Maria köpte sin släktgård – utan att veta om det

  • 21 jul 2023
  • 6 min

// Foto: Privat / Henrik Ekblom Ystén

Maria köpte sin släktgård – utan att veta om det
Henrik Ekblom Ystén

// Foto: Privat / Henrik Ekblom Ystén

Lyssna på artikeln

När Maria Anderberg köpte det gamla huset i Skåne var det på impuls efter att av en slump ha passerat byn Norra Björstorp för första gången i sitt liv. Föga anade hon att hon just hade blivit ägare till en plats som varit i hennes släkts ägo flera hundra år tidigare.

”I slutet av1980-talet bodde jag i Malmö sedan många år men hade också ett litet torp i Önneköp, i sydöstra Skåne. Eftersom jag var gravid letade jag efter ett annat – lugnare och mer permanent – boende i trakterna kring Åhus där jag hade varit mycket som ung. Därför körde jag runt en hel del för att spana, främst efter fina skånelängor, med riktning ut mot kusten.

En dag kände jag: ’Äh, jag är så trött på att ta samma rutt varje dag.’ Så jag valde ett annat håll. Det var så jag kom in på vägen här och plötsligt tvingades stanna på grund av några höns som skulle passera. När jag vred på huvudet såg jag en liten till salu-lapp med ett telefonnummer i skyltfönstret på den nedlagda lanthandeln. Jag tittade och kände: ’Oj, vilket coolt hus!’ Lite underligt. För det är en rätt ful fastighet; grå och med eternitplattor på fasaden. Men det var något som lockade mig så jag ringde numret samma kväll och anmälde intresse. En knapp månad senare hade jag flyttat hit.

Snart började jag även snegla på grannfastigheten. Jag hade ju egentligen inga pengar, jag försörjde mig som musiker och kulturjournalist, men när även det huset blev till salu lyckades jag mot alla odds övertyga banken, och köpte även det. Några år senare löste jag också åkern intill för att bygga stall och hade därmed skapat en egen liten gård.

Efter att ha bott här i tio år kom min pappa på besök, tillsammans med min farbror Bertil som jag inte hade träffat sedan jag var pytteliten. Han hade släktforskat och sa: ’Kul att du har hamnat här, släkten är ju från trakten.’ Han berättade att min anfader på pappas sida kom från Bökegård i Österlia, bara några mil norr härifrån.

Bild på huset.

Det var häftigt i sig, eftersom jag som tonåring gjort dagars dagsverke på den gården, och då blivit så förälskad i ett vitrinskåp som skulle slängas att jag tjatat det med mig hem. I skåpet hade det legat en massa kolorerade vykort och när jag visade dem för Bertil kunde han konstatera att det var kort från min egen släkt, daterade för över hundra år sedan.

Strax därpå började jag släktforska själv och förstod att det på den plats dit jag flyttat faktiskt hade legat en gård en gång i tiden – Norra Björstorp 1 – som sedan hade flyttats i sin helhet på 1880-talet. Jag fick också fram att offret Hanna i Yngsjömordet bott på gården – och det var i sig spännande för den historien har fascinerat mig sedan tonåren. Till sist upptäckte jag också att Drakesläkten, som jag härstammar ifrån, hade haft ett barn boende på Bökegården som gift sig med ett barn från Norra Björstorp 1.

Det var hisnande. Jag hade alltså flyttat till exakt den plats där min släkt bott så långt tillbaka som på 1600-talet. Dessutom hade jag utan att veta om det återskapat gården som de en gång i tiden hade byggt upp.

Men det stannade inte där. För när jag sedan började granska min mammas släkt visade det sig att även hennes trådar kunde dras tillbaka till Bökegården och jag har faktiskt en teori om att även hon skulle kunna knytas hit till den här gården på mödrenets sida. Det återstår att forska vidare kring.

Minnen i DNA som förs vidare.

Men en sak vet jag i varje fall: sedan dag ett har jag känt att jag hör hemma här. Det har inte alltid varit en bra och lätt bostad att äga och bo i. Ofta har folk sagt: ’Du kan inte stanna där, Maria! Det är tolv grader inomhus på vintern! Det är ovärdigt.’

Naturligtvis har de haft rätt, stundtals har det varit ett rent helvete men samtidigt är detta mitt hem – och ett hem överger du inte bara så där.

Många saker har genom åren förstärkt känslan av tillhörighet. Som när jag grävde fram kullerstenen på gårdsplanen och plötsligt upptäckte ett mynt och kände: ’Det är nog en släkting till mig som har tappat det här’. Eller som att jag med jämna mellanrum har upplevt att det är gården som bestämmer över mig, och drar mig till sig, istället för tvärtom. Eller som att jag aldrig riktigt har kunnat förklara mitt intresse för Yngsjömordet förrän jag insåg att offret Hanna var en släkting till mig.

Det talas om att det finns ärvda minnen, att det finns minnen i DNA som förs vidare genom generationer. Kanske är det så. För på något annat sätt kan jag inte förklara att en person som letar efter en pittoresk skånelänga nära kusten plötsligt stannar utanför en grå, trist och nedlagd lanthandel mitt ute i ingenstans och utbrister: ’Åh, vad mysigt! Här vill jag bo!’”


Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Fler utvalda artiklar