Markus Wilhelmson: När 6-åriga Sonja försvann – och hittade hem

Vi behöver solskenshistorier, kanske mer nu än någonsin. Vi:s chefsredaktör Markus Wilhelmson hittade en. Hon dök upp på en gågata i Västerås.

Även om livet varit en pyttipanna av skratt och tårar, hopp och besvikelser, vore det skönt att en dag kunna stämpla ut och känna att jorden är en lite bättre plats än när man föddes. 

Är det en för girig önskan? Hur man än vrider och vänder på glaset så verkar det just nu dessvärre mer halvtomt än halvfullt. 

Men hur såg egentligen världen ut den dag du kom hit? Det är lätt att projicera fantombilder av en evig sommar med hallonsaft i bersån och vintrar som Jenny Nyström färglagt. I backspegeln förstärks vissa kulörer medan andra flagnar.

Låt oss gå till källan. Jag loggar in på Aftonbladets historiska arkiv för att spana efter den tid som flytt. Fyller i mitt födelsedatum och bläddrar i tidningen som lösnummerköparna betalade 50 öre för en måndag i slutet av 60-talet.

Först annonserna … Det är då som det stora vemodet rullar in. Philips elgrammofon i ”gediget utförande” för 250 kronor. I en kontaktannons skriver signaturen ”Hemmet står öppet för dig” att han röker ”men kan även låta bli” och att hans önskeflicka ”skall vara liten och smärt”.

Och så porren … På var och varannan sida dyker annonserna upp. Årskalender med ”djärva samlagsbilder i 4-färg”. ”Den senaste fränaste samlagstidningen” Dynamitsex. Bondox filmproduktion erbjuder nya sexfilmer – ”60 meter endast 55 kronor”. Crazy sexival på Ambassadeur: ”Vår nya nakenbalett. En förförande upplevelse med Arne Söderlunds orkester.” 

Annat i spalterna är skrämmande, fast på en annan nivå, för att så lite hänt

På nyhetsplats rapporterar tidningen från Miss Byst Europa i Berlin. Sverige knep en bronsplats genom 18-åriga Eva Andersson, sekreterare från Stockholm, som ”tjänade 350 D-mark på sina företräden”. Var Benny Hill chefredaktör?

Annat i spalterna är skrämmande, fast på en annan nivå, för att så lite hänt. ”För varje dag som de palestinska befrielsefronterna ökar sin aktivitet skärper Israel sina bestraffningsåtgärder. Hatet är kompakt, det finns inga tecken på någon avspänning”, skriver Herman Lindqvist i en rapport från Jerusalem.

Gruvstrejk i Kiruna, vårdskandal i Gnosjö, bandybråk i Katrineholm. En rubrik på förstasidan får blicken att fastna.

”6-åring kom bort i julrushen i varuhuset”. Sonja handlade med sina föräldrar på Ellos i Borås. Mamma skulle betala för ett par skridskor när Sonja plötsligt var försvunnen. Spårlöst. Mamma letade. Pappa letade. Sonjas namn ropades ut i högtalarna. En timme gick. Polisen letade. Ytterligare en timme passerade. Åtta minusgrader ute. Nu sökte flera polispatruller efter den förlorade flickan. Ytterligare en timme gick. Till sist hittades Sonja i en vägren i Bockaryd, stelfrusen och gråtande. Hon plockades upp av en förbipasserande bil. Sonja hade då traskat i mörkret mer än en mil, och hon var på väg hem till Kinna, tre mil från Borås. Hon trodde att föräldrarna övergett henne.

Sonja lämnar mig ingen ro. Dagar passerar och jag kan inte sluta tänka på henne. Hur blev hennes liv? Var det bara ett ögonblicksverk, en kort försummelse som kan drabba vilken familj som helst, eller fanns en djupare problematik? Placerades Sonja i fosterhem? Blev hon missbrukare? Lever hon? Jag vet inte varför hennes öde hemsöker mig; kanske för att det är lätt att identifiera sig både med en förälders värsta mardröm och med det övergivna barnet.

Jag söker efter Sonja på nätet och hittar henne i Västerås. Hon lever uppenbarligen. Ska jag ringa henne? Hon kommer tro att jag är galen. Hon kanske har förträngt hela händelsen. Riskerar jag att riva upp gamla sår, blåsa liv i ett familjetrauma?

Jag skriver ett brev och får svar. Några dagar senare ses vi. Den borttappade flickan kommer gående på Sturegatan i Västerås. Hon har hittat hem.

– Jag har haft ett bra liv, men det tog lång tid för mig att hitta min fasta punkt, säger hon. Jag har tagit många och långa vägar för att komma fram. Som 51-åring fick jag mitt första fasta jobb.

Sonja ville bli dansare, sökte in på flera utbildningar, hon mönstrade för att bli yrkesmilitär och krigsplacerades som lotta, utbildade sig till körsnär, och sedan programmerare, har jobbat som städare, på ett behandlingshem, på Kriminalvården och nu på Energimyndigheten.

Händelsen påverkade kanske framför allt hennes föräldrar, som höll extra koll på henne i många år efter det som inträffat, men kanske var Sonjas eget agerande också en föraning om något som kommit att prägla hennes liv; rastlöshet och initiativkraft.

– Har du hört talas om 25–50–25? Vid dramatiska händelser blir 25 procent paralyserade, 50 följer massan och 25 tar initiativet. Jag tillhör de sista 25 procenten. Jag tar tag i saker, väntar inte på att någon annan ska göra det. Det var nog samma sak då, när mina föräldrar var borta, funderar hon.

Jag säger att jag blev så glad när jag fick höra att det gått bra för henne.

– Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa, svarar hon.

Lokaltidningen döpte dramatiken kring Sonja till ”Dagens solskenshistoria”. Som vi behöver dessa solskenshistorier just nu. Har du också en? Hör gärna av dig. 

Ur Tidningen Vi #2 2025.

Läs mer:

Så blev svensken besatt av aktier

Markus Wilhelmson: I ”Det omätbara” möter tittarna de riktiga filmhjältarna