Manda Ersgård: ”När drömmen gick om intet gav Jock upp”

  • 22 maj 2023
  • 8 min

// Foto: Privat

Manda Ersgård: ”När drömmen gick om intet gav Jock upp”
Kristina Lindh

// Foto: Privat

Lyssna på artikeln

För fyra år sedan vaknade Manda Ersgård med känslan att något var fel. Hennes värsta farhågor besannades då hennes man hittades i Riddarfjärden. Nu har hon ett råd till alla kvinnor.

”Det var en vanlig kväll.Jag gick och lade mig, min man Jock satt kvar och tittade på film. Efter en stund hörde jag att dörren klingade. Jag tänkte att det var Jock som gick ut med soporna.

När jag vaknade nästa morgon var det tomt bredvid mig i sängen. Jag minns hur jag slogs av att lägenheten kändes tyst. Jocks dator, som han alltid bar med sig, låg i soffan. Jag kollade i barnens rum, han fanns inte där. Något sa mig att det var något som inte stämde.

Polisen kom snabbt. Vi bodde vid Norr Mälarstrand i Stockholm och gick ut och letade. Det var vinter och kallt men isen hade ännu inte lagt sig. Vi hittade inga spår.

Jag kontaktade Missing People och lade ut ett meddelade på Facebook. Jag vet inte hur många timmar som hann gå, men plötsligt kom polisen tillbaka. Sjöräddningen hade hittat Jock på andra sidan Riddarfjärden. Kroppen hade inga skador, förmodligen hade han hoppat från Västerbron.

Tiden efteråt var ångestfylld. En väninna flyttade hem till mig, min mamma fanns vid min sida. Föräldrar i barnens klasser lagade mat som de ställde vid vår dörr. Vänner städade och tog hand om praktiska saker. Lägenheten vi hade var för stor och dyr, vi fick hjälp att hitta en annan och hjälp med att flytta dit.

Stödet har varit enormt. Jag tror att det är det som har tagit mig igenom sorgen.

Jag har aldrig kraschat men jag har sörjt likt ett barn, randigt. I början var jag orolig och hade svårt att lita på någon. Jag trodde alla ville lura mig. Hur skulle jag kunna lita på andra människor när den jag hade litat på allra mest helt utan förvarning hade tagit sitt liv?

Jock och jag hade en bra och kärleksfull relation. Den var varm och fylld av humor. Jock var min bästa vän. Det är mer än tjugo år sedan vi möttes. Vi jobbade båda med medieproduktion, Jock hade eget företag. I början av vår relation hade vi inte mycket pengar men livsstilen expanderade snabbt. Vi levde fort, reste mycket, bodde i USA.

Vid Jocks död stod det klart att jag inte visste något om vår ekonomiska situation. Den var inte vad jag hade trott. Läget hade gått ordna, men jag tror att det utlöste en kris hos Jock. Han hade alltid drömt om att jobba ihop så mycket pengar att han skulle kunna sluta med företaget och ägna sig åt det han brann för: att producera musik. När den drömmen gick om intet gav han upp.

Jock hade tänkt sig ett annat liv. Han ville ge oss någonting av sig själv som inte gick.

Efteråt har jag tänkt mycket på varför jag inte såg signalerna. Skuldkänslorna ingår i sorgen.

Omslaget till podden Var god sörj.

Min nystartade podd har blivit en del av mitt sorgearbete. Var god sörj heter den. Där intervjuar jag människor som går igenom sorg och förlust på olika sätt, inte bara efter att anhöriga dött utan också på grund av att livet inte blev som man tänkt. Jag bjuder in experter som i sitt yrke möter människor i sorg. Inte minst sörjande barn. Vi behöver prata mycket mer om barn och sorg.

I podden diskuterar vi hur man blir bemött som sörjande, av vänner, vården och på jobbet. I den akuta sorgefasen har man ofta många människor omkring sig, sedan kan det glesna ut.

Vi pratar också om hur man bäst bemöter den som sörjer. Det är lätt att säga ”du kan alltid ringa”. Men man måste också stå upp för det sen. I samband med Jocks död märkte jag hur människor kunde reagera, hur de lade huvudet på sned när de frågade hur jag mådde. Det blev som att jag fick ta hand om dem istället för tvärtom.

Humorn har hjälpt mig mycket. Poddlyssnare som själva är i sorg har berättat att de blivit lättade av att få höra hur både jag och mina gäster kunnat skratta. De har själva känt att det varit tabu.

En annan vanlig fördom är att man inte ska prata om den som har dött. Det är fel. Jag pratar mycket om Jock och har inga problem med att folk frågar.

Istället för att gå till graven på dödsdagen köper jag tårta på Jocks födelsedag. Barnen och jag fikar och minns honom. Det är nu drygt fyra år sedan han dog. Barnen är 19, 17 och 14 år. Ibland gör de saker som påminner om Jock. Då säger jag det till dem, ”det där skulle pappa ha gjort också”.

Långsamt har jag kommit tillbaka till arbetet. Jag jobbar som barnmorska. Efter många år inom medieproduktion längtade jag efter att få göra något som mer var på riktigt. Jag är tacksam över att jag kunde omskola mig mitt i livet, Jock var den förste att stötta mig. Inför min återkomst till jobbet skrev jag brev till mina kolleger. Jag förklarade att jag är samma människa som förut, en person som gärna skrattar, kramas och pratar.

Jag gillar inte att prata om sorg i form av lärdomar, men det finns en sak som jag uppmanar alla kvinnor speciellt: skaffa insyn i ekonomin. Dela på hanteringen, se till att få koll på fakturor och saldon. Är du föräldraledig – kräv att partnern som jobbar betalar in pengar till din pension.”

Berättat för Kristina Lindh


Fler utvalda artiklar