Markus Krunegård: ”Jag körde över mig själv”

  • 28 nov 2023
  • 16 min

// Foto: Johan Bergmark

Markus Krunegård: ”Jag körde över mig själv”
Johan Norberg

// Foto: Johan Bergmark

Lyssna på artikeln

För årets Taubestipendiat Markus Krunegård är det full fart framåt, i låttexterna och i livet. Det har varit hans biljett till framgång – och sjukskrivning.

Frågan är oundviklig: Vad har Evert Taubes visor betytt för dig?

För varje utdelning av Taubestipendiet, som instiftades 1960 av Tidningen Vi och Evert Taube själv, tycks svaren bli alltmer undflyende. Artister i dag har sällan någon direkt relation till Everts visor, men Markus Krunegård hjälper mig på traven, och säger:

– Hans visor finns där som en fond, precis som med Astrid Lindgrens böcker.

Och så är det kanske. Frågan är, om det ens är viktigt att spekulera kring hur Taubes visor påverkat svensk musik. Stipendiet är ju inte villkorat med att ”kunna sin Taube”, så närmare än fond kommer vi nog inte. Men skaparlusten att med några versrader till musik måla en scen ur livet, är densamma i dag som 1923. Formatet likaså. Några ackord, 16 eller 24 takters perioder och en text i symbios med melodin.

Markus Krunegård föddes i Norrköping för 44 år sedan med en svensk pappa och en mamma från Pello i finska Tornedalen. Solokarriären inledde han 2008 med albumet Markusevangeliet och sedan dess har han förutom sina egna turnéer även turnerat med Lars Winnerbäck, Kent och Little Jinder. För tre år sedan medverkade han i TV4-programmet Så mycket bättre och tolkade låtar av bland andra Silvana Imam, Tommy Körberg och Benjamin Ingrosso.

Men vi tar det från början.

– Det finns ett tidigt minne: Jag står lutad mot ett lågt vardagsrumsbord – jag tror till och med att jag hade blöja – och såg på tv en svart man som spelade piano och rökte, med jättevita tänder och kostym. Efter det lekte jag ofta piano på bordet. Ett ganska märkligt minne från lite senare är att jag tittade i konstböcker av Salvador Dalí, kvinnor där ena bröstet var jättelångt, och jag låg med halvstånd och lyssnade på Finlandia av Sibelius. Som tonåring lyssnade jag på AC/DC, Arja Saijonmaa, och allt möjligt. Så där som folk utan storasyskon som säger åt en vad som är god smak lyssnar på musik. Man kan säga att min musiksmak präglades av att jag inte hade storasyskon. Det var först när jag började gymnasiet och någon sa att bandet Stone Roses var bra, som jag förstod att det var olika och vad god smak innebar. Jag har en lillasyster och hon kanske påverkades till att inte ­hålla på med musik för att slippa göra samma sak som jag. Så småningom började jag skriva låtar. När Estonia sjönk skrev jag En båt av plåt som jag skickade till min kusin Arto i Övertorneå som höll på med musik. Jag har en gammal kassett med mina första låtar som heter, översatt till svenska, ungefär: ”Han som tävlar mot Arto”. Han var en stor förebild. Jag har egentligen ingen husgud men Kjell Höglund är en stor inspiration. När jag nyligen var med i ett finskt radioprogram och skulle välja låtar som påverkat mig valde jag hans Genesarets sjö.

Efter gymnasiet flyttade Markus från Norrköping till Uppsala för att gå musikfolkhögskola och sedan blev det studier vid Arkitekturskolan KTH i Stockholm.

– Jag var dålig på att läsa noter och att spela instrument så tanken slog mig inte att söka högre musikutbildning. Jag hade alltid tänkt på arkitekt även om jag trodde det var omöjligt att komma in. Så gjorde jag ett arbetsprov och kom in.

Handlar det om machokultur

Snart blev det musik på heltid. Markus första band Laakso hade tidigt stora framgångar med två skivor på engelska och en på finska; Mämmilärock, men det skulle dröja tills 2023 innan han spelade in en soloskiva på sitt andraspråk, med titeln Nokia & Ericsson.

– Det är som en slags metafor för att alla civilisationer faller, stora konstruktioner och företag, i det stora perspektivet försvinner allting. I Finland har många anmärkt på att den är för rolig och oseriös, jag har aldrig tänkt så. I Sverige har ingen tyckt att den är för lustig.

Din sångröst klingar mjukare i finskan än på engelska eller svenska.

– Jag har inte tänkt på det, det är i intervjuer man lär sig om vad man har gjort, men visst, min röst ligger olika i de olika språken. På finska i ett lägre register, det är märkligt. Kanske handlar det om machokultur, att försöka ha en låg mansröst. I Finland pratar jag en jättebred finsk ”lappländska” blandat med mammas sjuttiotalsfinska så det präglar nog deras bild av mig.

När andra svenska popartister säger att de ska satsa på en karriär utomlands är det inte Finland man tänker på.

– Alla jag jobbar med i musikbranschen har undrat: Men varför gör du det här? Som att de är rädda för att bli bortgjorda. Är det på riktigt, eller ska du snart säga att det är på skämt? Jag vet inte vad de tror, men det har inte varit någon affärsplan med det här, det har fötts ur intuition. Det är väl ganska naturligt att göra en skiva på finska om man pratar språket tycker jag.

Markus Krunegård

Vårt samtal kretsar mycket kring Markus nya karriär i sitt andra hemland, något som inspirerar honom mycket men inte på grund av stor succé, snarare en förtjusning över en slags återgång till ruta ett.

– Med låga förväntningar blir allt en bonus och det känns som att vara tillbaka i en tidigare fas av karriären.

Du har precis avslutat en turné i Finland?

– Med mina mått mätt var det succé. De är väldigt öppna och bjussiga, och det är kul att spela där. Det blir med en defensiv hållning, man får se hur det går. I Sverige handlar det mer om att underhålla, en show, men i Finland är det: ”Vi kör den här låten rakt upp och ner, och nu är den klar, och nu kommer nästa.” När jag spelar på finska i Finland och på svenska i Sverige ger det mig två ben, och sedan är det spännande att komma dit också. Jag har exempelvis aldrig spelat i Kuopio, vet inte hur det ser ut, och små saker som är annorlunda; hur fungerar en minibar i Finland? Det är lite upplagt för besvikelser också när mina finska fans som känner till mig hoppas på de svenska låtarna.

Jag läste något du sa i en intervju: ”Finland är så långt ifrån allt att de har gett upp redan från början. Det är en bra utgångspunkt när man sysslar med konst och musik.”

– I Sverige anser vi oss vara så nära allt och hakar på all ny populärkultur. I dag i popbranschen ska man helst ha en stylist och en hovfotograf innan man ens har skrivit en låt. I Finland finns det kanske på andra områden men inte inom musiken. De har inte illusionen att om vi spelar på den här trendiga rockklubben kanske det händer något. Där är det skevt på ett bra sätt, mer som att ja, nu spelar jag nyckelharpa och det är som det är. Utgångspunkten är lite mer hopplös kanske, men ändå, tycker jag, på ett bra sätt. Det känns fritt när det känns hopplöst, det är tråkigt att följa upp succéer, det är inte min grej.

Har du nära släkt i Finland?

– Mamma hade tio syskon så det är många kusiner. Jag hälsar på i Tornedalen så ofta det går, och med alla kusiner blir det många kusinbarn som dyker upp på konserter. De har ju koll på mig, vem jag är, och jag försöker hänga med: ”Jaså du är 25 nu, och heter Åke. Jag tror jag såg dig som spädbarn, men visst, jag skriver upp dig på gästlistan.”

Markus ser snäll ut, har en snäll röst med mild Norrköpingsdialekt, och ger intryck av att vara en snäll kille. Sådant brukar inte komma utan ett visst pris, och som han själv beskriver det: Att vilja vara till lags är bra, men med för mycket så blir det dåligt.

Din första soloskivaMarkusevangelietkom 2008, tre år senare föddes ditt första barn och någonstans där på vägen fick du en utmattningsdepression.

– Ja, det var tripp trapp trull: soloskiva, barn, utbränd, och ja, vad berodde det på? Jag tror inte det kommer av för mycket att göra, mer att göra saker av fel anledning. Jag körde länge över mig själv då jag gjorde saker mest för andras skull. Det skulle jag nog säga är största faktorn bakom utbrändhet. Jag var, och kan fortfarande vara, dålig på att lyssna på mig själv. 2015 började jag känna av olika former av attacker som jag aldrig haft tidigare och inte fattade vad det var. Vi fick samtidigt skivkontrakt i USA med bandet We Are Serenades, och det blev många att hålla nöjda, så till slut var det inte kul med musik. En turné med tre konserter blev plötsligt 42 och jag sa ”Okej, vi gör väl det då.” Mellan spelningarna jobbade jag all ledig tid och allt var kul men inte på rätt sätt. Efter turnén blev jag sjukskriven och hamnade i sängen i ett och ett halvt år. Det var helt kört. Min dotter ville leka, och tyckte det var tråkigt att pappa var ”jobbsjuk”, som hon kallade det. Jag gick några behandlingar som handlade om positiv självhävdelse och det var bra. Sedan tog jag mig långsamt ur det. Jag vet inte vad jag lärt mig mer än att tyda signalerna när det är på väg åt fel håll. Jag mår bra i dag, men kan känna att det tar stopp ibland. Det är som att fjädringen blivit sämre, lite stum.

Vi sitter på en restaurang vid Medborgarplatsen i Stockholm och äter lunch efter hans gympass. Han har två timmar ledigt innan en körskolelektion, och precis när vi pratar om utbrändhet och ”fyra fronter samtidigt” säger Markus plötsligt:

– Nej, vet du, jag tror jag ringer och ställer in körlektionen.

Markus Krunegård

Hur hanterar du upplevelsen av att ha blivit riktigt svag?

– Jag har alltid tyckt att jag orkar mer än andra. Behöver inte sova och kan festa och jobba mest av alla. Det är bra att förstå att det inte är så. Nu kör jag inte på fyra fronter samtidigt och sitter mer för mig själv, lite grann tillbaka till hur det var när jag var barn och satt och lekte med tennsoldater.

Går det bra att kombinera en popkarriär med att vara förälder? Du är ju ofta hemma, men då är barnen i skolan.

– Precis, och under coronan uppskattade jag att vara ledig samtidigt som barnen. Med barn utsätts man ju hela tiden för utveckling, olika faser, och det slår mig att mina kompisar som inte har barn står inför större utmaningar när det gäller att hitta utveckling, den jag utsätts för i vardagen. Men det är ett vattendelande ämne att sjunga om. Att nämna barn i texter är ett stort no no eftersom det fortfarande är en ungdomskult kring popmusik. Jag har fått höra: Det är så bra med dig för du ser så ung ut och jag tänker jaha, men gillar du musiken? Att sjunga om barn då blir själva motsatsen till att se ung ut.

Har du följt med i debatten om finansiering av kultur i Norrköping, där kommunstyrelsens moderata ordförande Sophia Jarl kritiserats?

– Jag tänker väl att som man bäddar får man ligga. Det var tydligt innan valet vad de tänkte göra, men folk tycker ändå att det kommer som en överraskning sedan. Det är som att en jazzmusiker och en som håller på med bitcoins försöker förklara för varandra vad som är viktigt. Däri ligger diskussionen.


Ur Tidningen Vi #12 2023.

Fler utvalda artiklar