Matpatriotism i pandemins spår

När pandemin lämnade matvaruhyllorna tomma, uppstod skrämselhicka. Flera länder införde exportstopp och ministrar uppmanade till ”matpatriotism”.
Betyder det att frihandelns era är över?

Det var en dystopisk upplevelse att besöka en matbutik under mars månad. Där det skulle stått ris, bönor, mjöl, jäst, russin och toapapper, var det tomt. I ett samhälle där vi vant oss vid att jordgubbar inte är en fråga om årstid, hade plötsligt maten tagit slut.

Ute i omvärlden spred sig rädslan. Stora spannmåls-exportörer som Ryssland, Ukraina, Rumänien och Kazakstan drog i handbromsen, liksom risexportören Vietnam. Allt för att vara säkra på att kunna mätta de egna befolkningarna.

Polens jordbruksminister Jan Krzysztof Ardanowski anklagade livsmedelsföretag för ”bristande näringslivspatriotism” och satte upp företagen på en skäms-lista för att de importerade mejerivaror. Pinsamt nog för Ardanowski så ryckte den polska mejeriindustrin ut till försvar för importen eftersom den endast står för mindre än 1 procent av landets mejerikonsumtion. Den polska mejeriindustrin hade också en större affär att skydda och ville inte riskera att det kastades sten i något glashus, eftersom nästan en tredjedel av den polska mjölkfloden går på export.

Polen var långt ifrån ensamt om att uppmana till stöd för den egna matproduktionen. Ungern vädjade till livsmedelshandeln att köpa ungerskt, belgarna behövde äta mer pommes frites och britterna dricka mer mjölk. Österrikes jordbruksminister Elisabeth Köstinger föreslog en sänkt skatt på lokal mat.

”Den här pandemin avslöjar att det finns varor och tjänster som måste hållas utanför marknadskrafterna. Att anförtro vår mat, vårt beskydd, vår vård och omsorg – i förlängningen vår livskvalitet – till andra, är galenskap.” Det sa Emmanuel Macron under våren och det uttalandet orsakade sannolikt stor oro inom EU-lägret. Frankrike är en av de viktigaste spelarna i EU-samarbetet och Macron är en vän av ett starkare EU och av frihandel.

Orsaken till utspelet var förmodligen en kombination av bondekravaller, pressen från Marine Le Pen och hennes gamla slagord ”Köp franskt!” och läget med pandemin. Finansministern Bruno Le Maire och jordbruksministern Didier Guillaume fyllde på genom att uppmana till ”ekonomisk patriotism” respektive ”matpatriotism” och vädja till livsmedelsbutiker och konsumenter att köpa franskt.

Och det verkar som om inte bara franska, utan även konsumenter i stora delar av Europa, har hörsammat uppmaningarna om att stödja den egna, lokala maten. I Sverige har REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsförsäljning och andra typer av direktförsäljning av mat fått ytterligare vind i seglen under pandemin. Till och med vår egen landsbygdsminister, Jennie Nilsson, gick ut och uppmanade konsumenterna att köpa svensk, allra helst lokal, mat och direkt från bönderna.

Tendensen att värna sin egen matproduktion, är egentligen inget nytt. Pandemin har bara höjt temperaturen ytterligare. Flera svenska kommuner har länge varit kreativa med att inom lagens ramar hitta sätt att öka andelen svensk och lokal mat i sina upphandlingar. Ett sätt är att ställa samma krav som gäller för svensk matproduktion, till exempel att kor ska vara ute och beta på sommaren.

Som bjärt kontrast till mysiga lokala bondemarknader finns partier som polska Lag och rättvisa, brittiska Ukip, ungerska Jobbik och franska Rassemblement National (före detta Front National) som under lång tid har använt sig av matnationalism för att nå missnöjda människor på landsbygden. Det här har fått oroliga bedömare att peka bekymrat på det faktum att det var bland arga bönder och andra landsbygdsbor som Hitler och Mussolini hade sina första stora valframgångar.

Ordet ”matnationalism” används enligt Språkrådet och Språktidningen första gången 1995, samtidigt som Sverige blir medlem i EU. Men det dröjer nästan 20 år tills det hamnar på nyordslistan 2014 och då stavas orsaken till det: grisknorr. I det svenska valet till EU-parlamentet 2014 seglade grisarnas svansar upp som en oväntat het valfråga. Det rådde griskris i Sverige och grisbönderna klagade över att de inte klarade konkurrensen från den billigare och sämre grisuppfödningen i länder som Danmark och Tyskland.

Till grisböndernas stora förvåning gick budskapet hem hos flera politiker. Snart stod nästan varenda kandidat till EU-valet med en griskulting i famnen och sa att man ville att alla grisar i Europa skulle få ha det lika bra som de svenska. Grisknorren blev symbolen för ett mindre stressigt grisliv, till skillnad mot uppfödning i andra länder som innebar stympade grisknorrar. En del tog det ännu längre. Ebba Busch skrev i en debattartikel: ”Den svenska grisknorren är en symbol för en viktig kritik mot ansvarslöshet och överstatlighet på EU-nivå.”

Det var inte konstigt att grisbönderna blev förvånade över politikernas intresse. Staten Sverige är ofta kluven i sitt förhållande till det egna lantbruket. Livsmedelsverket har exempelvis inget uppdrag att främja svensk matkultur och gastronomi eller jobba för ökad självförsörjningsgrad, men däremot att öka exporten av svenska livsmedel. Är man elak kan man säga att den svenska statliga matnationalismen sällan är så stark som just när det handlar om export. Då talas det gärna om den rena, hälsosamma maten, midnattssolen och den spännande restaurangscenen.

Under lång tid var frågan om Sveriges självförsörjning av livsmedel i princip tabubelagd i den offentliga jordbruksdebatten. Att prata om vikten av att Sverige skulle producera tillräckligt med livsmedel i fall det blev kris eller krig var detsamma som att ideologiskt hylla den gamla regleringstiden. Från cirka 1870 och fram till 1990 var jordbruksmarknaden hårt reglerad. Alla baslivsmedel som kött, mejerivaror och spannmål var skyddade från import och priserna bestämdes av staten i samråd med LRF. På 350 platser i landet fanns det stora beredskapslager av livsmedel, i händelse av krig eller kris.

Under den här tiden var det i allra högsta grad matnationalism som gällde i Sverige och det var en stor förändring att gå från en skyddad nationell marknad till tuff konkurrens på den betydligt större EU-marknaden. Det krävdes även en mental förändring och ett förändrat vokabulär. Bonde, familjejordbruk och självförsörjning blev passé, till framtiden hörde i stället ord som företagare, entreprenörer, konkurrenskraft och marknad. Livsmedelsberedskap och självförsörjning var stendöda frågor, till dess att Civilförsvarsförbundet väckte liv i debatten för några år sedan.

Pandemin har satt ytterligare fokus på frågan om matsystemets sårbarhet. Beredskapslagren av mat är borta, butikernas lager räcker högst tre veckor, mycket av vår mat är importerad och mer än hälften av all matförsäljning i butik går genom en enda aktör – Ica. Som om inte det var tillräckligt sårbart, är det svenska lantbruket och livsmedelsindustrin också i hög grad beroende av import i form av utsäde, konstgödsel, avelsmaterial, drivmedel, maskiner och även arbetskraft.

Frihandelns idé innebär att maten ska produceras där det är billigast. Om det här medför att grönsakerna kommer från Holland, Spanien och Italien, osten och fläsket från Danmark, nötköttet från Irland, palmoljan från Indonesien och sojan från ­Brasilien så finns det ingen anledning att vara missnöjd. Det är snarare ett tecken på att marknaden fungerar som den ska. Ökad handel ska se till att distribuera livsmedlen.

Det är inte ovanligt i debatten att förespråkare för frihandel sätter likhetstecken mellan denna och värden som fred, frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Särskilt vanligt blir det när rika länder talar om fattiga länder som anses mindre utvecklade. Lite tillspetsat kan man säga att om missionärerna förr ansågs komma med civilisationen, så ligger den uppgiften i dag på frihandelsavtalen.

Utrikesminister Ann Linde skriver exempelvis på sin Facebook-sida:

”Sverige ska fortsatt vara en stark röst för frihandel, demokrati och mänskliga rättigheter – värderingar som vi jobbar för att inkludera i de internationella handelsavtalen vi sluter.”

Omvänt innebär det här resonemanget att den som kritiserar frihandeln och globaliseringen, med automatik anklagas för att vara antidemokratisk och hör hemma antingen hos extremhögern eller i Nordkorea.

Även om det utan tvekan finns högerpopulistiska politiker som surfar på missnöjet mot EU och den växande klyftan mellan stad och land, så handlar kritiken mot den globaliserade maten även om annat. Om man till exempel byter ut ordet ”matnationalism” mot ”matsuveränitet” kommer saken i ett helt annat ljus. Matsuveränitet brukar definieras som ”alla människors rätt till hälsosam och kulturellt lämplig mat, producerad med ekologiskt hållbara metoder och människors rätt att definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem”. Det begreppet har en annan klang och används främst av rörelser som arbetar med miljöfrågor och sociala frågor i utvecklingsländer. Om matsuveränitet har haft någon färg har den snarast varit röd.

Kritiker mot frihandel brukar anse att ökad global handel är fel därför att det ger en rad oönskade konsekvenser. Det finns också en grupp som inte litar på att handeln levererar om det uppstår kris, även om man i grunden är positiv till frihandel. Ett exempel på det sistnämnda är landgrabbing, när länder som Kina och Saudiarabien köper upp eller hyr jordbruksmark över lång tid i Afrika för att försäkra sig om livsmedel ifall det blir störningar på världsmarknaden.

Den principiella kritiken mot frihandeln handlar ofta om att den driver på utvecklingen av billig mat, men till priset av dåliga arbetsförhållanden, stor negativ miljöpåverkan, undermålig djuromsorg och en försämrad matkvalitet. Många blir förskräckta när de påminns om hur skövlad regnskog ersätts med oljepalmsplantager i Indonesien eller gigantiska sojafält i Brasilien, enorma slutgödningsstationer för köttdjur i USA och södra Spaniens ständigt växande plasthav av växthus. De är alla exempel på de mest effektiva och konkurrenskraftiga jordbrukslandskapen i världen. Och deras framväxt drivs till stor del på av frihandeln.

Handel mellan människor har en lång historia och har varit en förutsättning för att kunna leva ekologiskt. Människor bosatta i karga trakter kunde hålla kor, får och getter och hade tillgång till kött och mejeriprodukter, medan det var svårare för dem att odla spannmål. Med hjälp av handel skaffar man sig det man behöver för att kunna bo kvar på sin plats.

När handeln släpps fri globalt, leder den i stället till motsatsen, alltså att det ekologiska avtrycket blir mycket stort.

Konkurrensen sker främst genom lågt pris, medan andra kvaliteter blir oviktiga. Palmoljan är ett av flera exempel på detta. Trots en massiv kritik mot odlingen av oljepalm och skövlandet av regnskog och trots att Sverige skulle kunna vara självförsörjande på fett, har vår konsumtion av palmolja gått från noll till dryga sex kilo per person och år under de senaste decennierna. Skälet är enkelt, palmolja är det billigaste fettet.

Samma logik går att se när det kommer till andra matvaror. Bara 25 procent av all handel på världsmarknaden är livsmedel som det importerande landet inte kan producera själva.

”Det här är den största sociala förändringen någonsin”, säger Florent-Claude, huvudpersonen i Michel Houellebecqs bok Serotonin. Det han syftar på är skiftet av lantbruket där familjejordbruken läggs ner och de stora agrarindustrierna växer fram. Det är inget specifikt för Frankrike, det sker över hela världen, men exemplet är extra intressant eftersom den franska bonden ofta pekas ut som vinnaren i EU-spelet då Frankrike är den största bidragstagaren av jordbruksstödet. Franska bönder har länge utmärkt sig genom att demonstrera och bråka, men under de senaste åren har de börjat göra något som tidigare främst gällde för utblottade indiska bönder – de tar livet av sig.

Under de senaste 20 åren har antalet gårdar i Frankrike nästa halverats och än är stålbadet inte på långa vägar över. Houellebecq låter sin huvudperson konstatera att antalet jordbrukare har minskat kraftigt i Frankrike, men fortfarande inte ”minskat tillräckligt” för att kunna konkurrera med sina europeiska kollegor. ”Striden om världsproduktionen kommer vi inte vinna”, säger Florent-Claude, strax innan hans vän lantbrukaren tar sitt liv.

Trots pågående pandemi och diskussioner om sårbarhet, protektionistiska utspel från ledande ­politiker och ett växande intresse från konsumenterna för att äta mer där man bor, är det ändå business as usual som gäller. Nya frihandelsavtal väntar på att undertecknas och Sverige ligger på. Först i kön är Mercosur-avtalet, handelsavtalet mellan EU och Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay som tillfälligt lades på is efter bondeprotester och pandemi. Frihandelsvänliga Sverige är pådrivande i detta arbete.

Kommerskollegium skriver i en rapport att avtalet kommer leda till högre utsläpp av växthusgaser, ökad import av kött, risk för ökad avskogning av Amazonas, ökad nersmutsning av vattnet och högre användning av kemiska bekämpningsmedel. Hittills tyder dock inget på att regeringen kommer att ändra inställning. Möjligheten att kunna exportera svenska lastbilar, mekanisk utrustning eller vad som för tillfället är aktuellt, väger tyngre.

Från politikernas sida hörs heller inga skarpa förslag om att begränsa konkurrensen inom EU för att förhindra att Europas bönder slår ihjäl varandra. En del länder har kämpat för en övre gräns på 100 000 euro för stöd till enskilda gårdar för att bromsa utslagningen av små gårdar. Sverige har motsatt sig detta. Från LRF:s och regeringens sida vill man inte se något tak. ”Det är viktigt att lantbrukare som förbättrat sin konkurrenskraft genom effektiviseringar inte straffas genom ett takbelopp”, säger LRF:s ordförande Palle Borgström.

Nio månader har gått sedan det där dystopiska besöket i matbutiken och hyllorna är sedan länge fullmatade igen, men det jag söker finns ändå inte där. När jag kommer hem från REKO-utlämningen och packar upp mjölk från grannens gräsätande kor av fjällnära boskap, ägg i olika färger från lantrashöns, mozzarella från uppländska bufflar och bacon från Linderödssvin så inser jag vad det är: matvaror som jag inte kan köpa i en vanlig matbutik, oavsett hur stor den är. Jag har så smått börjat lära känna människorna som odlar, föder upp och förädlar maten jag äter. Det går inte att komma ifrån att matens koppling till platsen är viktig och det har inget med nationalstaten att göra, utan snarare med trakten där jag bor. Jag vet var korna har betat, var grisen har bökat och var potatisen har växt. Det handlar inte bara om en känsla, även om den är nog så viktig, utan om en djupare förståelse för hur matens ekosystem fungerar.