Mannen bakom förstamaj-klassikern dog utfattig

I mer än 130 år har Socialdemokraterna sjungit Arbetets söner på första maj. Få känner till den dramatiska – och tragiska – historien bakom kampsången.

När årets förstamajtåg lämnar Humlegården så marscherar som vanligt Stockholms blåsorkester i spetsen. Postfackets orkester, som tidigare hette just Postorkestern, har spelat på första maj för Stockholms socialdemokrater sedan ”urminnes tider”. Eller åtminstone i över 70 år. Och precis som vanligt spelar de även i år Arbetets söner.

Niclas Blixt är orkesterns dirigent, och han har spelat just denna sång i blåsorkestrar alltsedan tonåren i Vadstena.

– Då kunde man ju inte texten, men jag märkte att alla runtomkring sjöng med.

Nu är han över 50, men tycker att den gamla sången fortfarande håller.

– Det är ju en enkel marschvisa som är lätt att lära sig. Internationalen är visserligen en bättre låt, mer catchy. Men Arbetets söner känns mer svensk. Och det är den ju också, säger han.

Ja, sången Arbetets söner sjungs så gott som endast inom den svenska socialdemokratin, vilket gör den unik i en arbetarrörelse som gärna ser sig som internationell. Men hur kom den egentligen till?

Texten skrevs av skåningen Henrik Menander. Melodin är äldre, ursprungligen heter stycket Vindarnas kör och skrevs av en annan skåning: kantorn N P Möller som dog redan 1860. (Den som är bevandrad i skånsk tv-historia anar kanske hur Nils Ahlroths legendariske fastighetsskötare fick sitt namn.)

Henrik Menander fick egentligen efternamnet Henriksson då han föddes 1853 i den skånska byn Fuglie. Föräldrarna var statare och uppväxten mycket påver. Familjen flyttade till Malmö och Henrik började arbeta redan som tolvåring. Han fick efter några år möjlighet att bli korkskärare, ett lönsamt arbete även om det krävde fyra år som lärling. Henrik var ambitiös och tog alla möjligheter att förbättra sin bristande skolning.

”Jag var korkskärarlärling för att skaffa mig föda, och det var sannerligen ett enformigt och tråkigt yrke, men man var ju ung och glad och tämligen oberoende och jag längtade väldigt efter att flyga ut i den vida världen”, skulle han senare skriva.
20 år gammal var Henrik fullärd och redo att ge sig ut i världen. 1874 tog han båten till Köpenhamn. I dokumenten kallade han sig nu Menander. Varför han tog detta efternamn är en gåta. Det brukar påpekas att en antik grekisk dramatiker hette så, men kopplingen förblir oklar. Det som dock är klart är att Henrik Menander i samma veva också debuterade som diktare, men det skulle dröja många år innan pennan blev hans främsta redskap.

– Han verkar ha varit en nyfiken människa som tog till sig nya idéer, säger Willy Menander som är Henrik Menanders sonsonson och som ägnat sig en hel del åt släktforskning kring sin familj.

Under åtta år vandrade Henrik Menander runt i Västeuropa. För en korkskärare fanns det alltid jobb, miljoner flaskor skulle korkas varje år. Han arbetade sig genom Holland och Belgien, med Paris som mål, och fastnade länge i Bryssel. Där blev han bekant med såväl språket som den unga arbetarrörelsen.

Framför allt tycks Henrik Menander ha träffat Adolphe Degeyter, som var arbetare på dagtid och musiker på kvällar och nätter. Adolphe var bror med Pierre Degeyter, mannen som skulle tonsätta Internationalen några år senare. Bröderna Degeyter skulle senare hamna i ett infekterat bråk om vem som egentligen hade rättigheterna till en av världens mest spelade sånger. Konflikten slutade med att Adolphe hängde sig 1916, och lämnade ett meddelande om att brodern var den rättmätige kompositören till Internationalen.

Efter att slutligen nått Frankrike fick Henrik Menander nog och återvände till Sverige i mitten av 1880-talet, efter närmare ett decennium som vandrande korkskärare. Nu väntade ett annat hantverk. Från kontinenten bar han med sig övertygelsen om socialismen som framtiden, och han skulle nu resten av sitt liv göra allt för dess införande i Sverige.

Under den svenska socialdemokratins pionjärår i slutet av 1800-talet återfanns därefter Henrik Menander nästan alltid på ett hörn. Han var med och bildade landets första s-förening, skrev i rörelsens första tidningar och framför allt: Han hängde ofta i Köpenhamn.

Socialdemokratin hade nämligen svårt att få fotfäste i Sverige under 1880-talet. Rörelsens agitatorer i allmänhet, och dess främste förespråkare August Palm i synnerhet, motarbetades hårt av etablissemanget. Socialisterna ansågs, med rätta, förespråka samhällsomstörtning.

I den danska huvudstaden fanns många svenskar socialister i exil. Många av dem förenades regelbundet då August Palm slickade såren över en bajer på Köpenhamns krogar, och i en rökig källare bildades ett sällskap som skulle spela en avgörande roll för socialdemokratins slutliga erövrande av Sverige: Foreningen til socialismens fremme i Sverrig.

Denna förening, som antagligen skulle varit en utmaning för dagens terroristlagstiftning, var inledningsvis en insamlande organisation för att hålla August Palm och hans radikala tidning flytande. Men i takt med att Palms arbete bar frukt utvecklades föreningen till mer av en festande exilsektion av svensk arbetarrörelse. Här diskuterades högljutt och sjöngs ljudligt, en miljö som gjord för Henrik Menander.

Sommaren 1885 planerades en expedition till Skåne då föreningen skulle ingjuta mod och kraft hos de uppvaknande svenska arbetarna. Helst genom att anlända med båt, sjungandes med ”schwung”. De visste att alla rörelser byggdes via musik. ”Vi behöver en sång”, som August Palm lär ha sagt.

Poängen var att använda en melodi som så gott som alla redan kunde. Och här kom alltså N P Möllers gamla sång in i bilden. Vindarnas kör hade sjungits av många folkskolebarn, känd som Upp genom luften. De första raderna i texten som skrevs av självaste akademiledamoten Per Atterbom. Möller hade helt enkelt tonsatt dennes storsäljande verk Lycksalighetens ö.

Varhelst den unga arbetarrörelsen höll sina möten efter denna dag sjöngs Arbetets söner.

Så det var minst sagt en melodi som många hade hört 1885, och framför allt var den enkel och lätt att lära sig.

Att sätta nya ord på populära melodier var en välkänd metod, och den funkar ju än idag. Den som tvivlar rekommenderas att besöka närmaste fotbollsarena. Allt det handlar om är att hitta någon som kan hantera orden. Någon som Henrik Menander.

Den nya sången hette egentligen Till arbetarne! Men de inledande raderna blev dess namn:

Arbetets söner, sluten er alla.

Texten trycktes upp i Köpenhamn och sattes i händerna på de dryga hundra föreningsmedlemmar som skulle fara över sundet. När båten anlöpte svensk hamn var det alltså med en stark manskör, sjungandes en sång som snart alla ville lära sig.

Det är en kliché att beskriva något som en omedelbar succé, men i det här fallet tycks det också ha varit en sanning. Varhelst den unga arbetarrörelsen höll sina möten efter denna dag sjöngs Arbetets söner. Speciellt efter att texten publicerats en månad senare. Det blev helt enkelt den svenska socialdemokratins signaturmelodi, deras egen sång. (Senare skulle för övrigt även Frälsningsarmén stjäla N P Möllers melodi till sin kampsång Brusten är snaran)

För Henrik Menander följde nu intensiva, men framför allt svåra år. Han var stämplad som den ”röe skjäraren” i Köpenhamn, svartlistad på båda sidor sundet. Födkroken blev i stället att organisera korkarbetarna, och framför allt livnärde han sig som skribent i partipressen. Men det var ingen lukrativ tillvaro och stundtals var Henrik Menander mycket fattig. Samtidigt hade han gift sig med danska Hanne, borgerlig vigsel givetvis. Paret skulle få fyra barn, som alla förblev odöpta.

1891 anställdes Henrik Menander på tidningen Arbetet i Malmö, där han skulle bli kvar så gott som resten av sitt liv. Men trots en hög produktionstakt förblev lönen mycket låg, och reportageresorna betalade han oftast ur egen ficka. Bortsett från texten till Arbetets söner minns få hans verk numera. Med ett undantag.

1902 översatte han nämligen Internationalen till svenska. Denna dikt av Eugène Pottier från 1871, som alltså tonsattes av Pierre Degeyter, flög därefter världen över för att bli socialismens kampsång framför andra. Självklart ville mannen bakom Arbetets söner också sätta svenska ord på Internationalen. Han hade ju till och med umgåtts med kompositören i sin ungdom. Eller åtminstone dennes bror.

Och trots att andra senare också har översatt Internationalen till svenska så är Menanders version den som gäller i Sverige. Refrängen ”Upp till kamp emot kvalen” är helt och hållet hans påfund.

– Jag träffade av naturliga skäl aldrig min farfarsfar, men min farmor som blev över 90 år beskrev honom som en snäll gubbe som aldrig hade några pengar, berättar Willy Menander och fortsätter:

– Men han verkar ju framför allt ha varit en så kallad ung arg man, vilket nog inte var så konstigt. Han hade inte haft det lätt i sin uppväxt.

Henrik Menander drevs uppenbarligen av en övertygelse om att han hade rätten på sin sida. En stark tro, om än inte religiös. Han hatade tvärtom religionen kompromisslöst, inte minst när det gällde hur den användes i den svenska folkskolan. Barnen behövde inte den ”idiotiska” katekesen eller biblisk historia, eftersom detta var de ”gamla asiaternas, semiternas, babyloniernas och judarnas barbariska kultur”.

”Vad har vi europeer och arier med dem att skaffa”, frågade han i ett inlägg om kulturdebatt i början av 1890-talet. ”Alla gudar äro tillverkade i Asien – låt därför asiaterna behålla eländet samt det åtföljande vedervärdiga prästadömet”.

Det upprörde Henrik Menander att barnen inte fick lära om Darwin samtidigt som ”juden Moses framställes som en av alla tiders största män”.

Artikeln är utformad som en provokativ brandfackla där många delar av det svenska samhället gisslas. Utgivaren valde till och med att reservera sig. Det var framför allt bra att ungdomsklubbarna fick något att diskutera: ”Därför ha vi intagit artikeln, ehuru vi för övrigt i mångt och mycket ha från författarens avvikande åsikter.”

Det går förstås inte att undgå den antisemitiska blicken, oavsett om denna byggde på ett generellt hat mot alla religioner. Willy Menander menar dock att dessa citat ska sättas in i sitt tidssammanhang och att artikeln antagligen var ett olycksfall i arbetet:

– Det var otroligt vanligt med antisemitiska tongångar då, och i hans övriga författarskap syns inte mycket av sådant. Tvärtom präglades han av socialismens budskap om allas lika värde.

Henrik Menander skrev faktiskt även en ny text till Du gamla du fria, med titeln Under röd fana. Den blev dock ingen framgång, och sedan dess tillkomst 1896 har nog få försökt sig på att sjunga texten. Hugade läsare kan ju försöka sig på första versen:

Det skallar ett fältrop i Syd och i Nord,
när majsolen strålande stiger,
ett fältrop, vars höga, bevingade ord,
till kamp mot förtrycket oss viger.
Det går som en stormvind kring jordens rund,
och samhället skälver därvid i sin grund.

Därefter kommer ytterligare fyra verser och i finalen framförs kravet om åtta timmars arbetsdag.

Vilken roll spelar då en sång som Arbetets söner för dagens arbetarrörelse? Vad känner Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson inför sången, när hon håller årets första maj-tal i Jönköping? Det får vi inte veta. Partiet vill inte låta henne berätta detta för Vi:s läsare, trots att hon erbjudits en månads svarstid, frågor i förväg och möjligheten att svara skriftligt.

Men samtidigt höll hon en presskonferens om framtiden för Socialdemokraterna där hon bland annat sa:

– Jag vill att vi ska ta med det bästa av det gamla in i det nya. Sverige ska bli mer som Sverige.

Vad det innebär för sången Arbetets söner återstår att se. Men att skrota den går inte, enligt blåsorkesterns dirigent Niclas Blixt:

– Jag minns att vi strök den en gång på första maj, i Uppsala. Vi tyckte att folk hade slutat sjunga med. Men då blev många sura, och sedan dess har vi alltid spelat den.

Det är dock inte ett förstamajtåg som är hans starkaste minne av sången.

– Vi spelade på Pridefestivalen i Stockholm för flera år sedan, och jag hade då gjort ett samba-arrangemang av Arbetets söner och Internationalen. Jag minns hur vi kom Hornsgatan fram, spelade sångerna på detta sätt och märkte hur tusentals sjöng med. Det var mäktigt på ett sätt som jag aldrig varit med om, ens på första maj. Att de tog dessa gamla kampsånger och gav dem ett HBTQ-perspektiv, det var stort och samtidigt logiskt på något sätt. De handlar ju om en allmän känsla av solidaritet.

En sång om arbetets söner kan förstås kännas otidsenlig när kvinnor sedan länge är en del av den lönearbetande befolkningen. Men Niclas Blixt menar att även om Menanders textrader numera är gamla så är det något annat som håller dem aktuella.

– Ja, de är daterade, men inte utdaterade. Den svenska nationalsången är också hopplöst daterad, men tjänar ändå sitt syfte för stora grupper. Det är samma sak med Arbetets söner och Internationalen. Genom att fortsätta framföra dem traditionellt så sprids en känsla av nostalgi, en sammanhållning som håller på att gå förlorad.

Willy Menander, som varit plåtslagare och därefter haft en facklig karriär, har sjungit sin farfarsfars text otaliga gånger, och även han har reagerat på den ”antikverade” texten:

– Jag undrar om man pratade så ens då när den skrevs.

Niclas Blixt tror dock att det finns en framtid för mer uppdaterade versioner av Arbetets söner.

– Så länge man inte schavotterar texten så borde den även kunna locka dagens tonåringar med sitt budskap. Jag är faktiskt förvånad att det inte redan finns en houseversion eller liknande.

Det brukar sägas att den som skriver en så kallad evergreen kan leva på upphovsrättsintäkterna resten av livet, liksom arvingarna därefter. Eugene Pottier, som alltså skrev texten till Internationalen, dog redan 1887. Men ända fram till 1957 betalade Stim ut ersättning via sin franska motsvarighet till Pottiers dödsbo, eftersom upphovsrätten skyddar verk 70 år efter skaparens död. Samtidigt uppger Stim att inte ett öre har betalats till Henrik Menanders arvingar, eftersom rättigheterna till texterna aldrig har registrerats.

– Det har jag aldrig tänkt på, eller hört någon i släkten beklaga sig över, säger Willy Menander.

Och trots att de därmed gått miste om ersättningar ända fram till 1987 så grämer han sig inte.

– Det kan inte ha varit mycket pengar. De här sångerna spelas ju bara en gång om året, säger han och skrattar.

Det hårda livet tog till slut kål på Henrik Menander. 1915 beslutade hans arbetsgivare Arbetet att ge honom en årlig pension om hundra kronor och ”ett tack för lång och trogen tjänst”. Han var då 62 år och mycket sjuk.

Henrik Menander dog 1917, utfattig. Arbetet skänkte 200 kronor så att hans fru kunde bekosta en begravning. Först den 2 augusti 1945 restes en minnesvård vid hans grav på S:t Pauli kyrkogård i Malmö. Då hade det gått exakt 60 år sedan sången Arbetets söner framfördes första gången på det där skeppet från Köpenhamn.

Willy Menander ärvde småningom gravskötseln.

– Men det var svårt eftersom jag bor många mil därifrån. Till slut fick jag ett brev från förvaltningen om att graven var illa skött. Då tog Malmös arbetarkommun och Arbetarnas kulturhistoriska sällskap över skötseln, berättar han.

Enligt samtida skildringar följdes Henrik Menanders kista av tusentals arbetare och massvis av röda fanor vid hans begravning 1917.

Antagligen sjöng de Arbetets söner.

Lästips: Henrik Menander – Arbetets son av Jan Svärd (Björklund & Tönnheim, 1992)