Manal tog revansch på sin lärare

För Manal Hassan inträffades det när hennes lärare sa att kvinnor i sjal bara kan bli städerskor. Under vår vinjett Ögonblicket berättar människor om ett tillfälle i livet då allt stått på spel eller de tvingats till ett avgörande val.

”Jag kommer aldrig att glömma en lärare på högstadiet. Vi skulle uppföra en pjäs och jag hade just tagit ett självständigt beslut om att bära slöja. När vi i klassen gick igenom rollerna tittade den kvinnliga läraren på mig och sa; ’Ja du, Manal, din roll är ju självskriven. Vi har en städerska i rollistan, sådana som du kommer ändå aldrig jobba med något annat.’

Det var såklart en chock att höra en lärare uttrycka sig på det viset, samtidigt tror jag inte att jag blev särskilt förvånad, eller ledsen. När jag växte upp som muslim i en mindre svensk stad på 1980-talet var det få lärare som hade koll på vad det innebar att leva i ett mångkulturellt samhälle. Eller förstod vad rasism var.

Lärarens ord satte sig i mig, men faktiskt inte på ett dåligt sätt. Jag blev sporrad av det. Jag tänkte, ’Jag ska allt visa dig’. Efter gymnasiet började jag arbeta som undersköterska och när jag hade blivit anställd gick jag tillbaka till min gamla skola och sökte upp henne. Jag visade henne mitt anställningsbevis. Hon sa inte ett ord. Hon bara stirrade på mig. Jag undrar om hon överhuvudtaget mindes vad hon hade sagt till mig.

Under min föräldraledighet kom jag fram till att jag ville verka i ett sammanhang där jag kunde skapa nära relationer med yngre barn. Att peppa, stötta och vara en förebild för andra, det har jag alltid gillat. Särskilt gentemot barn. Jag tycker att vuxna behöver ta sig mer tid till barn och ungas funderingar och tankar kring livet. De är så lätta att påverka i den åldern, på gott och ont.

Så jag sökte mig till skolans värld. Fastän mina minnen från min egen skolgång ju inte var de bästa.

På lärarprogrammet började jag läsa samhällskunskap och historia. Under min första lektion som jag höll under praktiken kände jag mig främmande i klassrummet. Jag skulle stå längst fram och alla elever skulle lyssna på mig. Jag ville ju bygga relationer, skapa tillit, prata och diskutera vardagslivets och samhällets utmaningar på ett mer jämlikt plan.

Jag tyckte det kändes svårt under de formerna.

När jag pratade med min mentor sa hon; ’Manal, ska du inte prova hemkunskap istället?’ Så fort hon hade sagt det kände jag hur rätt det var. Varför hade jag inte tänkt på det själv – jag älskar ju mat! Både att äta, och att laga. Och jag gillar hur människor kan förenas genom matens värld.

På den vägen är det. När jag fick delta i en lektion, hjälpa och stötta eleverna genom att småprata med dem vid spisarna och runt matborden, då visste jag – jag hade hittat min plats i livet.

Genom mat och ämnen som hushållsekonomi och hållbarhetsfrågor, får jag möjlighet att lära barn saker som är något av det mest grundläggande och viktiga att kunna i livet, oavsett vad de väljer att utbilda sig till eller jobba med. Vi pratar mycket om hur bra det är att kunna göra en budget, vikten av att alltid spara lite pengar när man börjar jobba och hur man handlar och tillagar mat så det blir bra för både miljön och plånboken.

Jag jobbar och bor i en av Malmös socioekonomiskt utsatta stadsdelar. Mina elever ser att jag bor här, i en hyreslägenhet som många av dem själva. Jag bär slöja men jag är också lärare och tjänar mina egna pengar och kan åka på semester med min familj.

I dessa områden är det märkvärdigt, tyvärr. Många barn har inte unga vuxna förebilder de kan spegla sig i, som bor som dem och ser ut som dem, men har heltidsjobb som de valt själva.

Hemkunskapssalen är också en naturlig plats att ta upp rasism och vi-och-dom-tänk, apropå bristen på medvetenhet om mångfald under min egen skolgång.

För en tid sedn skulle vi baka burek. Någon sa att ’den rätten är från mitt andra hemland, Bosnien’. Då kontrade en annan elev med att säga: ’vi äter det också, men det heter börek i Turkiet’. Sedan kom en tjej och påpekade att i Makedonien heter det maznik. Alla eleverna blev helt förvånade.

Sådana stunder är de bästa. Genom maten kan eleverna känna stolthet över sina olika matkulturer och lära sina klasskamrater och mig en massa saker. Samtidigt lär de sig det viktigaste – att de inte är så olika varandra, trots allt.”

Berättat för Linda Stark