Maj har varit krokimodell i 64 år

Maj Hård, fotograferad på Millesgården i Lidingö i Stockholm. // Foto: Ewa-Marie Rundquist

Maj har varit krokimodell i 64 år
Josefin Olevik

Maj Hård, fotograferad på Millesgården i Lidingö i Stockholm. // Foto: Ewa-Marie Rundquist

Lyssna på artikeln

Maj Hård, 86, är Sveriges äldsta krokimodell. Inte ens syskonen har känt till hennes hemliga passion.

Det började egentligen med att hon missade ett flyg. Året var 1959, hon var 22 år och reste så mycket hon bara kunde. Hon blev tvungen att köpa en extra flygbiljett och behövde få in lite pengar.

Maj Hård gick till artistförmedlingen, som arbetsförmedlingen fast lite roligare, och fick uppdrag som modell. Hon minns att hon skickades till olika konstnärer som hyrde in henne för specifika konstverk och att hon under någon vecka intog liggande ställning för att bli skulptur.

– Det fanns en nyfikenhet, jag tyckte det var spännande. Och så behövde jag extra inkomster, säger Maj Hård.

I dag är hon 86 år och fortfarande verksam som krokimodell. Hon har hunnit bli Sveriges äldsta.

– Första gången jag skulle stå inför en grupp konststudenter kändes det genant. Det var väl lite ovant. Jag är nog en väldigt blyg person egentligen.

Efter den där första genansen för 64 år sedan har hon inte känt av blyghet i modellarbetet. Allt är ­tydligt och reglerat, ingen får gå upp på podiet där hon står eller röra vid henne utan att fråga. Nakenheten känns inte blottande.

Hon är eftertraktad. Veckan innan vi ses var hon på Beckmans designhögskola. Hon har också stått modell på Konstfack och Folkkulturcentrum på sistone. Tidigare har hon varit på Mariahissen, Folkuniversitetet, Konstnärshuset och Mäster Olofsgården. På kulturhuset Timmermansgården är Maj Hård i stället den som beställer modeller, och ibland är hon med och tecknar själv.

– Det här att man har hängbuk, hängbröst och rynkor, det gör en mer intressant konstnärligt, säger hon stillsamt över frukosten i sin lilla men välfyllda lägenhet i Fredhäll i Stockholm.

”Jag vet vilka positioner jag orkar och hur länge jag kan sitta, även om jag blivit stelare i kroppen.” // Foto: Ewa-Marie Rundquist

Hon sitter vid ytterkanten på sitt bord, det är mest plats där. Annars är det trångt i rummet, stora ­växter, tavlor, affischer, lådor, extra soffbord och böcker. Maj Hård har sparat på mycket.

Hon plockar fram böcker hon själv är med på bild i, det är en hel hög. Och så gamla tidningsurklipp. Någon gång vart tionde år har kvällstidningarna stora uppslag på nakna människor som ska visa hur ”riktiga kroppar” ser ut, där har hon bland annat varit med.

Vad har du lärt dig under ditt långa yrkesliv som modell?

– Jag har nog blivit bra på att sitta stilla och koncentrera mig, det blir som en slags meditation. Jag vet vilka positioner jag orkar och hur länge jag kan sitta, även om jag blivit stelare i kroppen.

De udda uppdragen kan vara roligast. Som när Teater Tribunalen ville ha fem nakna kvinnor som stod och spelade gitarr, eller en filminspelning i ­Kiruna. Då blir det äventyr, ett sätt att komma ut och få något oväntat att hända i pensionärslivet.

Men hon låter lite förvånad över att hon får så många förfrågningar.

Solfrid Söderlind kan berätta lite mer om varför intresset för den åldrade kroppen är så stort. Hon är professor i museologi med inriktning mot konst vid Lunds universitet.

– Vi behöver gå tillbaka till 1800-talet för att förstå den här rörelsen, börjar hon och så ­ställer hon upp ett scenario:

Fram till 1800-talet fanns en tradition av att måla den idealiska människokroppen, så som man gjort sedan grekernas och romarnas tid. I konstutbildningarna låg kroki på en avancerad nivå, det var något man lärde sig först efter flera års studier. Att avbilda människokroppen ansågs utmanande. Både inom måleri och skulptur.

Det klassiska sättet att avbilda en kropp var som ung, välproportionerlig och slät. Inte så realistisk. En kropp som egentligen var ganska lik de filter som i vår tid täcker många av världens selfies.

– De stackars studenterna hamnade i kläm mellan sin krokimodell och idealkroppen. Det finns otroligt många krokiteckningar bevarade och där kan man se hur eleverna övar men det blev ju aldrig några egentliga verk av det, säger Solfrid Söderlind.

Modellerna såg nämligen sällan ut som grekiska statyer.

Det uppstod ett glapp i konsten, mellan verklighet och ideal. På 1900-talet öppnade det sig till en ravin, och blev samtidigt synligt på ett nytt sätt.

– Världen förändrades otroligt mycket då, man var inte längre rädd för att framställa elände, sår och smuts och det förändrade även kroppens status.

Målningar på 1920- och 30-talet kunde visa bastanta matronor och ändå bli verk i sin egen rätt. Under 40- och 50-talet kom ett stort antal bronsstatyer som visar kvinnokroppar som vill säga något mer än att gestalta den manliga drömmen om en perfekt gestalt.

Den riktigt åldrade kroppen tog det dock längre tid att acceptera. Inte förrän i slutet av 1900-talet var vi redo att ta till oss det gamla och skrynkliga.

– Jag talar om generella tendenser nu, men det kom på sätt och vis som en nyhet. Den åldrade kroppen är inte vacker för den som söker det unga och släta, den utmanar ögat på ett annat sätt. Och det kräver sin tid och sina omständigheter.

Solfrid Söderlind menar att vi lever kvar i motsättningen mellan ideal och realism och att den nu har skapat utrymme också för åldrandet. Den klassiska skönhetssträvan har övergått i möjligheten att göra om sig själv fullkomligt. Man vet inte vad i ett ­ansikte som fanns från början. Solfrid Söderlind pratar om robotideal och dockutseende med hud som är jämnt sandpapprad.

– Det blir som att vi ser en konstgjord biologisk varelse. Men samtidigt – om vi går på badhuset så finns alla slags kroppar i omklädningsrummet. Och det fascinerar oss. Där finns kroppar som har funktionalitet, inte skönhet, som ideal. Vi ser att vår kropp kan gå igenom alla stadier, från liten slät bebis till rynkig gamling och fortfarande fungera. Jag tror att det grundar oss på jorden och att vi behöver se att vi är människor bland andra.

Professor Solfrid Söderlind tror att det påverkar också konsten. Att vi söker en motpol till det konstgjort perfekta och att motpolen kan vara den gamla kroppen. För i den åldrade kroppen finns många skäl till fascination. Den bär på ett livs minnen och den håller länge.

Maj Hård har medverkat som modell i böcker och tidningar, men lyckats hålla det hemligt för sina syskon. ”Jag vill ju inte framstå som en ­exhibitionist”, förklarar hon. // Foto: Ewa-Marie Rundquist

Maj Hård har alltid använt sin kropp, varit ute i skogen och vandrat och badat och skidat. Hon tycker att den tjänar henne väl.
Hon växte upp som yngst av sju syskon i en skog­vaktarfamilj i Älvdalen. De bodde intill Dalälven och badade ofta fast det var isande kallt. Ibland fick de följa med pappa ut i skogen till en bevakningsstuga med bastu.

– När jag föddes, det var i maj, skickades alla syskon ut för att bada. Det fick jag ofta höra.

Badandet har följt med henne. Nu är hon medlem i Fredhälls badklubb och går dit tre gånger i veckan året om. Hon tycker det är skönt, inte mer med det.

– Jag har nog blivit lite bastu- och badgalen. Jag har varit och badat i Löyly i Helsingfors, och i Japan och Turkiet. Om det är mjuk snö på vintern tycker jag om att göra snöänglar i stället för att hoppa i vattnet.

Hon noterar att unga människor har ett nytt förhållningssätt till nakenhet. Tonåringar kommer in med baddräkt i bastun och klär inte ens av sig i duschen på badhuset.

Kanske har det att göra med motsättningen Solfrid Söderlind var inne på, mellan idealet och verkligheten. Och kanske hjälper det ungdomarna att vara omringade av nakna äldre kvinnor, inte bara på bad­huset utan förhoppningsvis också i tidningen, på tv, på museet.

Under hela sin långa karriär som modell har Maj Hård aldrig känt sig utsatt eller trakasserad, trots att hon arbetat med sin nakna kropp. Jag undrar om det gäller också andra modeller och ringer upp Malin Wahlstedt som är sekreterare på Konstmodellernas yrkesorganisation, för att höra om metoo var en faktor också i deras bransch.

– Vi har haft väldigt få sådana problem. Det har hänt att någon känt sig obekväm men det är ­undantagsfall. Själv känner jag mig aldrig så fredad som på ett podium. Där är jag trygg och ­respekterad och jag vet att jag är förutsättningen för hela ­rummets verksamhet.

Så hur tror du att modellandet påverkar synen på kroppen?

– Jag har hört av många konstmodeller att det är ett sätt att bli vän med sin kropp. Om man haft olika komplex är det en väg att komma över den känslan. Och i krokisammanhang är det mer uppskattat med en mogen kropp med veck som visar hur man böjer sig, än en slät och perfekt yta.

Maj Hård tycker aldrig att hon har haft några ­vidare svårigheter att acceptera sig själv som hon är. Hon börjar bli klar med frukosten nu, resten av ­dagen ligger oplanerad. Förr gick hon ofta på ­museum men sedan pandemin har hon tappat lite fart.

Har du någon gång haft svårt att berätta att du arbetar som modell?

– Nej … Fast jag tror inget av mina syskon vet om det, säger hon.

Hur kommer det sig?

– Jag vet inte. Jag vill ju inte framstå som en exhibitionist.

”Jag har hört av många konstmodeller att det är ett sätt att bli vän med sin kropp. Om man haft olika komplex är det en väg att komma över den känslan.” // Foto: Ewa-Marie Rundquist

Krokimodell är inget man försörjer sig på, den fackliga kampen för höjda arvoden har pågått länge. Maj Hård hittar en gammal artikel från Vi, publicerad 1975, där konstmodellerna organiserat sig och kräver högre ersättning, fler vilopauser och en ren och varm plats att byta om på. Den kampen pågår fortfarande, fast nu handlar det främst om arvode.

Rent praktiskt kan en kroki-session gå till så att modellen håller en ställning i 30 sekunder och sedan byter. Då blir utmaningen att hitta nya positioner. Andra gånger kan det handla om att hålla samma ställning återkommande under tre veckor för att jobba med en skulptur. Då gäller det att hitta tillbaka till samma läge.

– I början arbetade jag också som husfru på Gyldene Freden, jag hade hand om porslin, disk och städning. Sedan åkte jag till Paris och var au pair. När jag fick familj och barn så pausade jag modellandet tills jag blev 50 år och ville utbilda mig inom trähantverk på Nyckelviksskolan. Då började jag igen, för att få in lite pengar, berättar Maj Hård.

Mest har hon jobbat med trädgård i sitt liv, men det som följt med under längst tid är ändå modellandet.

– De flesta i min ålder har ju artros i kroppen, men jag föreställer mig att en som är modell rör sig mer än en som sitter framför datorn. Så det är nog bra att fortsätta.

Fler utvalda artiklar