När pandemin lämnade matvaruhyllorna tomma, uppstod skrämselhicka. Flera länder införde exportstopp och ministrar uppmanade till ”matpatriotism”.
Betyder det att frihandelns era är över?

Det var en dystopisk upplevelse att besöka en matbutik under mars månad. Där det skulle stått ris, bönor, mjöl, jäst, russin och toapapper, var det tomt. I ett samhälle där vi vant oss vid att jordgubbar inte är en fråga om årstid, hade plötsligt maten tagit slut.

Ute i omvärlden spred sig rädslan. Stora spannmåls-exportörer som Ryssland, Ukraina, Rumänien och Kazakstan drog i handbromsen, liksom risexportören Vietnam. Allt för att vara säkra på att kunna mätta de egna befolkningarna.

Polens jordbruksminister Jan Krzysztof Ardanowski anklagade livsmedelsföretag för ”bristande näringslivspatriotism” och satte upp företagen på en skäms-lista för att de importerade mejerivaror. Pinsamt nog för Ardanowski så ryckte den polska mejeriindustrin ut till försvar för importen eftersom den endast står för mindre än 1 procent av landets mejerikonsumtion. Den polska mejeriindustrin hade också en större affär att skydda och ville inte riskera att det kastades sten i något glashus, eftersom nästan en tredjedel av den polska mjölkfloden går på export.

Polen var långt ifrån ensamt om att uppmana till stöd för den egna matproduktionen. Ungern vädjade till livsmedelshandeln att köpa ungerskt, belgarna behövde äta mer pommes frites och britterna dricka mer mjölk. Österrikes jordbruksminister Elisabeth Köstinger föreslog en sänkt skatt på lokal mat.

”Den här pandemin avslöjar att det finns varor och tjänster som måste hållas utanför marknadskrafterna. Att anförtro vår mat, vårt beskydd, vår vård och omsorg – i förlängningen vår livskvalitet – till andra, är galenskap.” Det sa Emmanuel Macron under våren och det uttalandet orsakade sannolikt stor oro inom EU-lägret. Frankrike är en av de viktigaste spelarna i EU-samarbetet och Macron är en vän av ett starkare EU och av frihandel.

Orsaken till utspelet var förmodligen en kombination av bondekravaller, pressen från Marine Le Pen och hennes gamla slagord ”Köp franskt!” och läget med pandemin. Finansministern Bruno Le Maire och jordbruksministern Didier Guillaume fyllde på genom att uppmana till ”ekonomisk patriotism” respektive ”matpatriotism” och vädja till livsmedelsbutiker och konsumenter att köpa franskt.

Och det verkar som om inte bara franska, utan även konsumenter i stora delar av Europa, har hörsammat uppmaningarna om att stödja den egna, lokala maten. I Sverige har REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsförsäljning och andra typer av direktförsäljning av mat fått ytterligare vind i seglen under pandemin. Till och med vår egen landsbygdsminister, Jennie Nilsson, gick ut och uppmanade konsumenterna att köpa svensk, allra helst lokal, mat och direkt från bönderna.

Tendensen att värna sin egen matproduktion, är egentligen inget nytt. Pandemin har bara höjt temperaturen ytterligare. Flera svenska kommuner har länge varit kreativa med att inom lagens ramar hitta sätt att öka andelen svensk och lokal mat i sina upphandlingar. Ett sätt är att ställa samma krav som gäller för svensk matproduktion, till exempel att kor ska vara ute och beta på sommaren.