Lyssna på ett kapitel ur Ann-Helén Laestadius nya roman

  • 22 jan 2021
  • 11 min

Ann-Helén Laestadius tilldelades Augustpriset 2016 för ungdomsboken "Tio över ett". // Foto: Thron Ullberg

Lyssna på ett kapitel ur Ann-Helén Laestadius nya roman
Ann-Helén Laestadius

Ann-Helén Laestadius tilldelades Augustpriset 2016 för ungdomsboken "Tio över ett". // Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Flickan Elsa och hennes familj lever som renskötare, och hon upplever tidigt hatet som finns mot dem. Laestadius debut som vuxenförfattare är en varm och nära skildring av ett utsatt liv.


Den nioåriga flickan Elsa har varit med om en traumatisk upplevelse där hennes egen ren med namnet Nastegallu, på svenska ungefär Vitfläcken, dödats av en man som skrämt henne till tystnad. Dådet är ett i en lång rad renstölder i trakten, där renar plågas, dödas och stjäls.

När vi kommer in i handlingen har en tid gått och Elsa ser med stor förväntan fram emot att få åka på släden bakom snöskotern, Lynxen, tillsammans med kompisen Anna-Stina och Anna-Stinas morbror Lasse vid styret. Också Elsas bror Mattias dyker upp och det ser ut att bli en härligt fartfylld dag. Men i skogen väntar en fasansfull syn.


Kapitel 19Ovccinuppelohkái

Lynxen brummade lågt på gården. Ljudet och till och med avgasdoften fick det att pirra i Elsas kropp. Det var bara åtta minusgrader men det skulle bli kallare i fartvinden. Anna-Stina satt redan på kälken som Lasse hade bakom skotern. Han fjantade sig som vanligt och fick mamma att le.

Elsa tog på sig skinnhandskarna och mamma drog åt skinnsnörena på mössan i en fin rosett under hakan på henne. Rävpälsen smekte kinder, panna och haka. Skoteroverallen började bli för liten och byxbenen hade klättrat över fotknölarna.

”Kör inte för fort”, sa mamma.
”Men Makki, det är ju hela meningen!”

Lasse var den enda som kallade henne Makki, men så gav han också alla smeknamn som ingen bett om.
Elsa satte sig tätt intill Anna-Stina, de var små nog att få plats bredvid varandra och kunde sträcka ut benen raklånga. Det kittlade redan i magen och Elsa letade efter ett stadigt grepp i renhuden. Man fick inte hålla i kälkens kant eftersom fingrarna riskerade att slå emot en skarp snödriva.

Lasse körde ut på isen, men inte på skotergatan mot gärdet. Han tryckte på gashandtaget så att både Elsa och Anna-Stina for bakåt och fnittrade högt. Skotern snitslade sig fram över isen, gjorde långa rundor efter strandkanterna där plastekorna brukade vara förtöjda om somrarna.

Lasse tittade bakåt med jämna mellanrum för att försäkra sig om att båda satt kvar. Anna-Stina vinkade, manade på om att det skulle gå fortare, de tålde minsann det. Och han gasade så att snön sprutade under dem. Han valde ett av de smalare skoterspåren rakt ut mot skogen på andra sidan sjön.

Där gick det inte att gasa på lika hårt och det gällde att lyfta upp armarna för att skydda sig mot björkarnas rappande kvistar. Elsa blundade också för säkerhets skull. Kälken skumpade och de for runt och fnissade. Snart kom nästa sjö och han gasade på igen.

När det blev nya partier av tät skog hörde de ljudet av en annan skoter som närmade sig. Elsa vred på huvudet och såg Mattias. Hon kände igen hans sätt att stå och köra. Med raka sträckta armar och ibland med ett knä på sätet när han forcerade en sväng eller inte ville fastna i djupsnön. Anna-Stina spärrade upp ögonen och log brett. Lasse och Mattias flinade åt varandra. En av de längre isarna fanns framför dem.

Det skulle gå vansinnesfort. Det blev alltid tävling.
Anna-Stina och Elsa försökte hålla varandra i händerna men det var svårt med stela skinnhandskar. Elsa bestämde sig för att knipa om kälkens ram trots allt, på isen fanns inga snödrivor. Anna-Stina gjorde likadant och de höll andan.

Skotermotorerna vrålade över sjön när de jagade sida vid sida. Snart var sjön slut och ingen av dem gjorde en ansats att släppa på gasen för att låta den andra vinna. Elsa ville att det skulle vara Mattias, hon ville se honom glad. Han vann mycket riktigt och sträckte en näve i luften innan han med lättare hand på gasen körde vidare in bland granar och björkar.

Lasse körde efter, lite för fort. Han styrde ut i lössnön och hängde ut åt höger i kurvan för att tvinga skotern att ta sig fram utan att fastna. Han lyckades och var nu före Mattias. Nästa öppna område skulle vara ett kalhygge, som slickade sina sår under snötäcket.

Det fanns några få skoterspår här, de brukade inte åka så långt när Anna-Stina och Elsa var med. Nu kände inte flickorna längre igen platser som de annars kunde utantill och de tittade sig omkring, försökte skapa mentala kartor över nya marker. Det snärtade till på Elsas kind när en björkkvist träffade henne. Hon kved till och höll den kalla skinnhandsken mot kinden.

Det skumpade rejält på kalhygget och Mattias gasade iväg snabbare än Lasse kunde med kälken bakom skotern. Inälvorna tycktes hoppa runt i kroppen och ryggen protesterade men Elsa tänkte inte gnälla. Anna-Stina såg lika sammanbiten ut.

Mattias gjorde en lång lov över kalhygget och kom körandes sida vid sida med Lasse. De gestikulerade, pekade och valde ännu ett nytt skoterspår. De körde sakta förbi gropar i snön och tittade noga, renar hade legat här. Elsa tyckte om hur de verkade ha upptrampade stigar, som korridorer mellan sina liggplatser, som ett uttänkt hem med rum. Det kunde vara deras, strörenar som de inte fått in i gärdet.

Nu var leken över, nu sökte de efter renarna. De passerade kalhyggets gräns och åkte in i skogen igen. Mattias före och de efter. Så stannade båda skotrarna men stod på tomgång. Lasse tittade snabbt bakåt och sa att de skulle sitta kvar. Han var så sträng i rösten att Elsa och Anna-Stina inte ens vågade titta på varandra.

Lasse sjönk i snön när han trampade fram mot Mattias som redan stod i snö upp till knäna. Elsa hävde sig försiktigt åt sidan, över kälkens kant och hon såg renhorn. Och snön var inte vit. Röda fläckar var utspridda över snön, hade gjort hål och sjunkit. Anna-Stina hävde sig långsamt ut på sin sida.

”Tarmar”, viskade hon. ”Titta!”

Elsa nöp hårt fast i kälken och satte sig upp med rak rygg. Anna-Stina buffade på henne med armbågen.

”Titta då!”

Elsa skakade på huvudet och blundade hårt. Anna-Stina ställde sig på knä för att se över skotrarna.

”Det är blod överallt.”
Elsa höll för öronen.
”Sitt ner!” fräste Lasse.

Anna-Stina lyssnade inte, istället ställde hon sig upp och tittade. Kinderna som nyss var så röda tycktes blekna.
Mattias och Lasse pratade lågt men hetsigt med varandra. Mattias tog upp sin telefon och Lasse tog några prövande steg ut i snön som höll just där. Han plockade upp något som såg ut som klövar. Han pulsade tillbaka till skotern och stängde av den, puttade på Anna-Stina som vägrade att sitta ner. Även Mattias stängde av sin skoter. Det blev alldeles tyst, som om skogen också höll andan.

Mattias stövlade runt och tog bilder med telefonen. Inte en gång tittade han åt flickornas håll.

Lasses mobil ringde och den kvillrande signalen skar i tystnaden.

”Minst två slaktade renar.” Han spottade ut sin snus. ”Nej, inga huvuden kvar, allt är borta utom innanmätet, horn och klövar.”

Lasse tittade hastigt bort mot Elsa som mötte hans blick. Han fick bråttom och startade skotern igen och mumlade något i luren.

”Ni ska hem. Sätt dig, Anna-Stina! Bli kvar du, Mattias, de är på väg.”

Lasse försökte backa men kunde inte vända i den täta skogen utan var tvungen att ge sig ut i snön vid sidan om spåren och runda slaktplatsen. Cirkeln blev snäv och Elsa tittade på blodet som flutit ut och frusit till is över snön. Tarmarna såg stela ut, inte glansiga och mjuka som de brukade vara hemma i diskhon när mamma sköljde av dem för att fylla med renblod och göra blodkorv.

Hornen var värst för de hade liksom kapats av och kvar satt en del av renens huvud, en blodig slamsa av stelnat kött. Det var ett mäktigt horn med bågar som måste ha välvt sig över renens huvud. Elsa vände bort blicken och tittade upp i himlen och på tallarnas toppar. Hon såg efter Mattias som satt på skotern, hopsjunken med huvudet nerböjt.

Anna-Stina hade fått tillbaka färgen på kinderna och hon lät storskrävlig.
”Jag sa ju det, de sprättar upp renarna. Som den gången när de tog med kalven.”

Lasse körde sakta över kalhygget, över andra sjön och genom skogspartierna och ut på deras sjö. Där mötte de pappa och Ante. Pappa lyssnade uppmärksamt när Lasse beskrev platsen och pekade ut riktningen, och hon sökte hans blick men förgäves.

Han tittade bara på Lasse innan han fällde ner visiret på hjälmen och gasade bort över sjön. De två skotrarna försvann snabbt utom synhåll men ljudet hördes en lång stund innan det tonade bort.

Fler utvalda artiklar