Malin Sävstam förlorade sin make och två av sina tre barn i tsunamin för 20 år sedan och skrev om traumat här i Vi. Nu berättar hon om hur livet blev efter katastrofen.

Hur har du lyckats leva vidare efter det som hände?

– Vi människor överlever så mycket mer än man tror. I den akuta sorgefasen då någon i ens närhet har dött, går man själv från att känna sig död till att man få näsan ovanför vattenytan. Då ska inte något hållas inom en. Det är förfärligt. Lika hemskt som det låter. Då är det tid för tårar och förtvivlan. Då är det tid för den egoistiska delen av sorgearbetet. Men vad som händer sedan – det är den stora grejen. Vad du gör för att inte ramla ner i bitterhet och självömkan. Och det är som med allt annat: Det vi tränar på blir vi bra på. Det går att träna sig i att känna glädje, och mitt sätt att träna gick genom meditation, andningsträning och fysisk yoga.