Mariette flydde från scientologerna

  • 12 mar 2024
  • 7 min

// Foto: Adde Halmstad

Mariette flydde från scientologerna
Karin Herou

// Foto: Adde Halmstad

Lyssna på artikeln

Efter 25 år flydde Mariette Lindstein från scientologerna, med 200 dollar gömda i behån. Men hennes son blev kvar.

”Jag var nitton när jag gick med i Scientologikyrkan och det tog 25 år innan jag lyckades ta mig därifrån.

Jag värvades av en vän. Han berättade med glödande ögon om en rörelse han blivit medlem i och jag stod vid ett vägskäl i livet. Jag var timanställd och drömde om något annat, något större. En föreläsning i Scientologikyrkan kunde väl inte skada? Föredragshållaren var engagerande, rent av cool och det var som om han talade direkt till mig. Efteråt kom han fram, kallade mig vid namn och jag kände mig sedd från första stund.

Jag fastnade och avancerade i rask takt. I efterhand har jag insett att jag inte valde sekten, den valde mig. De såg en ung, karismatisk tjej som passade väl in i deras mall. Jag minns särskilt en upplevelse som rubbade min värld. Inom scientologin menar man att metoden auditering ger tillgång till det undermedvetna. Under en av mina första auditeringar tyckte jag mig se en glimt av ett tidigare liv. I efterhand tror jag att jag sveptes med av spänningen.

Allt skedde inom rörelsen. Där hade jag mina vänner, träffade min man och födde min son. Rörelsen blev som en extra familj och vi hade djupa samtal om återfödelse, tidigare liv och meningen med vår existens.

I januari 1984 rekryterades jag till huvudkontoret. Dit handplockades de bästa och jag var övertygad om att jag gjorde något stort och att läran skulle frälsa världen. Huvudkontoret låg i den karga öknen utanför Los Angeles och det var som en liten by med vita slott, omgärdat av höga stängsel. Jag minns gröna gräsmattor, pooler och en damm där svanar simmade. Det såg ut som en hägring och jag sticker inte under stol med att jag blev helt hänförd av lyxen.

Mitt syfte var att sprida läran och det rankades högre än allt annat, högre än familj eller personliga behov. Alla föräldrar förväntades lämna ifrån sig barnen under veckorna för att kunna fokusera på arbetet och jag fick bara träffa min treåriga son på helgerna. I veckorna bodde han på barnhem, med andra barn ur rörelsen. Det var svårt men jag övertalades till det och först i efterhand har jag förstått att jag missade en stor del av hans barndom. Men jag drogs med och satsade allt.

Vi jobbade långa dagar på huvudkontoret och jag steg i graderna. Scientologerna är uppbyggt som ett kommersiellt företag och vi förde noggrann statistik över medlemstal och ingrep i församlingar som inte gick bra. Jag skolades till chef och det var ett tufft klimat, ett management by fear-tänk som rådde på åttiotalet. Hierarkien var stenhård och visst skrek jag på medarbetare och beordrade dem att jobba mer. Det skäms jag för i dag.

När en ny ledare tog över brakade helvetet lös. Från att ha varit ambitiös och driven förvandlades han långsamt till en tyrann. Han krävde det omöjliga av oss och vi jobbade nästintill dygnet runt. Jag minns hur jag ibland låste toalettdörren och la mig på golvet för att kunna sova ett par minuter.

Jag levde med en ständigt krypande oro, för att göra fel eller bli offentligt utskälld, men jag var så pass hjärntvättad att jag tänkte att jag förtjänade det. Jag levde för att tjäna rörelsen.

Men när våldet kom in i bilden överskred ledaren en gräns. Det var en kollega som drabbades. Ledaren var missnöjd med hans arbete och vräkte ner honom på golvet, satte sig på hans mage, tog stryptag och slog honom i ansiktet. Jag blev helt ställd av att se min vän ligga förnedrad och hjälplös på golvet. Tjugo års hjärntvätt suddades ut på några minuter och jag förstod att jag måste fly.

Under lång tid samlade jag pengarna från min magra lön i behån och tänkte ut en plan. Stängslet som omgärdade oss var högt och försett med rörelsesensorer och taggtråd, och jag insåg att det inte var för att skydda oss, utan för att hindra oss från att komma ut. Det enda sättet att fly var att spela självmordsbenägen. Scientologerna ville inte ha poliser som snokade omkring och ville inte befatta sig med psykisk sjukdom. Att spela galen var min biljett ut.

Jag skickades på rehabiliteringsläger där säkerheten inte var lika rigorös. Den 31 mars 2004 packade jag en liten ryggsäck och lyckades rymma. Jag ägde bara kläderna jag bar på kroppen och mina tvåhundra dollar i behån, men kände en enorm, överväldigande lättnad. 

Idag lever jag ett lugnt och tillbakadraget liv i Sverige. Jag och min son har bra kontakt, men det tog lång tid för honom att förlåta mig. Det är det jag ångrar mest av allt, att jag drog in min son i rörelsen. Han rymde ett år efter mig och har idag lämnat det bakom sig.

Tiden i scientologerna har gjort mig immun mot idoler, karismatiska människor och listig manipulation. Jag har blivit en tuff realist.

Jag hade en trygg barndom, ingen relation till Gud och ändå fastnade jag. Jag har ägnat hundratals terapitimmar till att försöka förstå det. Det har gått tjugo år sedan jag lämnade sekten, men jag kom inte ut på andra sidan fri och lycklig. Det har varit en lång väg att gå.”

Berättat för Karin Herou

Fler utvalda artiklar