Martin Schibbye: Därför blir jag inte insläppt i Qatar

  • 2 dec 2022
  • 6 min

Kollage. Fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, korten från Cards of Qatar, Martin Schibbye, FIFA:s president Gianni Infantino och Doha. // Foto: Anna Nessi/Blankspot/Magnus Bergström/Vinod Divakaran/Ben Koorengevel

Martin Schibbye: Därför blir jag inte insläppt i Qatar
Martin Schibbye

Kollage. Fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, korten från Cards of Qatar, Martin Schibbye, FIFA:s president Gianni Infantino och Doha. // Foto: Anna Nessi/Blankspot/Magnus Bergström/Vinod Divakaran/Ben Koorengevel

Lyssna på artikeln

Martin Schibbye och Blankspot ligger bakom den prisbelönta granskningen Cards of Qatar – Dödens fotbollskort – om migrantarbetarna som offrat livet för att fotbolls-VM ska kunna arrangeras. Här skriver Martin Schibbye om det globala genomslaget och att han nu nekas visum till Qatar.

Det finns en femplus-anekdot som lärs ut på journalistutbildningar sedan urminnes tider. Ernest Hemingway utmanas, under en bättre middag, att skriva en roman med endast sex ord på en servett.
Resultatet: en högoktanig berättelse om sorg, plötslig spädbarnsdöd och saknad. Orden ”Till salu: bebisskor, oanvända” har sedan dess blivit ett stilbildande exempel.

Tyvärr är historien inte sann – men jag tänkte mycket på den när jag satt med ett hundratals sidor utskrivna intervjuer med änkor från Bangladesh, Nepal och Indien som skulle kortas till 600 tecken och rymmas på baksidan av kort. Det var berättelser om ökenhetta, uteblivna löner, skumma rekryterare, avslitna armar, beslagtagna pass och drömmar. Vittnesmål om sjukdom, fallande bjälkar, strömförande vatten, plankor som brast och byggnadsställningar som rasade.

Men också om barn som kunde skickas till skolan. Om nya tak. Solceller, kylskåp och tv-apparater. Att kunna servera sina barn kall mjölk ur ett kylskåp är något vi tar för givet men som för Nepals fattiga är en dröm värd att riskera livet för.

Det som gjorde starkast intryck var självmorden. Alla de individer som efter att ha fullgjort sina kontrakt under åtta år inte återvände vid liv utan hängde sig med hjälp av skärpet i de skitiga duschutrymmena på nätterna.

Eller de som inte återvände som en ”Gulf man” i kostym och tog släkten ut ur fattigdomen utan mötte stigmat, skvallret på bygatan och kort därefter drunknade i de heliga floderna.

Vad det gör med en relation att inte se sina barn växa upp eller bli gammal ensam i en annan världsdel.

Istället för en diskussion om hur migranterna mår fick vi en debatt om siffror. Där det officiella Qatar hävdade ett enbart tre personer hade dött i anslutning till arenabyggnationerna, medan människorättsorganisationer räknade de döda i tusental. Det var detta jag ville bort ifrån.

Målet med Cards of Qatar var att berätta om de enskilda ödena – att ge människorna bakom statistiken en röst.

Så plötsligt finns den där. Barnskon som aldrig användes. Inköpt av nepalesen Bahadur Shrestha, en av Qatars många säkerhetsvakter.

Frun var gravid i femte månaden när han reste – av kärlek till den son han aldrig skulle få träffa.

Efter fyra år utan en enda semesterdag var planen att resa hem. Hembiljetten var inköpt. Änkan berättar att dagen innan han dog var han och handlade presenter.

Under ett samtal på Facetime hade han visat upp klockan han köpt till frun och skorna till sonens fjärde födelsedag. Några dagar innan avresan hittade hans arbetskamrater honom död i sängen. När kroppen kom till flygplatsen tillsammans med pappans tillhörigheter var både skorna och klockan borta.

Nu brinner de i händerna på fotbollsfans.

Det är öden som Shresthas som fått korten och deras mikroberättelser att flyga. Över en miljon människor från över 100 olika länder har nu läst om ödena på specialsajten.

Historierna har översatts till åtta olika språk och hunnit belönas med både Stora Journalistpriset samt Sveriges Tidskrifters pris. Journalister ringer från Grekland, Spanien, Tyskland, Italien, England och USA för att få veta mer om migranternas situation. Genomslaget är globalt och texterna når långt bortom de utrikesintresserade läsare som annars upprörs över låga löner i gulfen.

Nu brinner de i händerna på fotbollsfans.

Det är en sak att säga att det har dött många i Qatar och sedan låta Qatar säga att nej, det har det inte, det är bara tre (3) som dött.

Men det händer något när man frågar: Vad hände med Shrestha? Var är skorna han köpte till sin son?

Följaktligen fick jag heller inte ställa den frågan. Jag fick inget visum. Orsaken är oklar. Tidigare har jag föreläst i Doha under tv-kanalen Al Jazeeras generösa årliga forum, med bland andra den regerande al-Thani-familjen som åhörare. Ämnet? Yttrandefrihet.

Nu kom beskedet på mail att min ansökan varit ”unsuccessful”, det vill säga ”icke framgångsrik”. När jag bett om ett förtydligande upprepas frasen. Det kanske är en teknisk detalj. En reflektion i min passbild? Eller så är det ett genialt sätt för Qatar att slippa besvara frågan om var skorna är och varför de inte sitter på en pojke i Nepal som ska växa upp utan sin pappa.

Barnskor, oanvända.

Fler utvalda artiklar