Flickan Elsa och hennes familj lever som renskötare, och hon upplever tidigt hatet som finns mot dem. Laestadius debut som vuxenförfattare är en varm och nära skildring av ett utsatt liv.

Den nioåriga flickan Elsa har varit med om en traumatisk upplevelse där hennes egen ren med namnet Nastegallu, på svenska ungefär Vitfläcken, dödats av en man som skrämt henne till tystnad. Dådet är ett i en lång rad renstölder i trakten, där renar plågas, dödas och stjäls.

När vi kommer in i handlingen har en tid gått och Elsa ser med stor förväntan fram emot att få åka på släden bakom snöskotern, Lynxen, tillsammans med kompisen Anna-Stina och Anna-Stinas morbror Lasse vid styret. Också Elsas bror Mattias dyker upp och det ser ut att bli en härligt fartfylld dag. Men i skogen väntar en fasansfull syn.

Kapitel 19Ovccinuppelohkái

Lynxen brummade lågt på gården. Ljudet och till och med avgasdoften fick det att pirra i Elsas kropp. Det var bara åtta minusgrader men det skulle bli kallare i fartvinden. Anna-Stina satt redan på kälken som Lasse hade bakom skotern. Han fjantade sig som vanligt och fick mamma att le.

Elsa tog på sig skinnhandskarna och mamma drog åt skinnsnörena på mössan i en fin rosett under hakan på henne. Rävpälsen smekte kinder, panna och haka. Skoteroverallen började bli för liten och byxbenen hade klättrat över fotknölarna.

”Kör inte för fort”, sa mamma.
”Men Makki, det är ju hela meningen!”

Lasse var den enda som kallade henne Makki, men så gav han också alla smeknamn som ingen bett om.
Elsa satte sig tätt intill Anna-Stina, de var små nog att få plats bredvid varandra och kunde sträcka ut benen raklånga. Det kittlade redan i magen och Elsa letade efter ett stadigt grepp i renhuden. Man fick inte hålla i kälkens kant eftersom fingrarna riskerade att slå emot en skarp snödriva.

Lasse körde ut på isen, men inte på skotergatan mot gärdet. Han tryckte på gashandtaget så att både Elsa och Anna-Stina for bakåt och fnittrade högt. Skotern snitslade sig fram över isen, gjorde långa rundor efter strandkanterna där plastekorna brukade vara förtöjda om somrarna.