Marianne Mörck var trettioåtta år när hon för första gången kände sig fri. Äntligen! Frihet för henne är att slippa bjuda hem gäster och hon går helst i pyjamas både ute och inne. Läs utdraget ur hennes självbiografi, skriven i samarbete med Stina Jofs från Vi.

I över ett år samtalade skådespelaren och regissören Marianne Mörck och jag. Helger, kväller, långa, vindlande samtal om allt och inget. Vi skulle skriva en bok ihop om hennes liv. Fanns en röd tråd? Fanns en tråd överhuvudtaget? Fram trädde så småningom en bild av en människa som älskar ensamhet – eller solitude som hon hellre säger. Ett superproffs som för de stora genombrotten i tv-serier som ”Bonusfamiljen” och i rollen som sekreterare Ebba i Wallander-filmerna hade medverkat i hundratals pjäser, operor, revuer, operetter och musikaler. Huvudroller, regiuppdrag – både i Sverige och utomlands – inget har varit henne främmande.

Marianne Mörck säger alltid JA! Ja till arbete, ja till livet, ja till den kärlek som råkar komma i hennes väg… Numera har hon också modet att säga ja till rätten att få vara ensam. Rätten att faktiskt säga nej. Här följer ett avsnitt ur inledningskapitlet ur boken ”Som ett surr mellan brösten”.

Jag som har skrivit heter Stina Jofs, redaktör på Vi.*

Min bunker, min borg

Mitt hus kallas för bunkern i Bunkeflostrand, det är hermetiskt tillslutet, hit vågar sig ingen utan att fråga. Om någon ändå tittar förbi? Då öppnar jag inte. Min bäste vän Lars Humble gjorde det en gång. Han hade varit hos frisören i Malmö och ville vara lite spontan som han sade. Jag svarade: ”Gärna spontan, men inte hos mig.” Han fick åka hem igen.

”Är det inte ensamt”, undrar en del.

Jag har aldrig varit mindre ensam.

I hela mitt liv har jag fogat mig, blivit den som min mamma, min pappa och mina män ville att jag skulle vara. Ja, det gäller alla män utom Alf, barnens far. Honom är jag evigt tacksam för. Men de andra …Visst har jag protesterat men alltför lite, alltför mesigt, alltför sent. Men nu. Vill jag gå omkring naken hemma så gör jag det. Vill jag dansa så att brösten hoppar, gör jag det. Vill jag äta middag klockan tre på natten, ja, då gör jag det. Det är inte att vara ensam. Det är att vara fri och stark.

Äntligen.