Malin Persson Giolito: Strängare straff, och sedan?

En läsvärd avhandling om ungdomsbrottslighet får Malin Persson Giolito att tänka på det hon och hennes dotter kallade ”längtningen”.

När min yngsta dotter var liten och fortfarande pratade med mig (hon är 16 nu) då hände det att vi diskuterade ”längtningen”. Folk som kan prata rent kallar det för längtan. Men längtningen är djupare än simpel längtan. Längtningen är viktigare än grejen man längtar efter. Längtningen är vetskapen att du har rätt att drömma om vadsomhelst och övertygelsen om att det kommer gå bra, hur det än blir med drömmarna.

Dagens unga sägs vara den första generationen sedan depressionen som har sämre framtidsutsikter än sina föräldrar. Men våra politiker tjatar vidare om Strängare Straff och Hårdare Tag (och gör ingenting för att förhindra jorden från att brinna upp). Kriminologen Julia Sandahl disputerade 2021 med en läsvärd avhandling om ungdomsbrottslighet som bland annat kommer fram till att barn som känner att skolan kan hjälpa

Dem att lyckas i livet är mindre benägna att hamna i grov brottslighet. ”Är du elev i en skola i ett utsatt område”, säger hon också ”är det betydligt större risk att du tror att du har sämre möjligheter att förverkliga dina livsmål. Det är också troligt att du oftare känner dig rädd, ledsen och nere utan att du vet varför.”

När jag var liten längtade jag efter en egen häst. ”Här får du”, brukade pappa skriva på födelsedagskorten som bifogade den obligatoriska sedeln. ”Det räcker kanske till en hov.” Jag fick aldrig någon häst, och följaktligen läste jag varenda hästbok jag kunde komma över och historierna jag skrev ­handlade alltid om en ilsken häst som vägrade lita på människor ända tills att min hjältinna ­greppade tag i den vilda manen. Var det synd om mig för att jag aldrig fick en ponny? Verkligen inte. Min längtning var ändå fylld av förväntan inför framtiden. En framtid utan egna hovar att kratsa och boxar att mocka, men den var min att längta efter.

”Vad tänker du på?” frågar jag numera min 16-åring när jag kör henne till skolan. Ni kan föreställa er suckarna jag får till svar. Jag vill veta vad du drömmer om, vill jag säga då. Men det gör jag aldrig. Ändå fortsätter jag fråga. Jag inbillar mig att det är viktigast.