Magnus Uggla – Konsten att alltid resa sig igen

Ena dagen övertygad om att han är ett geni, nästa ångestriden efter en flopp. Varje gång Magnus Uggla har slagit i botten har han rest sig igen. Nu påbörjar Sveriges mest folkkära provokatör ännu ett nytt kapitel.

En dag för fyra år sedan fick Lars Wingefors i Karlstad ett mejl från Magnus Uggla. Precis som många andra 70-talister hade Wingefors växt upp med artistens musik; han var inget fan men uppskattade fortfarande Varning på stan och de tidiga skivorna. Nu undrade han: vad ville Magnus Uggla honom?

Wingefors hade vigt stora delar av sitt liv åt att samla. Med åren hade hans kollektioner av allt från serietidningar och aktiebrev till gamla Game & Watch-spel blivit så ansenliga att Värmlands museum nyligen ställt ut flera av föremålen.

I mejlet berättade Magnus Uggla att han sett ett inslag om utställningen på tv och fått en idé. Han förklarade: 1992, när hans dotter Agnes var två år, hade hon börjat samla på leksaker från McDonald’s Happy Meal-menyer. När dottern efter några år tröttnade tog han själv över samlandet. Utan barn att ta hänsyn till gick han in för arbetet med alla resurser som en egenföretagande popmiljonär med flexibla arbetstider kan uppbåda. Snart köpte Magnus Uggla mellan tolv och tjugo Happy Meals i månaden. Målet var en samling med tre exemplar av varje leksak, i mint condition. Det hände att han körde runt mellan olika restauranger för att få tag på rätt prylar.

Några år in i samlandet stötte Uggla på den svenska McDonald’s-chefen Paul Lederhausen i en hotellfoajé. I sin självbiografi Ständigt hungrig beskriver hamburgarmogulen hur artisten klev fram till honom, utbrast ”Mr McDonald?” och berättade om sin samling. ”Plötsligt betraktade jag honom med helt nya ögon”, skriver Lederhausen. ”Mina leksaker hade gett hans liv en större mening.” För att visa sin tacksamhet lät Lederhausen tillverka ett unikt vip-kort med vilket Uggla fick äta gratis på McDonald’s under resten av sitt liv.

Mer än tio år senare, när Magnus Uggla skrev mejlet till Lars Wingefors i Karlstad, var han och hans fru Lollo i färd med att flytta från villan i Danderyd. Under förberedelserna hade han ställts inför ett dilemma. Vad skulle han göra av alla de tusentals Ninja Turtles och Hello Kitty-dockor som översvämmade garaget?

– Han ville inte ha något betalt, minns Lars Wingefors. Inte ens några tv-spel, trots erbjudande från min sida. Att samla något är ett verk i sig, ibland ett livsverk, det har jag stor respekt för. Just nu är samlingen lagrad i ett bergrum med en ambition att visas upp eller användas i sitt sammanhang en dag.

Magnus Uggla fnyser:

– Det där är typiskt för min adhd-diagnos. Jag hade samlat från 1992. Samlingen var komplett från 1995 till 2017. Jag hade lagt så mycket tid på den. Sedan när vi skulle flytta in till stan kände jag bara: Vad fan, jag slänger den här skiten. Men så såg jag den här samlaren i Värmland på tv.

Vi träffas i nöjeslokalen Cirkus på Djurgården. Ett och ett halvt års pandemi har lämnat ett millimetertunt dammlager över teaterstolarna.

Magnus Uggla rullar in till intervjun på en svart Monark. 44 år efter genombrottet är han svår att åldersbestämma genom okulär besiktning.

1,68 lång. Pojksmala höfter. T-shirt, jeans och tygskor från Acne. Ögonfransarna har återställts till sin ursprungliga kolnyans på salong. Under en knallröd cykelhjälm slokar det glesnande burret som hundöron över kinderna. 67 år gammal ser Magnus Uggla ut som en stilmedveten cockerspaniel.

Han har fått sin andra covidspruta en vecka tidigare, men närmar sig fortfarande omvärlden med rädsla.

– Den senaste tiden har varit den värsta jag genomlidit. Förra våren hade jag ångest – alltså riktig ångest – varje kväll. Jag trodde att jag skulle vakna och ha corona. Jag satt framför tv:n och svalde och svalde. Har jag inte ont i halsen?

Under fem månader lämnade han inte tomten.

– Jag träffade ingen utom min familj. Jag promenerade runt i trädgården. När min son kom på helgerna var jag livrädd. Nu känns det som att jag har blivit tio år äldre på två år. Jag har suttit hemma och tittat på Hela Sverige bakar och Robinson och andra konstiga tv-program. Jag har fått sämre minne och blivit mindre stringent och rapp. Kanske kommer det tillbaka när jag börjar röra mig bland folk igen, ingen aning.

Magnus Uggla visar mig runt genom Cirkus korridorer och skrymslen. Under den fyra decennier långa karriären har han genomlevt flera motgångar. Två av dem utspelades just här, och skildras i Johnny the Fucker, Ugglas självbiografiska roman.

Han pekar mot scenen och börjar berätta om det som utspelade sig här 1979.

– De har byggt om men jag tror att det var här jag stod. Jag var å andra sidan riktigt rejält packad. Vidrigt, var det.

Kort stamtavla för Per Allan Magnus Claësson Uggla:

Mammas farfar, Ernest Thiel, på sin tid Sveriges rikaste person. Lät anlägga Saltsjöbaden, Thielska galleriet och Malmbanan till Narvik.

Mammas mormor, grevinnan Matilda Mörner af Morlanda, gift af Burén, brukspatronessa på Boxholms bruk. Hennes dotter, Margareta Lindström, modesömmerska och författare, har skildrat sin uppväxt i Jag var en herrgårdsflicka, utgiven på Bonniers förlag 1964.

Morfar Olof Thiel, under 1930-talet en av Sveriges mest anlitade filmkompositörer.

Farfar Allan Uggla, överste, chef för södra militärregionen under andra världskriget och en av de svenska officerare som ingick i det persiska ­gendarmeriet efter revolutionen i Iran 1905.

Mamma Madeleine Uggla, född Thiel, sångpedagog, och pappa Claës Uggla, ryttmästare och patenträttsråd, bodde tillsammans med tre söner och hembiträde i en sexrummare på Karlavägen 28.

Yngsta sonen Magnus ansågs problematisk.

Claës föräldrar hade förbjudit honom att bli konstnär; i stället lät han sin kreativitet blomma i egensinniga upptåg. När han åkte kollektivt kunde han packa en porrtidning och en halvflaska renat i en transparent attachéväska, bara för att reta medpassagerarna.

– Han hade som grej att ringa till folk som hade aktier i olika bolag och be dem om en fullmakt att företräda dem på stämmor. Sedan reste han sig upp under stämmorna och höll en sorts stand up där han drev med cheferna.

Uggla fnissar.

– Och så skrev han till tidningar – jag har en hel bibba med urklippta insändare som inte är helt rumsrena i dag. Inte alls PK faktiskt.

Yngsta sonen Magnus ansågs problematisk. Redan som sjuåring ordinerades han sömntabletter mot panikångest och sömnproblem. Några år senare mordhotade han en klasskamrat, rökte gräs på rasterna, stal pengar av lärarkandidaterna och relegerades från fyra skolor. Efter en serie inbrott på byggen och motorcykelbutiker blev han åtalad.

– Men pappa räddade mig på något sätt. Jag vet inte hur han lyckades, men han skrev till åklagaren som drog tillbaka åtalet.

Vad tror du att det hade blivit av dig om du inte slagit igenom som musiker?

– Det kan man verkligen undra. Men jag hade inte en tanke på det då, för jag var övertygad om att jag skulle bli stjärna. Det var därför jag slutade gymnasiet. Det är också typiskt för min diagnos. När jag hade en månad kvar av andra ring slog det mig bara: Vad fan ska jag gå här för, jag ska ju bli popstjärna? Pang bom, sedan gick jag aldrig tillbaka.

Den kavalkad av motgångar som utgör Magnus Ugglas tidiga karriär hade sannolikt fått de flesta aspirerande artister att klippa sig och skaffa ett jobb.

Tjugo år gammal tjatade han sig till ett möte hos skivbolagsmogulen Anders Burman på Metronome, där han spelade upp sin glaminspirerade demo Om Bobbo Viking och visade sina pressbilder, där han poserade i smink och kvinnokläder.

– Han stängde av innan han lyssnat färdigt. Det var tydligt att han bara tyckte att det var äckligt.

När Uggla till slut fick ett skivkontrakt på CBS sågades debuten av DN:s Anders Klintevall: ”Originellt är det helt förvisso. Förhoppningsvis förblir det unikt.”

Även uppföljaren Livets teater, en anspråksfull rockopera, floppade.

Det var ett desperat försök att rädda min karriär.

Inför tredje skivan bestämde sig Magnus Uggla för att lyssna på kritikerna som anklagat honom för att vara alltför manierad. Nu skulle låtarna bli råa och osminkade. Så när han läste Mats Olssons Expressenrecension började han gråta: ”Han bara poserar och låtsas.”

Därtill anklagades texterna för att vara misogyna.

På den efterföljande turnén kastades ägg, järnrör och flaskor mot honom på scen. Turnébussens däck skars sönder. När folk som sett honom på tv frågade mamma Madeleine om Magnus förnekade hon släktskapet.

– Anledningen att jag inte vek ner mig var att jag var övertygad om att jag var så begåvad. Efter att ha skrivit en låt tänkte jag: Jag är en av de riktigt stora! Min självuppfattning var så grandios att jag blev flygrädd, jag tänkte att om jag störtade skulle världen gå miste om ett geni. Jag skulle visa världen hur bra jag var.

Uppståndelsen ledde emellertid till ett massivt genombrott; i mitten av november 1977 toppade skivan den svenska försäljningslistan. Skivbolaget skickade honom till Los Angeles för att spela in på engelska.

Uppföljaren Vittring präglades av samma punkiga attityd, men charmade inte publiken. Turnén som följde på skivsläppet blev så misslyckad att Magnus Uggla återvände med en skuld på 50 000 kronor till skivbolaget. I Johnny the Fucker beskriver han känslan av att vara en 24 år gammal föredetting som övervägde att bli trubadur på Finlandsfärjan för att bli skuldfri.

– Det var då jag övertalades att ställa upp i Melodifestivalen. Det var ett desperat försök att rädda min karriär.

Boken skildrar hur han med en blandning av motvilja och hybris förberedde sig för tävlingen. Kvällen före uppträdandet gick han på fest, och drack så mycket att han kräktes, kissade på sig och tappade bort sina hemnycklar, varpå han gjorde inbrott i sin egen lägenhet i Gamla stan.

Under genrepet var han sedan så bakfull att han övertalades att ta en återställare. Ett glas blev två och snart hade han tömt en halv flaska whisky.

Vid själva framträdandet strulade de förinspelade stråkarna och den berusade Magnus Uggla fick ett vredesutbrott framför publiken.

Efteråt satt han bland de andra artisterna och mottog juryns dom: En sistaplats.

Den som studerar Magnus Ugglas karriär kan skönja ett mönster: Efter allvarliga motgångar har han ömsat skinn och uppfunnit en ny Magnus Uggla med förändrat uttryck.

– Efter Melodifestivalen bestämde jag mig för att låta skivorna ta den tid de krävde, att skita i den engelska karriären och att utveckla min stil för att bli en så bra svensk artist som möjligt.

På Välkommen till folkhemmet från 1983 var texterna mer humoristiskt publiktillvända, musiken mer präglad av de nya syntarnas potential till storslagna arrangemang.

Under de följande åren skördade Uggla framgångar som få svenska artister känt smaken av. Låtar somIQ, Hand i hand och Fula gubbar blev en sorts soundtrack till det svenska 1980-talet. Samtidigt satte han upp tydliga gränser gentemot allmänheten, undvek alla offentliga tillställningar och höll familjen utanför media.

Framgångsvågen ebbade ut med Jag mår illa, den Tomas Ledin-producerade satiren över tidens skvallertidningar och kändiskotterier från 1989.

– Jag mår illa var en superhit. Men sedan började folk ifrågasätta: är det okej att häckla folk på det här sättet? Hela grejen vände lagom till att jag skulle ut på en stor turné. Ishallarna ekade tomma när jag spelade. I dag hade man ställt in, men det gjorde man inte på den tiden. Jag var nära att lägga av, det var vidrigt.

– Men i stället bestämde jag mig för att följa med Povel Ramel på hans Knäpp igen-revy. Det gav mig nya inputs, och förändrade mitt sätt att skriva låtar.

En annan scen i Johnny the Fucker skildrar hur Magnus Uggla i mitten av 00-talet sitter i bussen med sitt band på väg hem efter en turné som inte levt upp till förväntningarna. Han är 52 år och inser att han har sina största framgångar bakom sig. Radion har slutat spela hans låtar. Nya nedladdningstjänster har slagit ut skivbutikerna.

Efter turnéns sista spelning, på Cirkus, samlar han bandet och förklarar: ”Jag har kommit till vägs ände som artist och det är dags att göra andra saker i livet, det liv man nu i bästa fall har kvar.”

Pensioneringen blev emellertid kort. Redan följande år övertalade Christer Björkman honom att ställa upp i Melodifestivalen – igen.

– Jag borde inte ha gjort det. Det tärde på självförtroendet att bli bortröstad, kan jag säga. Jag kände mig så jävla loser-aktig.

– Men det som händer när man gör floppar är att man börjar tänka i andra banor. Det var efter schlagern som jag började ändra hela mitt liv och tänka helt tvärtom mot hur jag gjort tidigare.

En molnig sommardag tar jag rygg på Uggla och Vi:s fotograf Johan Bergmark under en fotosession längs Kungsbro strand. Där blir det tydligt att hans kändisskap är av en magnitud som yngre kollegor, födda in i en mer diversifierad medievärld, aldrig kommer att få uppleva. Alla reagerar på Magnus Uggla. En lycraklädd joggare är nära att trilla i Klara sjö när han vänder sig om i steget och skriker: ”Legend!” En glasögonprydd kvinna rodnar och viskar under luggen: ”Hej Magnus.” Två ölmosiga eftermiddagsflanörer stannar upp och säger till varandra: ”Såg du? Uggla. Vilka muskler!”

Föremålet för uppmärksamheten konstaterar:

– Alla är väldigt snälla. Jag har inte fått en örfil sedan 1975. Min image är tacksam, för om jag kommer in i ett rum och säger hej blir folk förvånade: ”Fan, vad trevlig han är!” Om jag är dryg lever jag upp till folks förväntningar: ”Fan vad skön han är.”

– Men när jag promenerar runt i kvarteret har jag på sistone märkt att kidsen på 7-8 år inte känner igen mig. Det går jävligt fort att bli bortglömd. Se på Povel Ramel, som var så otroligt stor, i dag pratar ingen om honom.

Jag finner inget nöje i att ge ut musik som ingen jävel lyssnar på.

Den nya strategi som han utarbetade efter misslyckandet i Melodifestivalen har materialiserat sig i egna radio- och tv-program, bloggar och böcker. På Instagramkontot @kunguggla blandar han varje vecka en ny fredagsdrink. I podden Uggla & Uggla berättar han och hans dotter öppenhjärtigt om familjesemestrar, tarmbesvär och intima läkarundersökningar. Oavsett plattform präglas hans medverkan av lika delar puttrig berättarglädje, syrlig butterhet och munter spritromantik. Alltsammans förmedlat ur det behagliga perspektivet från någon som bor högst upp i ett laxrosa sekelskifteshus på Östermalm och kallar sin Danderydskåk med sjöutsikt och pool för ”landet”.

I takt med att andra sysslor tagit mer tid har musiken fått en annan roll i hans liv.

Tio år har gått sedan han släppte en nyskriven skiva. Men varje morgon sätter han sig fortfarande vid pianot i sitt ljudisolerade kontor.

– Jag har säkert 30 färdiginspelade låtar på datorn. Men jag finner inget nöje i att ge ut musik som ingen jävel lyssnar på. Då skiter jag hellre i det. Tidigare levde jag för mina skivor. Jag höll på som en besatt med varje skiva i tre år. Sedan sålde de så sjukt mycket att jag fick tid att arbeta tre år till på nästa. Det funkade så länge alla skivor sålde över 200 000 ex.

Blir det några fler skivor?

– Jag tror faktiskt inte det.

– Men jag älskar att spela piano.

Magnus Uggla skiner upp.

– Jag är inte världens vassaste, men sedan 2008 har jag gått till olika pianolärare. De ger mig läxor. Just nu spelar jag boogie woogie. En vidrig genre att lyssna på, men skitkul att spela. Emellanåt träffar man också på harmonier som utvecklar ens låtskrivande. Framför allt när man spelar klassiskt, som Bach – det är så bra skrivet att man dör.

Johnny the Fucker kan läsas som en satir över en tid då rocken fortfarande var ungdomens musik och skivindustrin befolkades av bilhandlartyper som gjorde affärer på parkeringsplatser med kontantbuntar i plastpåsar. Men den är också ett porträtt av en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron. Fyrtio år senare tycks samma man plågas av en annan sorts utanförskap gentemot branschen.

– Det är en tuff bransch när man uppnått min ålder. Det är inte lika lätt att nå ut. Och ju äldre man blir, desto svårare blir det att skriva låttexter. Jag kan inte skriva tonårstexter, och jag är inte alls sugen på att skriva låtar om människor i min egen ålder.

Pressklipp om Magnus Uggla målar ofta upp en karikatyr av en kaxig retsticka med krulligt hår och solbrillor inomhus. Hur åldras man med en sådan image?

– Det är inget som är påhittat eller konstruerat. Håret finns ju där. Det ser ut som det gör. Och skulle jag skriva en ny skiva skulle den på ett eller annat sätt vara kaxig. Men det är för att jag tycker att det är kul att sticka ut. Jag vill inte vara helt mainstream.

Det finns ju en sång av Karl Gerhard som heter Kan du tänka dig honom utan hår? Skulle Magnus Uggla vara Magnus Uggla om han var flintis?

– Det kommer, jag lovar. Jag kommer inte ifrån att håret blir tunnare ju äldre jag blir. En dag kommer jag att behöva ta bort det. Och jag kommer aldrig att ha en hair piece.

Så hur ser Magnus Uggla på framtiden, vad gör han om tio år?

– Jag såg Nils Poppe uppträda när han var 80 år. Då tyckte jag att det var sjukt att han var så gammal.

Magnus Uggla rättar till solglasögonen.

– Nu känns det inte så konstigt längre. De kommande tio åren är osäkra. Det är många som blir sjuka och faller ifrån. Men om jag får vara frisk så vill jag fortsätta uppträda. På ett eller annat sätt.