Markus Wilhelmson: Alla riktiga författare hatar att skriva

Bodil Malmsten kände skräck inför att skriva, Per Svensson hatade det. Markus Wilhelmson går runt bland Bokmässans boktravar och frågar sig: Varför skriver människor böcker?

På Bokmässan i Göteborg märks ingenting av den så kallade läskrisen, men detta är bara en liten vrå av världen, en skör luftficka som Tiktok ännu inte lyckats kväva.

Jag fylls av vemod när jag kliver in i myrstacken av människor och ser paraden av författare som kastar konsonanter efter oss. Lyssna på mig! Läs mig! Köp mig!  De hukar bakom prydliga högar med böcker som ingen vill få signerade, samtidigt som GW eller Guillou suckar över skrivkramp strax intill. Den grymmaste blixtbelysning av hierarkier som jag sett sedan skoldiscot i årskurs fem.

Det finns en populär tv-serie på Netflix baserad på Familjen Addams, där karaktären Wednesday med jämna mellanrum drabbas av skov och ser saker som ännu inte inträffat – eller redan har skett. Jag drabbas av liknande anfall när vidden av ansträngning bakom bokbergen sköljer över mig: bilder av tidiga morgnar, lediga helger, sömnlösa nätter, soliga semesterdagar, bortprioriterade middagar. Allt som offrats bara för att få sina ord paketerade mellan pärmar av styv papp. I en vacker värld har ett förlag trott på avsändarens idé och bestämt sig för att ge ut boken. På en lite smutsigare bakgård har skribenten själv betalat utgivningen. Och nu sitter hen här med nyborstade tänder och ser potentiella läsare passera förbi utan att slå av på takten. Ännu en bok som drunknar i bruset. Jag vill gå fram och krama författaren, köpa hela upplagan, men istället sänker jag blicken med samma skam som inför en hemlös på trottoaren, och låtsas vara på väg; är det inte Karolina Ramqvist där framme?

Varför skriver människor böcker?

Det förefaller ofta obegripligt. En vän har den stora förmånen att bli regelbundet utgiven. Han får förskott som finansierar både amorteringar och Amarone, men under decennier har jag aldrig hört honom säga ett positivt ord om att skriva. Processen är bara ångest. Han sover inte, han har svimmat av utmattning, ibland sitter han vid mitt köksbord och gråter. Jag har frågat om han aldrig överväger att ägna sitt liv åt något annat.

– Jag kan inget annat, säger han.

Det är tungt att skriva lätt, sa Bodil Malmsten och knaprade antidepressiva.

Två gånger besökte jag Bodil Malmsten i hennes franska exil. Att läsa hennes böcker och blogg från Finistère var ren njutning. Bakom orden fanns en annan känsla, lika ren: Skräck. Skräck för att inte duga. För att inte bli tagen på allvar. Bodil Malmsten förklarade att om någon fick läsa första versionen av det hon skrivit så skulle hon skämmas till döds. Det var knappt ord, bara en samling bokstäver som råkat spillas ut bredvid varandra. Bodil Malmsten skrev om, och skrev om, och skrev om. ”Det är tungt att skriva lätt”, sa hon, och knaprade antidepressiva. Jag frågade om hon skulle vara lyckligare om hon inte skrev.

– Utan skrivandet vore jag ingenting, svarade hon.

I den vänbok som överlämnades till journalisten och författaren Per Svensson några månader innan han avled i juli i år, konstaterade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman:

”Han hatar att skriva. Bara amatörer säger att det är roligt att skriva.”

Men är ens amatörerna glada?

Det är ett av livets stora mysterier att inte fler sätter punkt. 

Ur Tidningen Vi #8 2025.

Läs mer:

Här är säsongens bästa barn- och ungdomsböcker

16 böcker att se fram emot i höst

Lydia Sandgren minns sitt (nästan) sista bloss