Markus Wilhelmson: Den nye och den gamle Bob Dylan

Finns det något sorgligare än att se drömmar krossas? Mitt under Bob Dylans världsturné minns Markus Wilhelmson en spelning på Pico Boulevard i Los Angeles.

Var världen inte redo för Cheez Boys från Bankeryd, eller var Cheez Boys inte redo för världen? 

Pophistorikern Jörgen Johansson har i färska boken Pack of losers samlat bilder på svenska 60-talsband som hade rätt attityd, frisyr och typsnitt på bandnamnet, men ändå aldrig hittade nyckeln till inspelningsstudion. Gemensamt för Lords of Lazy från Hässleholm, Fellows från Tierp och Girl Hunters från Sala (i så randiga skjortor att de hade förvirrat rovdjur på savannen) är att de aldrig fick spela in en platta.

Det är hjärtskärande att se drömmar om världsherravälde krossas bara för att världen är upptagen med annat.

Det som möjligen är ännu sorgligare är att drömmen förverkligas, för att sedan tas ifrån dig.

En tidig kväll på flygplatsen i Los Angeles plockar jag upp två vänner på besök från Sverige och vi jobbar oss i maklig takt västerut mot Santa Monica, där Amerika – och möjligen även drömmarna – tar slut och spolas ut i Stilla havet.

McCabe’s Guitar Shop på Pico Boulevard är, som det låter, en affär där man kan köpa en gitarr, eller en banjo om man har den läggningen. På kvällarna förvandlas stället till en konsertlokal. Man går bakom kassadisken, knör sig mellan två hyllor och kommer in i något som påminner om en gillestuga. Ett gäng fällbara stolar har radats upp och mot bortre väggen ska en upphöjning i golvet föreställa scen. Någon frågar om vi vill ha en kopp te.

Vi väntar på Steve Forbert. Han släppte sitt debutalbum 1978 och fick en hit – Romeo’s tune – på sin andra platta året efter. Elvis Presleys pianist Bobby Ogdin kompade och Forberts låt klättrade till elfte plats på Billboardlistan. De flesta verkade överens om att detta var början på något stort och Forbert kallades allt oftare ”Den nye Bob Dylan”.

I Kristinehamns enda skivbutik köpte jag långt senare Forberts album Streets of this town bara för att lp-fodralet var så snyggt, och jag föll pladask för hans vittnesmål om småstadens melankoli och hjärtsnörp. Sångarens flickvän hade rymt med en kille som hette Jim, och den sortens motgångar var en del av stadsbilden även på mina gator.

När ”Den nye Dylan” nu går upp på scenen är vi nio personer i publiken. 

Efter två låtar somnar mina jetlaggade kamrater och en av dem snarkar så högt att jag ideligen måste väcka honom. Efter konserten köper jag Streets of this town på cd direkt av Steve Forbert. Jag förklarar för honom att jag lyssnade på den här plattan om och om igen i en liten stad i Sweden och att den har betytt mycket för mig. Jag vill försöka trösta honom och säga att han förtjänar så mycket mer än det här; en bakgata i Los Angeles med en publik på nio personer, varav sju är vakna. 

Steve Forbert ser besvärad ut och skriver med tuschpenna över det vackra fodralet: Markus! All best wishes!

Nu, en lördag i juli 2025, spelar den gamle Dylan, som har fått Nobelpriset i litteratur och sålt sina låträttigheter till Universal Music för 3 miljarder kronor, på en festival i North Carolina.

Samma kväll uppträder enmansorkestern Steve Forbert på ett konstgalleri inrymt i en kvarn i Massachusetts. Ingen kallar honom längre ”Den nye Dylan”. Han har gått igenom en skilsmässa (Jim igen?) och blivit av med en njure, men drömmen kan ingen ta ifrån honom. 

Ur Tidningen Vi #6 2025.

Läs mer:

Så blev ”Sol, vind och vatten” alkoholfri

Johan Norberg: Så låter den svenska folksjälen

Christopher Garplind: ”Jag är lat, dryg, trött, bög”