Lyckoslanten bevisade överlevarens berättelse

I slutet av 90-talet sitter amerikanen Ivan Newman i en rättegångssal och försöker bevisa att han har suttit i ett koncentrationsläger, men blir inte trodd. Här är berättelsen om en förintelseöverlevare, hans kamp för upprättelse och människorna som hjälpte honom.

Ivan Newman är tio år, amerikansk medborgare och bosatt med sin mamma och syster i Ungern. Efter år av osäkerhet blir de deporterade 1944. Familjen går 17 mil från Budapest till ett tåg som tar dem till koncentrationslägret Ravensbrück. I lägret dör Ivans mamma.

1945 tar de vita bussarna Ivan och hans syster till Sverige. Efter en tid i Skåne kommer de till Småländska Diö, där de bor hos Helge och Ulla-Brita Karlsson. Efter ett år hos familjen Karlsson åker de till USA. Gladys dör ett par år senare, medan Ivans liv fylls av alkoholism och kriminalitet innan det vänder till det bättre.

Först på 90-talet öppnas möjligheten för amerikanska medborgare att söka skadestånd från Tyskland. I två år försöker Ivan samla in bevis; han besöker koncentrationslägret och arkiv i flera länder. Men ordföranden i undersökningskommissionen anser att bevisen inte räcker.

Här följer ett tidigare opublicerat utdrag från Lena Millingers kommande bok ”… för det fanns inga barn i Ravensbrück”

Ivan Newmans berättelse

”Ansökan avslagen i brist på bevis!” Ordföranden i undersökningskommissionen viftade avvärjande med handen mot mitt juridiska ombud som ålagts total tystnad under det långa förhöret.

Trots att jag under sex timmar, ståendes och utan möjlighet att ens dricka ett glas vatten, tvingats vränga ut och in på mitt liv inför förhörsdomstolen blev jag inte trodd. Jag stod förödmjukad framför domaren.

Det hade gått två år sedan jag lämnade in de bevis jag lyckats inhämta från långa resor i Europa och Israel. I mina tankar kastades jag tillbaka till det som inte kan tänkas. Men det var inte tillräckligt. Den dokumentation som jag presenterat för att stödja min sak sades vara otillräcklig.

Mina egna landsmän förnekade min identitet, förrådde mig ännu en gång och kallade min mors, min systers och mina umbäranden för lögner. Antydde att det jag under förödmjukande former tvingats berätta inför domstolen var sådant jag sett på film eller läst mig till. Att jag var en lögnare. En bedragare. Inte Ivan Newman. De anklagade mig för att ha stulit en annan persons identitet och liv.

På 22 sidor hade jag med vånda skrivit ner allt som hänt. Det fanns papper på att jag kommit till Sverige, men inte varifrån. Jag hade ett levande vittne som kände igen mig från uppsamlingshuset och dödsmarschen från Budapest. Hon intygade att hon sett mig i Ravensbrück och i arbete på vägen. Men domaren avfärdade henne. Det var bara hörsägen. Hur skulle en 70-årig kvinna kunna minnas ett barn som hon sett några dagar för 50 år sedan?

Hugo Princz var precis som jag en amerikan som suttit i koncentrationsläger. I tio år kämpade han för att få samma rätt till skadestånd som internerade européer. Min systerson insisterade på att jag skulle göra samma sak. För att jag levde och de andra i min familj var döda och endast de levande kunde bevisa de dödas existens.

Jag måste föra deras talan inför den amerikanska domstol som hanterade sina medborgares krav på ersättning från den tyska staten. ”Det är du skyldig alla dem i vår familj, för de dog men du lever”, sa han anklagande. Jag kände som alltid skulden över att ha överlevt och gjorde vad han krävde.

Det blev bråttom. Skadeståndskraven med all dokumentation skulle lämnas in 1997. Varje dokument som presenterats fingranskades in i minsta detalj. Jag letade i två års tid. Jag reste runt i USA, Europa och letade i arkiv i Berlin, Budapest, Israel och hos Röda Korset. Jag letade upp andra överlevande som kunde vittna om att de träffat mig och min familj i koncentrationslägret eller på dödsmarschen eller i tåget till Ravensbrück. Jag skrev ner ner allt jag mindes och kompletterade med en tjock bunt signerade och stämplade dokument från alla tänkbara instanser.

Det fanns inga barn i Ravensbrück, förklarade han.

Jag anlitade en av Amerikas mest namnkunniga jurister, Steven Perles, som varit Hugo Princz advokat, för att föra min talan och hjälpa mig. Jag lyckades få fram dokumentation från Israel, en gammelmorbror hade letat efter mig 1947. Det fanns en uppgift om att min mor hade dött i ett koncentrationsläger.

Från arkivet i Ravensbrück hade jag ett papper som visade vilken barack min mor hade bott i och att hon skulle gasas. Jag hade ett papper från svenska Röda Korset, som uppgav att kvinnor och barn i slutet av april 1945 hämtats från Ravensbrück och tagits till Sverige och att det var ”högst troligt att Ivan och hans syster kom från det lägret”.

Högst troligt, men inte säkert. Tyskarna hade inte dokumenterat något och i vissa fall hade de bränt alla papper för att dölja missdåden. Justitiedepartementets utslag var att min dokumentation inte var tillräcklig. Om jag hade varit där, varför var jag då inte registrerad?

Så blev allt omintetgjort i domarens gest. För det fanns inga barn i Ravensbrück, förklarade han och stängde sin mapp.

Det är sant. Det fanns inga barn registrerade i lägret. De existerade inte. De fick inga matransoner. För de skulle ändå dö.

Jag överklagade domslutet och fick två veckors frist. 14 dagar för att försöka bevisa att jag var den jag utgav mig för att vara. Ivan Newman, amerikan, son till amerikanska föräldrar, tillfångatagen i Ungern, internerad och pinad i Ravensbrück, utsvulten, förklarad död men återuppstånden tack vare de svenska Röda Korset-bussarna.

Jag sökte överallt. Jag reste till Budapest där vi bott med mina morföräldrar när andra världskriget bröt ut. Jag såg kvarteren där jag lekt, uppsamlingslägret för amerikanska och engelska medborgare, platser där vi gömt oss. Jag följde spåren längs dödsmarschens väg till Tjeckoslovakien, järnvägsrälsen till Tyskland, gick in genom lägerporten i Ravensbrück. Jag studerade handlingar i Berlin och Budapest, sökte i liggarna för saknade personer i Israel. Allt som krävdes var att bevisa att jag och min syster internerats i koncentrationslägret Ravensbrück. Men de bevisen fann jag inte.

Medan dagarna gick snurrade jag desperat och allt tröttare runt på minnets vägar i Europa utan att hitta. Tiden för överklagande började rinna ut.

Fem dagar var nu allt som återstod för mig att inkomma med avgörande bevis. Då började min hustru i Los Angeles leta längs andra vägar än de jag utforskade. På internet. Sökmotorerna följde trådarna metodiskt och fastnade för en speciell hemsida: Malmö Museers, där kontaktlänken gick till informationsavdelningens chef.

Lena Millingers berättelse

”Är det detta museum som tjänstgjorde som sjukhus för Röda Korset 1945? Jag har mindre än 5 dagar på mig att försöka hitta register eller vittnen eller bevis på att jag räddades från Ravensbrück som barn. Om ni har fotografier, filmer eller register eller människor som fortfarande lever som minns denna händelse, skulle jag vilja höra av er per e-post eller fax. Ivan Newman.”

Hjärtat stannade inför frågan på skärmen.

Jag hade sett bilderna. Räddningsaktionen där de Vita Bussarna från Röda Korset under Folke Bernadottes regi några veckor före andra världskrigets slut gick i skytteltrafik till koncentrationslägren i Tyskland för att rädda fångar. De överlevande fördes via Danmark till Malmö, där alla tillgängliga lokaler utnyttjades för att ge dem tak över huvudet: skolor, tennishallar, idrottsarenor.

Men läget var trängt, det saknades plats. Chefen för Malmö Museum, den resolute humanisten Ernst Fischer tog omedelbart det inte alls okontroversiella beslutet att på ett dygn låta packa undan föremålen i det nästan nyöppnade museet för att inrätta sovplatser, matsal och tvättsalar. I stället för konst, pilspetsar och uppstoppade djur kom matta, utmärglade människor som överlevt Nazitysklands koncentrationsläger.

“Ja, det här är Malmö museum som blev flyktingförläggning under några sommarveckor 1945”, mejlade jag tillbaka.

Jag fick snabbt svar. Ivan Newman, eller Ivan Neuman som han hette tidigare, skrev att han hade varit på bild i någon tidning. Men vilken? När kom han? Han hade varit svårt sjuk när han kom, kanske medvetslös och lagts in på sjukhus. En av tiotusentals människor som kom till Malmö den sommaren.

Sov jag den natten? Kanske av utmattning. Tankarna snurrade.

Morgonen därpå sökte jag uppgifter i lokala tidningsarkiv när det kom fler uppgifter från USA. Efter att Ivan återhämtat sig hade han bott en tid hos en familj, kanske i Kristianstad. De hade en möbelfabrik drog han sig till minnes, Helge och Ulla-Brita Karlsson.

Jag blev kvar länge den kvällen. Kunde inte släppa det. Inget och ingen väntade mig i den tysta våningen. Så jag började leta. 53 år hade gått. Kunde de hittas? Fanns de i livet? Var bodde de?

Försynen och en hjälpsam kvinna på Nummerbyrån letade med mig. Karlsson, möbelfabrik, Kristianstad.

Jag fick några telefonnummer, men någon Helge Karlsson fanns inte registrerad. Jag provringde några nummer som kvinnan på nummerupplysningen letat fram. Vid tredje försöket svarade en kvinna med alltför ung röst nekande. Men hon erinrade sig att det fanns en möbelaffär i södra Småland där ägarparet hette likadant.

Jag ringde upp Nummerbyrån igen och fick ett nytt nummer till möbelbygden utanför Älmhult. Jag minns så väl vad jag sa, för jag hade repeterat det flera gånger tidigare samma kväll, när oförstående möbelanknutna Karlssons i Småland svarat nekande.

Var är han? Lever han?

– Ursäkta att jag stör så här sent på kvällen, men jag har en lite besynnerlig fråga. Jag söker familjen Helge Karlsson. Är det möjligen så att ni 1945 tog emot en pojke som hette Ivan och hade överlevt koncentrationsläger i Tyskland?

Det blev knäpptyst i luren en lång stund.

– Ja, det är jag, svarade en kvinna andlöst. Det är jag. Det var så länge sen! Var är han? Lever han? Hur har han det?

Och jag kunde inget svara för jag visste ingenting. Kvinnan var Ulla-Brita Karlsson. Hennes man Helge hade dött bara två år tidigare. Femtio år hade gått sedan hon hört av Ivan.

Då grät jag en stund utan att förstå varför. Jag mejlade Ivan och skrev att jag hittat hans fostermamma Ulla-Brita Karlsson i Diö, hustru till Helge Karlsson som dött bara tre år tidigare.

Morgonen därpå gick jag ner i arkivet och började leta i pärmarna från 1945. Natten den 28 april kom de första överlevande kvinnorna från koncentrationslägren in över bron till slottet Malmöhus. I liggarna fanns något enstaka barn men ingen pojke. Museets egna fotografier visade mest kvinnor, först senare på sommaren kom männen. Men ingen Ivan.

I en tidningsartikel ur Sydsvenska Dagbladet 27 maj 1945 skriver museichef Ernst Fischer om sitt beslut att öppna museet för överlevande:

”I gamla tider och i vissa kretsar kanske ännu idag har man talat om de döda museerna, där älskande par kunde vara ostörda vid sina möten. Under den senaste tiden har emellertid museet varit mera levande än någonsin men levande på ett helt annat sätt än hittills. Salarna har icke varit fyllda med sköna, men obrukbara ting utan av levande människor. När ryktet att museet tagits i bruk för förläggning av flyktingarna spritt sig i staden, ringde telefonen och beklagande röster hördes. Vi förklarade emellertid att ingen på museet kände sig beklagansvärd. Vi ha alla varit av den meningen, att en offentlig institution icke är ett självändamål, utan en samhällets tjänare och när samhället fordrar andra uppgifter av oss än dem vi äro avsedda att utföra är det vår självklara plikt att med glädje anamma de nya uppgifterna.”

Men i stort hölls befolkningen ovetande.

”Gästarbetare från olika länder”, skrev Sydsvenska Dagbladet eufemistiskt i mitten av april. Mot slutet av april släpper man en del artiklar om de grymheter som begåtts i lägren, men först den 4 maj rapporterades fylligare om flyktingströmmen. Då har journalisten Elly Jannes och fotografen K W Gullers för veckotidningarna Se och Vi i Stockholm redan varit på plats och rapporterat om vad de sett. Kvinnor på färjan, de vita bussarna, mottagandet på museet, utmärglade och sjuka människor på Borgarskolan som i all hast tömts på elever och blivit reservsjukhus.

Kunde den räcka som bevis?

I en gulpärmad klippbok med artiklar och bilder ur dags- och veckotidningar fångar några bilder mitt intresse. På en bild sitter en pojke i en sjukhussäng. Hans huvud är rakat, hans blick plirig och hans leende stort men armarna är motsägelsefullt magra. I famnen har han en leksakshund av trä. På hans tunna vita linne sitter ett märke med en amerikansk flagga fästat. Kan det vara Ivan?

Jag faxade honom klockan 20.56 den 27 januari. ”Could this be the picture?” Trots den dåliga bildåtergivningen svarar Ivan att han tror det är han på bilden. Han vill minnas att han hade en amerikansk flagga.

Samma kväll håller den svenska regeringen en minneshögtid för befrielsen av Auschwitz och den 27 januari blir Förintelsens minnesdag.

K W Gullers bilder fanns arkiverade på Nordiska museet och jag rekvirerade snabbt en kopia och faxade den till Ivan. Kunde den räcka som bevis?

Ivan vidarebefordrade omedelbart fotot från tidningen till sin advokat. Hjulen började sakta rulla.

Ulla-Brita har sett bilden och är säker på att det är Ivan när hon ringer mig om morgonen den 28 januari.

– Jo, jag känner igen hans ögon. Han var en busig rackare. Det är han. Hans syster Gladys var också hos oss. Men hon dog visst när de kom till USA, berättar hon.

Nu går allt för snabbt! De var alltså två barn, ett syskonpar som överlevde och kom till Sverige. Och sedan reste de vidare till Amerika? Ulla-Brita mindes inte vilket läger de kom ifrån. Men vid middagstid ringer hon igen.

– Jag blev alldeles yr i huvudet. Det var länge sedan jag tänkte på det här. Jag kunde inte sova efter du hade ringt. Jag hörde ju inget mer från dem sedan de rest till Amerika. Men när vi lagt på luren i morse hittade jag något hon glömt kvar här. En Lyckoslanten, hon skrev i tidningen, Ravensbrück står det. Kan det vara nåt?”

1998 var före de snabba överföringarnas tid. Men på Helges brorson Kurts kontor i Diö finns kopiator och fax. Det blir räddningen. Ändå dröjer det tills nästa dag innan barntidningen landar hos mig på museet.

Det är Lyckoslanten nummer 2 1946, utgiven av Sparbankerna för att delas ut till alla skolbarn. Där skriver Gladys, 15 år gammal, om tiden i Ravensbrück.

Fast jag jublade för jag insåg att Ulla-Brita funnit det avgörande beviset, grät jag igen när jag läste flickans enkla ord om koncentrationslägret. Om hur modern piskats och dött. Om hur de till sist räddats och kommit till Sverige.

Jag mejlar Ivan omedelbart. “Något fantastiskt har hänt! Ulla-Brita har hittat en barntidning där Gladys har skrivit om koncentrationslägret Ravensbrück. Är det tillräckliga bevis?”

Gladys skrev i Lyckoslanten om sitt liv i lägret. Till texten ritade hon en karta över hur deras barack såg ut.

Hon skriver: ”Jag tycker bra om Sverige. Jag tror, att här är ett glatt folk och ett bra land. Det tror jag beror på att Sverige inte haft krig på över 100 år. Vi hade det inte bra i Tyskland, så jag är mycket glad att få vara i Sverige.”

Med hjälpen från Lena Millinger, får Ivan till sluts skadestånd. Det nya bevisen ansågs vara tillräckligt. Efteråt åker Ivan tillsammans med sin fru till Sverige för att personligen tacka Lena Millinger och hälsa på sin gamla fostermamma, Ulla-Brita Karlsson.