Marie Lundström: ”Kan den här människan bära mina förtroenden?”

  • 13 feb 2023
  • 22 min

// Foto: Thron Ullberg

Marie Lundström: ”Kan den här människan bära mina förtroenden?”
Stina Jofs

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Varje vecka lyssnar en halv miljon på Lundströms Bokradio. Efter en rosad romandebut kommer nu den svåra andra boken. Ett verk som fick Marie Lundström att gå till botten med vår hemlängtan: Om ”hem” inte är en plats – kan det då vara en person?

Ur Vi Läser #1 2023.


Det är sällan som man tror. Vi befinner oss i ett rum så enormt att det kan delas av med en flyttbar vägg. ”Här har vi fått in hela orkestrar”, säger Marie Lundström om den studio hon föredrar framför många andra. Jag hade föreställt mig något litet, nästan intimt med tanke på hur nära hennes författarsamtal i Lundströms Bokradio känns, som om två nära vänner, förlorade i tid och rum, försöker lösa litteraturens gåta: ”Vad är att berätta i text? Hur gör man? Varför utsätter man sig?” Men det här… Ett gigantiskt bord, runt i formen, sju stolar, sju mikrofoner med puffskydd, sladdar, datorer och ett kontrollrum bakom en stor glasskiva. Och höjden i taket! Hennes litteraturprogram firar tio år, 500 000 lyssnare i veckan verkar mer än nöjda. Men så är redaktionens motto också lätthet, värme och humör.

En enda intervju har hamnat i papperskorgen.

Du kommer inte säga med vem antar jag? Och varför?

– Nej, det vore taskigt. Det var andra som tyckte att vi inte skulle sända. Jag ville nog gärna.

Tänker du någon gång under en intervju att det inte kommer att gå?

– Men vet du, det är inte min inställning.

Hon förlorade luktsinnet efter att ha drabbats av covid, fortsätter hon. Luktmottagningen på Karolinska universitetssjukhuset ordnade så att hon fick tala med en psykolog, vars budskap genomsyrades av ordet ”acceptans” inför förluster. Marie Lundström hejdade henne: ”Jag är hemskt ledsen, men jag går på ljus och glädje. Så länge det finns hopp om förändring tror jag inte så mycket på acceptans.”

Psykologen kunde inte hjälpa dig?

– Herregud, nej! Jag är född i Gällivare, vart fasen hade jag varit om acceptans vore mitt ledord i livet?

Hon ingår inte i den skara som lider sig till framgång. Hon måste ha värme i sin närhet, lust och lätta steg.

Vi ska snart diskutera hennes författarskap men dröjer oss kvar i radiovärlden. Jag har frågat vad som är viktigast under en inspelning. Hon har svarat ”bra ljud”.

Men det är väl självklart?

– Nja, vissa studior låter faktiskt bättre.

Hur är det då, ett bra ljud?

– Alla känner igen ett bra ljud.

Men hur?

– När rösten tar sig förbi förståelse, ordval … ligger nära musik. Mitt jobb är att krympa avståndet mellan mig och den jag intervjuar så mycket att det faktiskt hörs. Jag har 60 minuter på mig och massor med timmar av läsning och research bakom mig.

Det tar 20 minuter – hon är så precis – för rösten hos en gäst att landa.

– Glöm inte att den som kommer hit ofta har en ny bok på gång, kanske är den inte recenserad än, man vet inte vad som väntar, och är medveten om att en halv miljon lyssnar. Det är en väldigt utsatt position. Den känslan blir inte, som en del kanske tror, mindre ju mer etablerad författare man är.

Hur låter de första 19 minuterna då?

– Ofta är rösten lite formell och avvaktande men – förutsatt att allt går bra – slutar den intervjuade att höra sin egen röst, struntar i lyssnarna och tekniken. Man börjar helt enkelt bli sig själv. Jag kan bli tårögd när det händer. Att en gäst hostar eller bläddrar i papper rör mig inte i ryggen, det har inget med den närhet jag talar om att göra. En gång sa författaren Lars Gustafsson mitt i vår bokcirkel, att han behövde gå på herrummet. Det var ju jättebra!

Foto på Marie Lundström.

När Marie Lundström lämnade norra Sverige för arbete i Stockholm ingick ett antal fria hemresor. Hon var 19 år och minns sömnen som inte ville infinna sig, minns den fällbara, hårda pallen i korridoren utanför liggvagnen.

– Ibland satt en annan person på en annan pall i samma korridor och samtalen mellan oss kunde bli märkligt nära … ja, intima.

Förmodligen skulle de aldrig träffas igen, sågs de nästa morgon på perrongen fick en ordlös nick bli ett blygt hej då.

– I studion försöker jag återskapa känslan av ett nattligt samtal på ett tåg som äntligen är på väg hem.

Nu har vi ju inte stämt möte för att tala om ljud utan bokstäver. Marie Lundström är författare. Eller rättare: hon är sedan två år utgiven författare. Skrivit har hon alltid gjort. Hennes tidigt inskickade manus fick långa, vindlande redaktörssvar men några bokstäver som formade orden ”Vi vill ge ut din bok” såg hon inte.

Kanske ska jag först helt kort berätta att vi har bytt studiomiljön mot ett litet vilorum? En grön soffa, tre kuddar, två stolar i grått, ett vitt tak att stirra upp i om man är lagd åt det hållet, annars en vidunderlig utsikt mot Radiohusparken, bort mot Gärdet och Lidingö.

– Jag hoppas bara ingen behöver rummet, här ska man ju vara utmattad för att få vara.

Marie Lundström har tänt den röda lampan utanför samt för säkerhets skull satt en post it-lapp med texten ”Upptaget!” på dörren. Medan hon tar av sig de höga läderstövlarna, ställer dem prydligt bredvid varandra vid soffan, viker in benen under sig och sätter sig till rätta, berättar hon att hon är i slutfasen av bok nummer två, Alla måste söderut. Varje morgon klockan fem nöter hon text. Det är visserligen korrvändor då möjligen detaljer som kommatecken och fula avstavningar korrigeras, men alltid finns något som kan förbättras.

– Jag skriver om jättemycket, pillar, stryker, är helt manisk med det. Ska man göra något ska man göra det ordentligt, anser jag.

Hon är nog lite utmattad ändå, tänker jag.

Hur mår du?

– Det är en så irrelevant fråga! Just nu är detta bara.

Är?

– Det känns ungefär som en graviditet. Jag har tagit mig förbi illamåendet och allt annat, nu hänger något tungt mellan benen. Det ska bara ut. Hur jag mår är ointressant.

Sju minuter om hans toalettvanor.

Åter till de tidiga lektörsutlåtandena, min fråga om författardrömmarna har fått vänta.

Förstod du inte att brevens längd kanske ändå tydde på intresse från förlagen? De kunde ju nöjt sig med ett ”Nej tack”? Två ord, sju bokstäver?

– Inte visste jag hur man skulle läsa de där breven! Fick jag inget direkt ja så … i min värld betydde det ”Din text duger inte.” Om jag hade haft fler omkring som hade kunnat tolka beskeden kanske jag hade trott mer på en möjlig väg fram mot ett författarskap.

Hon hade satsat hårt, gått skrivarkurser, kommit in på skrivartalangernas drömskola Biskops Arnö, men tackat nej.

Men vänta nu, tackade du nej?

– Jag har alltid satt kärleken högt och jag ville inte vara ifrån min dåvarande pojkvän så det fick bli kursen Skapande svenska i Uppsala i stället. I dag hade jag kanske fattat ett annat beslut. Men som svar på din fråga om människor omkring såg mig som blivande författare så är svaret ja. Jag såg mig som författare. Men så blev det inte.

En kort paus. Ett andetag. Hon fortsätter:

– Jag tog mycket illa vid mig.

Alla nja och kanske bröt ner henne. Marie skrev på nätterna, rev itu pappersarken nästa morgon, grät sig ur författardrömmen.

– Den stora fördelen, ser jag nu i efterhand, var att jag aktivt tog ett beslut om att lägga ner skrivandet. Eller i alla fall försöken att få en bok utgiven. I stället sökte jag radiolinjen på Dramatiska institutet. Jag hade bara en vag aning om vad det var, där fanns ingen som helst prestige hos mig. Det var ganska befriande.

Inför slutprovet skulle hon intervjua programledaren Mark Levengood. Marie var otroligt nervös och sprang på toa hela tiden, vilket Mark Levengood uppmärksammade: ”Det gjorde jag också som barn för där fick jag vara ifred.”

– Det blev sju minuter om hans toalettvanor. Kanske var det de som fick in mig.

Foto på Marie Lundström.

Min allra första fråga till Marie Lundström var denna: Vad vill du inte tala om? Jag hade föreslagit att vi skulle mötas hemma hos henne, men anat att svaret skulle bli nej. Eller snarare, ett tvärnej. Nu sitter hon med min första fråga i knät. Vi är nya för varandra, har aldrig tidigare träffats. Hon svarar dröjande:

– Jag är egentligen en person som inte pratar så mycket om mig själv, jo med vänner, men det kan nog ta en stund. Jag hamnar väldigt lätt i en lyssnande position.

Varför pratar du ogärna om dig själv?

– Jag tror att jag har erfarenhet från tiden som liten att hemliga saker man berättade lätt kunde missbrukas, plötsligt dök de upp i samtal som man inte hade kontroll över. Jag har fått med mig det tyvärr, på nära håll.

Bland det första Marie Lundström tänker när hon träffar en ny person är: Kan den här människan bära mina förtroenden?

Hur vet man det då?

Hon skrattar:

– Nä, det vet man ju inte. Vill man vara med i livet så måste man ju chansa ibland, men … just förtroenden chansar jag ogärna med.

Inte heller den egna familjen vill hon tala om. Hon säger milt, men låter sträng: ”Hemmet är ingen citatuppsamlingsplats där man hämtar roliga historier för sin mediekarriär.” Hon säger också att barnen inte är något arbetsmaterial, utan viktigare än så.

– Bara tanken på att jag skulle bidra med information om dem gör mig illamående.

Jag anar inte bara oron för brutna förtroenden utan en rädsla större än så.

– De allra flesta lyssnare är snälla och generösa, men det finns några som jag inte vill ska veta för mycket om mig privat. Det gäller förstås inte bara mig, vi har en stor säkerhetsavdelning på Sveriges Radio.

Har du några dårar omkring dig, menar du?

– Låt oss säga, med tanke på Visby, att det vet man kanske inte.

En klassresa nedåt.

Marie Lundströms debut Sanningens kalas kom 2020, när vi ses väntar Alla måste söderut på att möta sina läsare. Sorg, längtan, plötslig död, oförmåga att mötas är några teman som återkommer i båda böckerna. Orter i Norrbottens inland och kuststäder som Piteå står mot Stockholm, trygga äktenskap mot berusande passion. I första boken kan huvudpersonen Isabel bara tala med sin mamma när hon ligger i koma på sjukhus. I andra boken har en älskad pappa dött, plötsligt. Händelserna ligger nära Marie.

– Jag står för mammaskildringen, men jag skulle inte kunna skriva den i dag.

Varför?

– Jag har den inte i mig längre. Och glöm inte, allt i boken har verkligen inte hänt mig, men känslan måste man bottna i. Den ska vara sann.

Har din mamma läst?

– Ja, och det var tufft för henne. Ibland frågade hon: ”Men har det här hänt?” Jag fick svara: ”Det vet du väl att det inte har!” Boken öppnade för samtal, vilket var väldigt bra.

Hon fortsätter:

– En otroligt stor och bra sak med min mamma är att hon står pall. Hon var med på förläggarmiddagen, där hon höll ett fint tal om hur jobbigt det hade varit att ta sig igenom boken men att hon hade landat i att hon var väldigt stolt. Så rakryggat, så fint. Min mamma är 83, vi rings nästan varje dag. Det finns numera en stor värme och förståelse mellan oss, kanske har den att göra med att jag fick skriva historien?

Sanningens kalas var en måste-bok säger Marie Lundström. Hon upptäckte under arbetet att den otrohet hon tänkt skildra kom i skymundan, att mamman tog alltmer plats, vilket förvånade henne.

– ”Det var rikt runt mamman” som Linn Ullmann sa om sin senaste mammaskildring.

I andra boken Alla måste söderut får vi möta Eva, vars älskade pappa oväntat dör.

Är det din egen pappa du beskriver?

– Inte rakt av, men jag har definitivt en liknande erfarenhet. Sedan dess har jag med mig mobilen, på ljudlöst, men alltid framme.

Marie Lundström kom hem från Köpenhamn där hon varit programledare inför invigningen av Öresundsbron. Hon var 32 år, barnlös, glad över att arbetet flutit på så bra men sliten efter intensiva dagar.

– När jag öppnade ytterdörren och såg min dåvarande sambos ansikte förstod jag direkt att allt från den stunden skulle bli något helt annat.

På vilket vis?

– Det är nog bara så att livet efter en sådan händelse aldrig blir detsamma. Pappa var min viktigaste person. Han var född 1928, bodde i Norrbotten och hade ett sätt att lyssna som få, kom sällan med lösningar men fick mig att höra hur jag tänkte. Jag unnar alla en sådan pappa.

Dagarna efter Marie Lundströms och mitt möte på radion mejlar hon. Först uttrycker hon en oro över att jag inte fått med material så att det räcker för ett porträtt. Det får inte bli halvdant, meningslöst. ”Jag sitter ju vecka efter vecka och begär att andra ska ge, då kan jag faktiskt försöka lite själv.” Sedan, i omgångar, vill hon utveckla tankarna kring den pappa hon mist. ”Hej igen, vaknade, sitter med korrekturet och inser att jag inte heller alls berättade om min egen pappa och vår roliga relation. När mina föräldrar skildes när jag var nio kom vi att bo tillsammans, han och jag, vi blev kvar kan man säga i ett stort radhus, i resterna av ett familjeliv. Han närmade sig femtio och kunde laga en maträtt. Så han gick en matlagningskurs, vi köpte en Amazon för åttahundra kronor och började vår tillvaro ihop, en klassresa nedåt, som jag i efterhand är glad att ha fått vara med om. Jag lärde mig att man kan göra saker på väldigt många olika sätt, att pengar är mycket men verkligen inte allt – och jag kom nära min pappa.” 

Hennes böcker rör vid förlustens väsen. Hur går man vidare, hur förvaltar man det man fått?

– Det är ändå stor skillnad, tycker jag. Mamman finns ju kvar i Sanningens kalas. Hon blir äldre och mjuknar, huvudpersonen Isabel likaså, i sin blick på mamman. Pappan i andra boken upphör, från en dag till annan. Det finns ingen kvar att konfrontera, ingen att be om råd.

Foto på Marie Lundström.

Ett annat tema handlar om det Norrbotten som Marie Lundström, liksom många andra, lämnade för arbete söderöver. Huvudpersonens far är anställd på AMS, en förkortning för Arbetsmarknadsstyrelsen som för många under flyttpolitikens storhetstid blev Alla Måste Söderut. Startbidrag, fria hemresor, löften om jobb och studier, och inte minst planteringen av en bild: Den som reser är modig. Den som stannar är feg. Städer och byar tömdes, lades i glömska och förföll.

– När jag var ung trodde jag definitivt att det var vi som drog som var starka. Det var ju också det vi fick höra hela tiden. I dag tänker jag annorlunda.

Egentligen är det väl ganska oförskämt att så många fick höra att deras plats på jorden inte dög?

– Mycket oförskämt! Och det är väldigt spännande nu, när bostadspriserna stigit som mest i Skellefteå och man skriker efter arbetskraft i Boden. Kanske har det att göra med att man gjorde allt för att få människor därifrån för en massa år sedan? Men att skapa förutsättningar för en ort att blomstra, få stoltheten att sprida sig. Varför gick inte det då?

Marie Lundström skriver till mig, efter vårt möte: ”En sak jag inte heller kom in på, var att jag inte vill skildra det Norrbotten man ofta möter i fiktionen – man kan ju i böckerna få för sig att det mest är mord och incest och djursex och fåordiga original uppe i norr. Det är inte alls mina erfarenheter och för mig är det viktigt att skriva om ett vardagsliv jag känner igen, med människor av olika slag, fikastunder och samtal – livets drama utan påhittad bestialitet.”

Hon älskar att återvända – att komma hem. Fädernegården är förlorad, för henne handlar Alla måste söderutom kvalen kring att mista eller behålla ett hus som förbinder de levande med de redan döda. Man kan fylla längtan efter en särskild plats med så mycket.

– Vad skulle hända om man gick denna längtan hem till mötes – och så sitter man plötsligt där? Vad är lycka då? Människor man drömde om är döda, platser övergivna, man är inte längre det barn som drömmarna utgick ifrån? Ibland tror jag att man ska tänka mer: Hos vem hör jag hemma, snarare än exakt var.

Har du ångrat dig? Att du drog?

– Jag var nog lite för rastlös som ung, stannade ju inte ens i Stockholm när jag kom hit utan for ut i världen.

Hon lever sedan en tid tillbaka med fästmannen Ulph som kommer från ungefär samma trakt.

– Det har en enorm betydelse, är lite som en hemkomst.

Inledningen på nu aktuella boken skrev hon i Missenträsk, i Sara Lidmans stuga. 33 invånare i byn, vid tvärbanan mellan Jörn och Arvidsjaur, cirka tre kilometer från landskapsgränsen mellan Lappland och Västerbotten.

– Jag steg upp tidigt, satte mig vid hennes stora skrivbord, tittade ut över de blånande bergen,
arbetade till klockan tio då jag tog en kaffe på bron. Det var påsktider, bråttom ut på skidorna innan dagsmejan. Åt lunch, tog en tupplur. Så höll jag på.

Jag frågar om hon någon varit utbränd med tanke på de dubbla uppdragen som programledare och författare? Nej blir svaret, men ”nära utmattningens gräns”.

– Jag är väldigt noga med…eller så här, jag brukar säga att jag inte tror på Gud men mycket på lov. Jullov, sommarledighet och påsk, men det är kanske lätt för mig att säga som fast anställd. Jag vet att många författarkollegor har det tufft.

Hon är bra på att göra en sak i taget.

– Kanske har det räddat mig.

Kroppen hennes vet när arbetsdagen är slut. Orden förvandlas plötsligt till ett myller. Varje led skriker av värk. Hjärnan är tom … eller kanske snarare full.

– Jag har inget omdöme kvar, litar inte längre på mig själv. Kvällshjärnan är inget för mig, då vill jag laga mat, lyssna på musik, prata.

Hon har minst två till böcker inom sig säger hon, och så vill hon gärna skriva ytterligare en, tillsammans med Ulph.

– Jag kan inte skita i skrivandet igen, det är som om fördämningarna i en stor älv har släppt. Jag är ganska bestämd på den punkten.

Men vad skulle kunna hindra dig, menar du?

– Det får inte bli så att en recension eller krönika får sätta stopp för mitt skrivande. Man kan inte först vänta så otroligt länge med att komma i gång och sedan stoppas av ett…

Ett nja?

– Just det. Det är väldigt lugnande att utföra sina drömmar! Man mår bra av det. Vissa moment kan man förstås inte styra över, någon ska ju vilja ge ut det du skapat. Men skrivandet, själva görandet, kan ingen ta ifrån mig.

Fler utvalda artiklar