Malin Persson Giolito: ”Jag ville verkligen tro på Gud”

Malin Persson Giolito, författare och jurist, drömde som barn om en högre makt att luta sig mot, men när tron inte infann sig fick förtröstan duga.

Ur Vi #10 2022.

– När jag var liten ville jag verkligen tro på Gud, religion har lockat mig så länge jag kan minnas. Jag har en mycket religiös moster som alltid stått mig nära.

Malin Persson Giolito blev emellertid inte troende, hur gärna hon än ville. Hon är varken döpt eller konfirmerad, ”en riktig 69-unge”, som hon säger.

– Jag funderar fortfarande mycket på vilken roll religion spelar i våra liv, och har kommit fram till att det jag personligen saknar mest i min religiösa längtan är det man kallar förtröstan.

Vad är det då?

– Tron på att någon tar hand om inte bara mig, utan alla. Någon som ser till – oavsett hur det går – att det kommer att gå. Jag lägger kanske en mer aktiv mening i ordet förtröstan än tro.

Tidigare i år kom hennes roman I dina händer. Handlingen utspelas i en fiktiv förort där gängkriminaliteten tagit över, där barn dödar barn. En stor del av årets valrörelse handlade ju också om pojkar som slussas in i den kriminella världen.

– I den mån det finns en högre makt har den uppenbarligen lämnat mycket ansvar på oss. Den mest konstruktiva tolkningen av förtröstan är att ordet hör ihop med förlåtelse, den finaste delen i den kristna tron. Att vi ska kunna bli förlåtna.

Förlåtelse och ansvar hör också ihop, fortsätter hon.

– Vi får inte bli passiva i den tid vi lever och inte låta begäret efter hämnd styra. Då är vi illa ute.

Hur stark är din förtröstan?

– Dagsformen avgör, men på det stora hela är det en icke-fråga. Motsatsen vore ju att ge upp. Jag kan känna förtröstan i att vi, i kollektiv mening, har förmåga att förändra, ta ansvar och förlåta. Ibland får man kämpa. Det är väl alla religiösa utövare överens om, att tro innehåller ett visst mått av tvivel och kamp? Så är det också med förtröstan.

Känner du förtröstan när det gäller de riktigt unga i gängen?

– Vi får aldrig glömma att de är barn, vilket är lätt gjort när man inte träffar dem utan bara läser om dem. Men de är barn, även om de begår vidriga handlingar. Trots hårda tongångar tror jag att alla innerst inne är överens om att vi vill värna våra barn. Det är en bra utgångspunkt.

Hur hjälper man dem bäst?

– Genom att ge de människor som hanterar dessa barn resurser att sköta sitt jobb. Under min research har jag talat enormt mycket med lärare, socialarbetare och poliser. Alla säger att enda sättet att hålla barn utanför kriminalitet är att se till att de inte hoppar av skolan. Vi pratar ofta om skolplikten, det vill säga att barn måste gå i skolan, men sällan om skolans plikt att undervisa, det vill säga det vuxna samhällets plikt att se till att skolan fungerar. Går barn med i gäng är det alltid vi vuxna som bär skulden.

Dagsformen bestämmer alltså kraften i hennes förtröstansfulla syn på framtiden.

– Även om man dagligen ser bevis på att världen är befolkad av idioter, känner jag en grundläggande förtröstan om att vi har godhet i oss. Det tror jag i alla fall gäller det absoluta flertalet.

Och förtröstan på det privata planet?

– Jag tror verkligen på nästa generation. Det kan tyckas fånigt att säga så, vi har ju inte en hel generation med enbart jämlika och klimatkloka ungar. Barn är naturligtvis som folk är mest. Men om du frågar om min privata erfarenhet tycker jag att mina döttrar absolut är bättre rustade för att ta hand om framtiden än jag var som ung. Har jag då en förtröstan om att det kommer att gå bra för dem? Tar man bort faktorer man inte kan styra över och bara ser på deras inneboende kraft så … ja, det finns inget jag tror starkare på än mina barn.