”Man förråder inte en medmänniska”
Jesper Huor

”Man förråder inte en medmänniska”

Lyssna på artikeln

En gammal kvinna ropar på hjälp. Plötsligt får Jesper Huor en lektion i medmänsklighet – och funderar på vad som händer i ett angiveri-samhälle.

Plötsligt hörde jag ett rop – hallå där, hallå! Det var en het sommardag i Stockholm, och jag såg ett fårat kvinnoansikte titta ut från ett fönster i ett hus från förra sekelskiftet. ”Hemtjänsten har gått upp i rök och brödet är slut”, sa hon, ”kan du gå till Konsum och köpa?” Visst, jag hade inget bättre för mig. ”Inte grovt bröd, inte mörkt bröd”, sa damen.

Vitt onyttigt formbröd skulle det vara. Sagt och gjort, tillbaka igen en kvart senare fann jag fönstret stängt, ingen öppnade när jag ringde på ringklockan och när jag klättrade upp för att kika in genom fönstret var gardinerna neddragna. Var det rätt hus, hade något hänt den gamla, hade jag drömt?

När jag precis var på väg bort med oförrättat ärende, såg jag att porten öppnades, oändligt långsamt. Den gamla kämpade med ytterdörren. Den var tung, musklerna svaga, men viljan stark. Bakom henne skymtade dunkla överbelamrade rum. Jag räckte fram brödet. Till min förvåning tog hon tag i mina händer och sa att jag var ein gutes Engel, en god ängel, i två dagar hade hon fått äta knäckebröd, men Gud hade skickat mig som svar på hennes böner. Hemtjänsten var inte att lita på, de slöade och de stal pengar, men hon ville inte rapportera dem, sa hon, då skulle de få sparken direkt! Det var en fråga om principer: man förråder inte en medmänniska, det hade hennes pappa lärt henne.

Som genom ett mirakel räddades han av en tysk.

Jag frågade om hon kanske hade ett barn eller barnbarn som kunde hjälpa till att handla. Det hade hon, men hon var stolt och ville inte vara till besvär och dessutom litade hon på att Gud skulle ordna allt på det ena eller andra sättet. Den gamla insisterade på att få betala för brödet, jag vägrade, då trugade hon på mig en flaska Prosecco.

Snart satt jag i det lilla köket och lyssnade på när denna underbara dam berättade om sitt liv. Hon föddes i en judisk familj Breslau, då en del av Tyskland, i början av trettiotalet och fick namnet Miriam. När nazisterna tog makten splittrades familjen. Flickan fick ett nytt namn, en ny identitet och gömdes på en katolsk internatskola som drevs av nunnor. Där fick hon skydd – och rejält med stryk för att hon var vänsterhänt! Mamman gömdes hos en protestantisk prästfamilj. Pappan greps och skickades till Dachau, Bergen Belsen och till sist till Auschwitz. Som genom ett mirakel räddades han av en tysk. ”Det fanns goda tyskar”, kraxade den gamla, ”men de var alldeles för få!”

Efter kriget återförenades familjen och skapade sig ett nytt liv i DDR, där Miriam kunde utbilda sig till sekreterare. Man måste lära sig ryska, men sjukvården var bra! 1965 flyttade hon till Stockholm och fick anställning på Göteborgsbanken vid Brunkebergs torg. Hon blev kär och gifte sig. Åren gick. Parets dotter växte upp och träffade en man från Nepal. Det blev ett barnbarn som också växte upp, han blev framgångsrik forskare, det blev barnbarnsbarn. Om Miriam lärt sig något av sitt långa liv? Man ska tro på Gud, man ska tro på det goda i människan! I dörren, när det är dags att ge sig av, tog hon mina händer igen. ”Hoppas du inte tar illa upp, men du ser ut som en jude”, sa hon, ”Mazel Tov!” Nästa gång jag kom förbi var brödet slut igen. Nu köpte jag gammaldags marmelad också.

Det är ett oskick att dra halsbrytande paralleller till Nazityskland i tid och otid, så jag gör verkligen inte det, det var en helt annan tid. Men jag kommer ändå att tänka på Miriam när jag läser att regeringen vill straffa läkare, lärare och förskolepersonal som inte anger människor utan uppehållstillstånd till myndigheterna. ”Man förråder inte en medmänniska”, sa hon.

Fler utvalda artiklar