Markus Wilhelmson: I ”Det omätbara” möter tittarna de riktiga filmhjältarna

Mitt i steget vill vi gärna tro att vi är odödliga och klarar oss själva. En dag kommer vi att upptäcka att det inte stämmer. Markus Wilhelmson skriver om dokumentärfilmen Det omätbara, som visar vardagen för dem som arbetar i omsorgen.

Filmhistorien är full av hjältar, som Robin Hood och Han Solo, Thelma och Louise, Indiana Jones och James Bond.

Här kommer ytterligare några: Anita och Margot, Rahma och Ahmed, Jennie och Sabit.

I Det omätbara (biopremiär den 8 november) spelar de sig själva och utför mirakel utan specialeffekter och stuntmän. Blöjbyten och tunga lyft, stödstrumpor och en tröstande famn, Fia med knuff på ett demensboende. Det finns scener i den här filmen som är bland de vackraste jag sett, men samtidigt: knutna nävar, desperata rop på hjälp.

På en förhandsvisning fick en kvinna som arbetar i hemtjänsten en panikångestattack när hon såg scenerna från arbetet under pandemin. Hon stapplade ut mitt i filmen, hämtade luft en stund, innan hon återvände och sa:

– Nu gör vi revolution!

Det tog regissören Nils Petter Löfstedt fem år att göra den här filmen och ett helt liv att bli redo. Han har arbetat inom omsorgen i flera år och i filmens inledning får vi följa hans mamma och pappa som efter ett helt yrkesliv inom barnomsorg och mentalvård tackar för sig. Mamma Lotta steker sina sista pannbiffar och tar farväl av kollegorna. Pappa reciterar Kierkegaards Till eftertanke och konstaterar:

– Viljan att tjäna, det är det som ska genomsyra oss. Stötta, hjälpa och vägleda, ingjuta mod. Dag ut och dag in.

Ingen ber dem att dokumentera sina decennier av erfarenhet, eftersom deras tysta kunskap är så svår att ta på; den som bottnar i tusentals timmar av möten med människor i behov av en utsträckt hand. Det är mycket lättare att mäta relationen mellan människa och maskin. Men hur räknar man på kostnaden för ett tryggt barn, en äldre som får känna värmen i en kram?

Författaren Nina Björk säger i filmen att (de ofta kvinnodominerade) yrkena är repetitiva och därför lägre värderade:

”Man måste ge någon mat, omsorg, och så nästa dag börjar det om igen. I vårt samhälle tycker vi mycket sämre om den här rörelsen än den som är uppåt, framåt.”

Nina Björk menar att sysslorna påminner oss om något vi gärna blundar för; att vi inte är så autonoma och självständiga som vi gärna vill tro i vår krafts dagar, när vi är mitt i steget. 

Alla har vi behov av omsorg under de första och sista stapplande åren av våra liv.

Vad definierar ett gott samhälle? Rimligen bör förvissningen om att vi värnar våra mest sköra finnas med som en grundbult. Under pandemin konstaterade MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, att förskolan var en av våra viktigaste samhällsfunktioner. Den är central för att resten av samhället ska fungera. 

Under en utvecklingsdag för 1 500 pedagoger i Örebro den 28 oktober 2013 tog sig förskolläraren Anki Jansson upp på scenen i Conventum Arena. Kollegorna trodde först att hon var en del av programmet, men Anki genomförde en kupp. När hon började vifta med utskrifter från skollagen och prata om personaltäthet tyckte kommunens högste skolpolitiker Thomas Esbjörnsson (S) att det fick vara nog och försökte avbryta henne. Då reste sig pedagogerna i publiken upp och gav henne en stående ovation. Gnistan till Förskoleupproret hade tänts.

– När vi hade fått 500 medlemmar i vår Facebook-grupp tyckte jag att det var jättestort. I dag är vi 36 000, berättar Anki.

Jag når henne i en bil på väg från Karlstad dagen efter en manifestation. I upproret har de samlat in över 3 000 vittnesmål om en ohållbar arbetssituation. På ett plakat har någon skrivit: ”Fem barn är fler än fyra förskoleplatser.” På ett annat: ”Hör oss vråla, sluta snåla!” Det är hösten 2024, elva år efter upprorets start, och ingenting har blivit bättre.

Det omätbara är en paradoxal film. Man fylls av värme, vrede och skam.

I Malmö hetsar Margot mellan 17, 18 … 23 vårdtagare på en dag. Hon ska duscha Kjell, hjälpa Annelie på toaletten, värma mat till Bertil. Hon är alltid sen. Skyndar för att klara av en vårdtagare på åtta minuter i stället för tio, för att hinna ikapp.

”Jag får så många larm. Vi är som bläckfiskar, vi ska ha händerna överallt”, säger hon.

Margot älskar sitt jobb. Anita, Rahma, Ahmed, Jennie och Sabit också. Det är deras ömma punkt. De vill inte svika medmänniskorna som väntar på dem.

Nils Petter Löfstedt älskade också sitt arbete i omsorgen. 

– Det innerliga mötet, att komma nära en annan människa, är nog det finaste man kan få vara med om. Det finns ingenting som slår känslan av att göra gott. Det tror jag att vi andra som inte har sådana jobb saknar. Ett syfte, att göra något som är på riktigt. 

Ur Tidningen Vi #9 2024.

Läs mer:

Vilse bland vårdapparna

Markus Wilhelmson: ”Jag är trött på att vara grå”