Markus Wilhelmson: Det är det bästa livsrådet jag någonsin fått

Markus Wilhelmson läser Karin Petterssons nya bok Förbannelsen och minns en granntant från 1980-talet.

Jag hukar under den lömska hagtornshäcken och låtsas rensa ogräs när jag plötsligt hör en röst från andra sidan.

Det är Ella, granntanten. Jag är 13 år och brottas med finnar, fotsvett och vetskapen om att mamma snart ska dö.

– Passa på att njuta nu, Markus, säger Ella. Det är den bästa tiden i livet.

Så vitt jag vet skrev Ella inga självhjälpsböcker eller extraknäckte som mental coach. Hon lyckades i alla fall kalibrera mina redan lågt ställda förväntningar på framtiden, och i efterhand har jag tänkt att just detta kanske är det bästa av livsråd: Förvänta dig ingenting – eller till och med det värsta – och du kan bli positivt överraskad.

Se på Finland. Åtta år i rad världens lyckligaste land, enligt The World Happiness Report, och nog handlar det delvis om lågt ställda förväntningar.

Motsatsen, att hoppas på för mycket, leder bara till elände. I backspegeln tycks 1960-talets svenska rekordår vara en blågul framgångsresa med fortsatt folkhemsbygge, välfärd, tillväxt och Hylands hörna. Men mycket vill ha mer och istället för tacksamhet möttes Tage Erlander av Kårhusockupation och gruvstrejk. ”De stigande förväntningarnas missnöje”, suckade statsministern.

Länge verkade det finnas en smula substans i drömmarna.

Och när vi nu ser USA slitas isär är en förklaring att förväntningar krockar med verkligheten. Det amerikanska löftet – eller lögnen – bygger på tron att om man jobbar tillräckligt hårt och befinner sig i ständig rörelse så kan man inte falla, men de sociala och ekonomiska klyftorna fortsätter att växa.

Så dyker det upp en man som skruvar upp förväntningarna igen genom att lova att återställa ordningen, vrida klockan tillbaka och peka ut syndabockar: eliten, invandrarna, omvärlden. Vad händer när det visar sig att Amerika inte blir så great igen?

”De krafter som tänker stort i vår tid är de som har en mörk, apokalyptisk vision”, skriver Afton­bladets kulturchef Karin Pettersson i sin nya bok Förbannelsen. Den handlar om 1990-talets löften och optimism, och om hur vi i dag betalar priset för att vi förblindades av förväntningarna vi hade på tekniken, ekonomin och marknadens förmåga att lösa alla problem.

Pettersson påminner om hur vi trodde att internet och – så småningom – sociala medier skulle göra politiken mer öppen, att den skulle försvaga gamla hierarkier som bara släppte fram vissa röster. Och länge verkade det finnas en smula substans i drömmarna. Demokratiprotesterna som organiserades på Facebook och Twitter banade väg för den arabiska våren och techbolagen tycktes stå för motstånd mot diktaturer.

Karin Pettersson målar upp en mörk bild över var vi nu befinner oss, desillusionerade och vilsna, men känner – ibland – ändå att en annan framtid finns nästan inom räckhåll.

”Själv trodde jag länge på den tidens ljusa löften, en del av mig gör det kanske fortfarande. Jag är djupt präglad av föreställningen om att saker på det stora hela blir bättre över tid. Det är en världsbild, en syn på människan och samhället som är svår att göra sig fri ifrån.”

Den stora frågan är om vi befinner oss sent på jorden, eller vågar förvänta oss en ny juninatt där skymningen lyfter sig slöjlikt och bärs bort i gryningen?

Vad skulle Ella ha sagt?

Ur tidningen Vi #7 2025.

Läs mer av Markus Wilhelmson:

Den nye och den gamle Bob Dylan

Han möter sin dödsdom med förtröstan – och jag känner avund