”Man förråder inte en medmänniska”

En gammal kvinna ropar på hjälp. Plötsligt får Jesper Huor en lektion i medmänsklighet – och funderar på vad som händer i ett angiveri-samhälle.

Plötsligt hörde jag ett rop – hallå där, hallå! Det var en het sommardag i Stockholm, och jag såg ett fårat kvinnoansikte titta ut från ett fönster i ett hus från förra sekelskiftet. ”Hemtjänsten har gått upp i rök och brödet är slut”, sa hon, ”kan du gå till Konsum och köpa?” Visst, jag hade inget bättre för mig. ”Inte grovt bröd, inte mörkt bröd”, sa damen.

Vitt onyttigt formbröd skulle det vara. Sagt och gjort, tillbaka igen en kvart senare fann jag fönstret stängt, ingen öppnade när jag ringde på ringklockan och när jag klättrade upp för att kika in genom fönstret var gardinerna neddragna. Var det rätt hus, hade något hänt den gamla, hade jag drömt?

När jag precis var på väg bort med oförrättat ärende, såg jag att porten öppnades, oändligt långsamt. Den gamla kämpade med ytterdörren. Den var tung, musklerna svaga, men viljan stark. Bakom henne skymtade dunkla överbelamrade rum. Jag räckte fram brödet. Till min förvåning tog hon tag i mina händer och sa att jag var ein gutes Engel, en god ängel, i två dagar hade hon fått äta knäckebröd, men Gud hade skickat mig som svar på hennes böner. Hemtjänsten var inte att lita på, de slöade och de stal pengar, men hon ville inte rapportera dem, sa hon, då skulle de få sparken direkt! Det var en fråga om principer: man förråder inte en medmänniska, det hade hennes pappa lärt henne.

Som genom ett mirakel räddades han av en tysk.