Man kan bli strandsatt

  • 16 jul 2022
  • 8 min

// Foto: Allan Washbrook // Pixabay

Man kan bli strandsatt
Kristina Sandberg

// Foto: Allan Washbrook // Pixabay

Lyssna på artikeln

När Vi:s litteraturbåt fyllde 20 år bad vi några av Sveriges främsta författare att skriva en novell som utspelar sig till sjöss. Kristina Sandberg ska ut och segla, men något händer på vägen.

Den här texten publicerades första gången i Vi 2018.


Det smäller iskåpluckorna, min bästis Åsa hoppar till bredvid mig i kökssoffan, jag behöver inte förklara för henne att mormor är sur. Sur och sur, det är inte kul när mamma och min storasyrra Eva-Lena säger är du sur, man kanske är sur, men också arg. Mormor är nog arg. Hon hejdar handen som gnider trasan på köksbänken, torkar hon tårar? Jag kan inte se hennes ansikte bakom köksskåpen, ett kök i barmodell, och kanske borde jag ta med Åsa ut härifrån. Det är gungigt, kan man säga, och rätt vad det är kanske mormor drämmer i en skåplucka till.

Jan-Erik ligger i hammocken på altanen, annars hade Åsa och jag kunnat svinga oss en stund i den. Mamma har dragit bort luggen ur pannan med ett frottéband i resår. Vad är klockan, säger mamma utan att flytta sig i campingstolen. Kvart i fyra, svarar jag.

– Åh, vad skönt, då får jag snart gå in. Solen tar inget vidare efter fyra, lägger hon till som om det var en nyhet.
Jag och Åsa kan vara kvar här i morgon, säger jag.

Ingen reaktion från mamma. Morbror Janne skrattar till från ryggläget i hammocken.

– Och hur ska vi lita på att ni inte tar surfingbrädan och paddlar över till Finland?

– Men vi hade flytvästar, svarar jag. Om vi stannar får mormor plats i båten.

 Mamma tittar på mig. Jag vet att Janne bjudit in sin nya kvinna. Och hon ska ha med sin son som är sex och adopterad och Åsa och jag förväntas leka med honom, i segelbåten. Det är Bertils båt som Janne lånar. Eller om de har delad vårdnad. Bertil har hembränningsapparat i sin stuga, blir bra grogg med rätta virket har jag hört, kanske den står i uthuset, vebon. Pappa hade sin damejeanne i bastun. Nu har han den i badrummet i sin nya lägenhet.

Jag tycker ganska synd om mormor som är där inne i köket och smäller.

– Men om hon så gärna vill ut och segla …

– Hon får inte plats, säger Janne. Och hon vill inte. Inte egentligen.

Jag vill ligga i lä i Baden-Badenstolarna på gaveln och läsa kusin Carolas alla Mitt livs novell. Helst hade det fått regna så man kan vara inne med gott samvete. Mamma tycker inte jag ska läsa Starlet och Veckorevyn utanS/Y Glädjen som handlar om en segeltur som går åt pipsvängen. Det är ju verkligen rätt tillfälle. Nu när mamma och Janne är så väldigt övertygade om att vi ska ut och segla. Med Jannes kvinna.

Åsa kisar mot solen och har blivit alldeles vit i luggen i sommar, hon verkar inte märka av att det går vågor här i stugan, eller så flyter hon bara med. Hennes mormor är hejig och mamma Britt är världens snällaste. Men allt är intefrid och fröjd hos dem heller, sånt märker man när man följer med på campingsemester till Falkenberg. De drack också groggar, fast inte före klockan fem.

 Mamma lutar sig fram efter en cigarett, sjunker tillbaka och sträcker ut sina bruna ben. Hon har korallrosa tånaglar, men jag tycker inte så värst mycket om att titta på hennes fötter nu för tiden. Så häver Janne sig upp i hammocken med ett gnek.

– Hur går det med Lennarts jolle då. Har han sjösatt den än?

Det bestämmer jag mig för direkt att inte svara på. Det kan Janne grunna på bäst han vill. Pappa och jag har åkt i båten en gång i sommar. Tyvärr blåste det, så det blev med segel. Det är bättre med bara motor. Med segel kan allt gå åt skogen. Man kan bli strandsatt.

– Far åt helvete, säger mormor i altandörrens öppning.

Är jag medräknad, eller var det bara till mamma och Janne? Det här är ganska förvirrande, för så länge jag känt mormor har hon inte tyckt vidare värst om att vara på sjön. Inte ens nära havet. Det är så man vill kräkas, brukar hon säga när det blåser runt Jannes sommarstuga. Frågan är om jag ska rädda Åsa eller mormor. Jag kan ju inte bara låta Åsa vara kvar på altanen, när det blåser upp. Men lirka med mormor måste jag göra på egen hand. Då viskar Åsa att hon behöver gå på dass.

– Du kan väl försöka, säger mamma till mig. Det är väldigt snällt av Janne att låta oss vara här. Och om du är så där sur hela tiden får vi kanske inte komma hit mer.

För andra gången inom loppet av en minut bestämmer jag mig för att inte svara. Tystnad är ett vapen jag behärskar. Fast så kan jag inte låta bli.

– Du fjällar på näsan.

Sedan går jag nerför trappan ut på gräsmattan, fångar upp Åsa och väser att vi ska ner till sjön, utan att säga något, men vi måste ta badkläder med. De hänger på baksidan, mellan två tallar, mitt i blåbärsriset. Jag himlar med ögonen, Åsa nickar förstående. Nere på stranden vill jag helst att vi ska ta vindsurfingbrädan igen, paddla rakt ut. Men vi bara doppar oss och simmar runt lite, sen går vi upp.

Som om Janne, mamma och mormor var så glada själva för jämnan. Carola och Eva-Lena är väl heller inga muntergökar när de är på det humöret, och nu håller de sig mest undan. Kvar i stan. Fast vore de här hade jag inte kunnat läsa Carolas tidningar utan att be om lov och Eva-Lena hade kunnat säga nej, dom ska faktiskt vi ha. Åsa huttrar i handduken, men risken för kramp beräknar jag som liten. Jag menar, vi har ju inte ätit på ett tag och sitta här och frysa med blålera mellan tårna kommer inte göra oss mindre hungriga precis, snart kommer vi vara tvungna att gå upp till stugan. Frågan är om det blir några köttbullar med stuvade makaroner i dag. Eller tunnpannkakor med blåbärssylt och grädde. Åh, nu kurrar det i min mage och tänk om Åsa håller på att svälta ihjäl. Det är hemskt vad sjön suger, säger jag, för jag tänker att det är ganska passande i brist på annat. Fast Åsa är fenomenal för hon bara lägger sig ner mot klippan och blundar och ger mig välbehövlig betänketid. Egentligen är allt Olles fel. Om inte han gjort slut med mamma skulle vi inte sitta här på ön och vara ledsna utan befinna oss på bilsemester i Danmark och få hamburgare och Coca-cola på restaurang. Och Olle skulle varva sina kassetter i bilstereon med Ulf Lundell och Hoola Bandoola Band. Fast nu ska mamma aldrig mer bli kär, har hon sagt. För att klara av kärlek måste man vara av annat virke. Och pappa fortsätter fråga mig hur det går för mamma och Olle och då får jag slingra mig som en orm eftersom vad jag än svarar kan klassas som högförräderi.

Jaha. Jag är inte redo att lägga mig ner på badlakanet och blunda, men än så länge går det ju ingen verklig nöd på oss. Fast sova ute kan vi inte, och knappast ta oss härifrån. Så knallar det till bortifrån skogen, utan att Åsa rör sig ur fläcken. Det är mormor. Med sitt bagage. Handväska i den ena handen och weekendväska i den andra. Är det nu jag ska springa fram och krama henne och säga att hon är världens bästa mormor? Den sortens fysisk hurtighet har aldrig varit min stil, men jag hade gärna haft en fikakorg och slagit upp en kopp termoskaffe med tillhörande dopp åt henne. Ska jag säga att hon måste skärpa sig med Jannes nya, att det är därför hon inte får följa med och segla?

Det går minst sagt lite knaggligt för henne att balansera på stenbumlingarna för att komma upp på bryggan. Vänta här, säger jag till Åsa och reser mig. Mormor hinner inte komma så värst långt medan jag masar mig genom sanden, men hon har inget emot att jag tar hennes väska.

– Nu far jag hem, säger hon. Det blir bäst så. Så behöver ni inte bry er om mig mer.

Hon vinkar till Rut Petterson som angör med sin motorbåt vid bryggan på tomten intill.

– Det friskar i, svarar jag. Och vi har ju ändå aldrig varit så mycket för att vara på sjön.

Fler utvalda artiklar