat luktnarrativet, bara är en dimension. För de som föds utan luktsinne gäller en annan historia, men hos de som förlorar lukten under livets gång är följderna allvarliga. Flera studier visar på förekomsten av depression, social ångest och isolering, viktproblematik och minskad sexuell lust. Ökad risk för matförgiftning och andra faror för den personliga säkerheten hör också till problembilden. Både livskvaliteten och allmänhälsan påverkas kraftigt, men evidensen råder inte bot på den utbredda ”låt gå-mentaliteten” inför luktdysfunktioner.

Det finns en uråldrig sinneshierarki.

”Luktsinnet är den mäktiga trollkarlen som för oss tusentals mil bort och genom alla de år vi har levat.” Orden tillhör den amerikanska författaren Helen Keller som förbluffades över luktsinnets styvmoderliga behandling. ”Lukten har varit tabu sedan den mörka tiden. Något asketiskt helgon måste ha upptäckt att användningen av näsan var farligt för själen, och förbjudit den”, skriver hon i en essä från 1934.

Varför har lukten så länge misskänts och diskvalificerats som en subjektiv och ointellektuell kunskapsform? Sinneshistoriker som har studerat frågan menar att det finns en uråldrig sinneshierarki. Redan i antikens Grekland planterades föreställningen om synsinnet som högt och luktsinnet som lågt. Samma mönster följer genom århundradena, från Aristoteles och evolutionära teoretiker som Charles Darwin till filosofer som Immanuel Kant och psykoanalysens fader Sigmund Freud.

Filosofiprofessorn Hans Ruin sammanfattar den teoretiska filosofins tradition: lukten framställs som det minst väsentliga och det lägst skattade av människans sinnen. Det primitiva luktar sig fram, medan det högtstående eller civiliserade möter världen med synen.

Fenomenet har fått ett eget namn: ”ocularcentrism”. Denna partiskhet som privilegierar synen framför andra sinnen är både ett avgränsat västerländskt fenomen och en senmodern företeelse, starkt förbunden med organiseringen av rationell vetenskap.

Och som många av ämnesområdets teoretiker pekar på fortsätter synsinnets primat att påverka flera kunskapsfält i den västerländska världen, inte minst inom den medicinska vetenskapen och sjukvården. Säg den husläkarmottagning som inkluderar luktsinnet i den allmänna hälsokontrollen? Luktsinnet har kort och gott ingen plats i den institutionaliserade synen på allmänhälsan.

Inget kunde vara mer felaktigt, påtalar de som ägnar sig åt luktsinnet. Många av de gängse idéerna om luktsinnet behöver ryckas upp med rötterna, anser forskare inom kognition och neurovetenskap, såsom A.S. Barwich och Rachel Herz. De vurmar för ökad kunskap om luktsinnets centrala betydelse på såväl det emotionella och sociala planet, som det fysiska och sexuella.

Det konstanta flödet av dofter möjliggör en förbindelse med omvärlden undantagen medvetandets kontroll och styrning, därför låter sig den fulla betydelsen av luktsinnet sällan förstås förrän det går förlorat. Och luktdysfunktioner låter sig inte betraktas som en individuell förlustaffär – det är en mänsklig angelägenhet.

Världsomspännande industrier för vilka luktsinnet är en mäktig hävstång inser allvaret. Kroppsprodukter, matvaror, rengöringsmedel – tänk om vardagens många doft- och smaksatta inslag blir överflödigt för en växande andel av befolkningen? Svindlande summor står på spel.

Vem räknar på de existentiella förlusterna?

De som grunnar på samhällsekonomiska kostnader ser även det potentiella bakslaget av den historiska passiviteten inför luktstörningar: uppsvinget av luktberövade i sviterna av covid-19 betyder fler vårdtillfällen som troligen inte leder till någon lindring eller bot. Men vart tar svedan vägen?

Och som den humanistiskt lagda må fråga sig: vem räknar på de existentiella förlusterna?

Den tekniska kontrollen stiger uppåt i värdekedjan, tron riktas mot siffror, mätningar, och uppspaltning. Materialistiska värderingar och konsumtionen står för en allt större del av det så kallat lustfyllda bejakandet av livet. Kors och tvärs genom denna värld och tid vi lever i fortsätter människans ursprungliga sinne att erbjuda en immateriell dimension i varje av dygnets 24 000 andetag. Dofters sublima närvaro torde aldrig haft större betydelse än i dag.

”En dag kommer någon med en vision – en Einstein inom luktens rike – att resa sig och upplysa med faktauppgifterna i sin rätta ordning, och lukten skall ges sin rättmätiga plats i den mänskliga erfarenheten.”

Förhoppningsvis vinner Helen Kellers vision över Italo Calvinos framtida människa utan näsa.

Fler utvalda artiklar