Med Peter Englund vid fronten: ”Vi miste nästan våra liv”

De har rapporterat från fyra krigszoner tillsammans, upplevt
nära döden-stunder och livskriser. Den prisbelönte fotojournalisten
Paul Hansen skriver om sina resor till fronten med författaren
och akademiledamoten Peter Englund.

Det där jävla nuet. 

”Monotonin” kallar Peter det. Huvudingrediensen i reportageresorna vi gjort mot det ovissa, hundratals mil över berg och kullar och dalar och eld och lågor för att mötas av ”nej, här kommer ni inte fram” eller ”ni har fel ackreditering” för att sedan – många krångelmödor senare – kliva ner i en skyttegrav och mötas av en stillsamt rökande soldat som säger: ”Ni skulle ha varit här i går.”

Det är då Peter Englund tar fram pennan, med den där extra tunna svarta spetsen han tycker så mycket om, och börjar krafsa ner små kråkfötter. Krafs, krafs. ”Jaha, och vad hände sedan?” Krafs, krafs, krafs. ”Intressant! Vad tänkte ni då?” Krafs, krafs, krafs, krafs. Några timmar senare hör man honom muttra. ”Måste köpa fler anteckningsblock.”

Bredvid, fast parkerad i det där förbannade nuet, står jag och lyssnar på hur dramatiskt det var i går, förra månaden, förra året – vad de tänkte, kände och vad som kanske ska hända i morgon – då vi inte längre är på plats. Dokumentära bilder bor i presens. Alla ens initiala förhoppningar, planer, anslag och högt flygande redaktionella önskemål faller oftast platt inför verklighetens här och nu. Det bekymrar inte en historiker.

Att åka på reportageresa med Peter Englund har sina alldeles egna sidor, fyllda med utmaningar som ska leda till texter som inte liknar någon annans. I alla fall inte de reportrar jag arbetar med i vanliga fall. I stort sett har alla våra resor samma mönster. Inledningsvis är det entusiasmens triumf över de reella, logistiska, mänskliga och säkerhetsmässiga utmaningarna. ”Åka på resa med Peter Englund? Gärna!” 

Peter Mikael Englund är inte någon journalist, inte i egentlig mening. För mig kan han mest liknas vid en dokumentär fotograf – vars sensor består av tjugonio bokstäver i stället för ljuskänsliga pixlar. Eller för att använda hans alldeles egna ord:

”Kanske är det därför, att jag inte är en journalist, med en egen agenda, som det blir som det blir i mina texter, jag åker med dit scenerna finns, berättelserna.”

Bosnien 

Våra gemensamma resor till länder i krig har tagit oss till Bosnien, Afghanistan, Irak och Ukraina. Det hela började, och höll på att sluta, en strålande vacker vårdag vid en av FN-styrkornas observationsposter i Bosnien 1994. Men vi börjar i andra änden av den resan. 

Just hemkommen stod jag vid ljusbordet och klippte ner film när en av cheferna kom springande. Jag var stressad, hade just framkallat en massa rullar och skulle till att göra ett första urval. Chefen ropade andfått, på avstånd innan hon ens kommit fram: ”VAR ÄR BILDERNA?!!”

Jävla Peter, tänkte jag. 

Någon vecka tidigare hade vi nästan mist våra liv, men ”nästan” är ett ord som ofta missbrukas av sådana som oss, tillfälliga besökare, i andras elände. En stridsvagn sköt ett skott som träffade en jordvall framför oss, varpå glödhett splitter ven över våra huvuden och slog in i sandsäckarna bakom. Jag fick Peter att omedelbart lova att inte säga något om det som skett. I alla fall till en början. Först skulle vi publicera reportaget om människorna vi mött i kriget, förmedla deras berättelser och inte fokusera på att någon skjutit mot oss, och missat. Skulle det komma ut i fel ordning skulle resten av vårt reportage bli en perspektivlös, för att inte säga respektlös, sidoshow. 

Peter hade hållit sitt löfte, det var inte han som läckt att vi blivit beskjutna. Det var någon från FN-bataljonen som kände någon som kände någon på tidningen och sedan – precis som jag befarat – skrev löpsedeln sig själv: ”PETER ENGLUND BESKJUTEN”. 

Jag gick aldrig till den där terapeuten. 

Jag åkte till Bosnien  i stället

Peters kändisskap följde oss överallt. Vi anlände i stort sett oanmälda till FN-lägret, en före detta containerfabrik utanför Tuzla. Befälet som mötte upp i porten var barsk, muttrade om att det var ”synnerligen anmärkningsvärt” att bara dyka upp och förvänta sig logi. Det var först när han sprack upp i ett leende – ”Vi kan tänka oss att göra ett undantag om du Peter håller ett föredrag om din bok Poltava” – som vi fattade att han drev med oss. Maken till pokerface har jag sällan skådat. Notering till mig själv: lira aldrig kort med en svensk officer. 

Vår vänskap var ett oskrivet blad. Jag visste att han var känd och skrev bra, men där tog det liksom stopp. Inte visste jag att Peter befann sig mitt i en djup personlig livskris, att svek, kärleksbekymmer och ångest plågade honom. Jag hade ingen aning om de mörka tankar som fått honom att i smyg skriva brev till familjen som han lämnade efter sig i små bruna kuvert. Avsked och testamente.

Inte heller kunde jag ana vilken, paradoxalt nog terapeutisk, effekt den första resan tillsammans skulle ha på honom. Hur en gryende vänskap kunde skingra själens mörker, eller som han själv uttryckte sig i skrift senare. ”Jag gick aldrig till den där terapeuten. Jag åkte till Bosnien i stället. Det visade sig fungera ungefär lika bra.” 

Resan till Bosnien bar på samma absurt kontrastrika prägel som andra resor i krig. Beväpnade soldater. Pansarvagnar, väst och hjälm och tunga kulsprutor längs minerade vägar omgivna av barn i kortbrallor som ropar efter ”bonbons” – godis. Att åka i konvoj var en fara i sig, vid pauserna präntades det in i oss att aldrig kliva ut i terrängen på grund av minfaran. ”Pissa alltid på däcken” sas det, en vana som satt i länge efteråt. Även om det kan låta underligt är en av de största farorna i krig just trafiken, eller för att låna Peters ord: ”Krigets första offer är trafikreglerna.”

Resan började bra, det förut så barska befälet (Peters föreläsning om Poltava var en succé) gav oss tillstånd att vara ett par dygn på Tango-2, en FN-observationspost väldigt nära fronten. Vi var taggade, särskilt jag. Orden ”tillstånd” och ”access” är ljuv musik för en fotograf som tampas med nuet. 

I stället blev det många och långa timmar, sprängfyllda av leda och tristess. Peter låg mest i sin smala träbrits, läste Gunnar Ekelöf och ett vältummat exemplar av Aftonbladet Kvinna och en tjock dimma låg tät över landskapet. Sedan förändrades allt. En värmande vårsol klättrade över bergskammen, brände bort diset och framför oss öppnade sig en dalgång som gjorde alla adjektiv överflödiga. Strålande vackert, och fullständigt livsfarligt. 

De serbiska ställningarna var bara några hundra meter bort och just denna FN-position hade blivit beskjuten många gånger. Trots den vetskapen, det var ju så lugnt, lade vi oss framför skyttevärnet, tog av väst och hjälm, (idiotiskt är ett ord som passar in väldigt bra här). Gräset var mjukt, vinden ljum och vi pratade om livet, kärleken, sakernas tillstånd och allt som hör därtill.  

Sedan small det.

Lufttrycket från explosionen fick byxorna att liksom klistra sig fast på benen – bråkdelen av en sekund innan smällen nådde öronen. Att vi låg ner räddade antagligen våra liv, men än mer tursam var soldaten som minuten innan satt på värnets sandsäckar. Efteråt var säckarna perforerade av splitter och sanden strilade som små vattenfall ur de många hålen. 

Minnet är ett bedrägligt ting. Senare skulle Peter skriva att han ”/…/ grep sin skottsäkra väst och skenade uppför sluttningen”. (Det gjorde du inte, sorry Peter.) Halvdöva efter smällen sprang vi omedelbart uppför slänten i skydd bakom ett skjul. Där samlade befälet, en svensk löjtnant, ihop alla och beordrade på bredaste östgötska: ”Åkaj pöjker, då går vi alle in i skyddsrömme.” 

Skyddsvästen kutade Peter nerför slänten och hämtade senare, även om det fortfarande var fullständigt livsfarligt. Det var då jag passade på att ta några kort. När den flåsande redaktören ropade efter bilder hade jag svårt att hitta en exponering där Peter inte storflinade. Han sammanfattade själv det hela: ”Jag var lycklig – senare upptäckte jag att det snarare var en brist på fantasi än rädsla.” 

En rädsla vars minne han än i dag bär med sig runt halsen. En liten bit av granatsplittret från den dagen, vackert inbäddat i guld. 

Vi skrattade. Högt och ofta mitt i eländet. Vi är båda barnsligt förtjusta i att bejaka just det barnsliga, att se ljuset, mitt i jävlighetens mörker. Peter ser det vackra i det fula, det goda i det onda och – viktigast av allt – det absurt roliga i det djupt allvarliga. Hans penna är särskilt vass i närheten av pompös uppblåsthet. Hans förmåga att formulera nyktra perspektiv på stora dramatiska skeenden är förlösande. Hans texter glöder av en scenisk närvaro som vore de fotografier.  

Afghanistan

”Kriget låg inte längre bort än en taxiresa. En rätt billig sådan.” 

Året var 1996 och Afghanistans huvudstad belägrades av talibanska styrkor. Om det var något befälen i rummet vi befann oss i led av så var det inte dåligt självförtroende. ”Taliban morale is very bad, Mujaheddin very good.” Tre månader senare skulle Kabul falla. Peter noterade stort som smått, information och miljö. Hur stridsläget var, att soldaterna vid fronten var tappra, den rödgula plastmattan på golvet, bjudapelsinerna, de susande fotogenlamporna och rasslande böneband. Plötsligt öppnades dörren och in ramlade tre män. Det var ett tyskt tv-team som ville ta rygg på oss till fronten. ”Javisst”, sa Peter, som är snäll och generös, medan jag lutade mig mot vår tolk och viskade ”nej”. Några minuter senare blev tyskarna vänligt men bestämt avvisade ur rummet. 

Det var en säkerhetsfråga – även om tv-stationen var känd, så finns det, som i alla yrken, människor som man inte vill beblanda sig med – särskilt inte under potentiell livsfara. Vad skulle hända om de fick panik eller påfrestade logistiken så att den brast? För övrigt var min erfarenhet av tyska tv-fotografers ”återskapande” av händelser inte positiv. Det var som om verkligheten inte räckte till för dem. Vid ett tillfälle såg jag en tysk filmare be en läkare på ett fältsjukhus agera inför kameran så till den milda grad att min tolk utbrast: ”Is he a doctor, or an actor?”

Vårt besök vid fronten bestod mest av väntan.

För Peters del gav timmarna vid fronten några av de vackraste scener jag läst från hans penna. En stjärnklar marsch i mörkret, frontens olika ljud, ”de akustiska svallvågorna”, de svepande pärlbanden av grönt spårljus över himlen, och så tonerna från en flöjt någonstans när morgonen började gry. En spröd melodislinga som i Peters öron ”lät som en afghansk variant av temat till Gudfadern”. 

Ingenstans är våldets konsekvenser tydligare än på ett krigssjukhus och inget ställe på jorden kunde mäta sig med hur illa det var på Karte Seh-sjukhuset. Bara några meter innanför porten mötte vi ett dött barn. En tvåårig pojke, insvept i ett vitt knyte på en alldeles för stor blodfläckig bår, bars till bårhuset. Hans mor stod bredvid, en vän höll om henne men hade ingen tröst att ge. Under neonrörens kallgröna sken fick frontens närmast förföriska ljud och ljus en helt annan mening. 

Här ligger de som monstret varit
framme och nafsat på, svalt händer, fötter, ansikten

”Här ligger de som monstret varit framme och nafsat på, svalt händer, fötter, ansikten” skulle Peter senare skriva. I en sal skrek en flicka hysteriskt när en läkare klippte bort stygnen från den stump som var kvar av hennes ben. Det var Zorah, tolv år gammal. Hon skrek inte för att det gjorde ont utan för att hon var rädd för smärtan. Bredvid sjuksängen stod vännen Shanam och höll för öronen. De lekte tillsammans på gården framför familjens hus när en raket, avfyrad av talibanerna, exploderade. 

Om kvällarna låg Peter och läste Michael Herrs bok Dispatches från Vietnamkriget. När han inte läste dikter av Rilke förstås.

Livet är för oss tillfälliga besökare relativt okomplicerat under ett krig. I Afghanistan var detta mer sant än vanligt. Visst fanns det strapatser och faran var påtaglig och ständig, men våra villkor var annorlunda. Vi åt, sov, mötte människor, lyssnade på deras berättelser, skrev, fotograferade, åt, sov. Sedan åkte vi hem. Det fanns knappt, om ens något, utrymme för egna grubblerier. Våra personliga problem hade inget att hämta inför människorna här. De var redan hemma. I kriget. 

Irak

Fönstren i logementet var övertejpade för att hindra glassplitter om, eller kanske rättare när, det sköts granater mot lägret. Det första Peter gjorde var att tejpa upp en bild på väggen. En liten skärva av normalitet. Familjen, de emotionella rötterna. Kommunikationerna hem kan vara besvärliga, inte så att det är svårt att mejla eller ringa, det blir tungt emotionellt. Koncentration och fokus far all världens väg. Det tar alltid en stund att hämta sig för mig. Bilder på min familj slutade jag sätta upp när min dotter en gång messade: ”Jag hoppas du inte dör.” Oron för deras oro kan bli för tung att bära. Jag avundades Peter.  

Vår tredje resa till ett krigsområde gick till Irak 2005. Vi var inbäddade med det amerikanska regementet 3rd Cavalry utanför Bagdad. Operation  Iraqi Freedom hade inte gått så bra för amerikanarna, jakten på massförstörelsevapen, själva skälet till invasionen, hade visat sig vara falskt. Vid ankomsten välkomnades vi med stora pr-kramen av pressofficeren i The Green Zone, det befästa huvudkvarteret i Bagdad. Men de varma leendena byttes sekundsnabbt mot hårda ögon och händer som hovrade över pistolhölster. Vårt bagage bar spår av explosiva ämnen.

Efter några nervösa minuter fick det sin förklaring, väskorna hade blivit kontaminerade i den beväpnade helikoptern som vi flugit i. Vi klandrade inte amerikanarna för att vara på helspänn. Invasionen var visserligen över men det dödades fortfarande i snitt uppåt nittio amerikanska soldater varje dag. De allra flesta av improviserade bomber längs vägarna. 

Det gamla militära talesättet att skynda sig att vänta verkade vara etsat i irakisk sten. Vi åkte ut på oändliga patruller i gassande sol, misstänkta bomber visade sig vara en sopsäck, en död hund eller en bil som fått soppatorsk. Vi hade tilldelats en soldat, sergeant Scott ”I am your babysitter” Gricks. Tjugotvå år gammal och redan en ärrad veteran. Vi mötte upp honom i matsalen, som Peter senare träffande beskrev som ”/…/ bubblan inuti bubblan, det sista avgörande beviset på att USA var världens enda återstående supermakt”. Man kunde välja mellan uppåt trettio olika rätter, och ett femtontal efterrätter. 

Scott var en bra man. Vår frustration över att det var händelsefattigt intill leda besvarade han med ord som Peter gjorde till hela reportagets anslag: 
”A boring day, is a really good day in Iraq.”  

På väggarna i matsalen fanns enorma tv-apparater. En dag dök president George W. Bush upp i en nyhetssändning och plötsligt började flera soldater att bua högljutt. En politisk analytiker hade inte behövt gå längre än till matsalen för att få reda hur det var ställt med den amerikanska stridsmoralen. En av officerarna formulerade sig ilsket, fjärran från propagandafraserna vi vant oss vid. ”Det enda vi har skapat är en Super Bowl för terrorism.”

Även nu, ett par år efter invasionen, rådde kaos. Landet var i sakta upplösning. Den intensiva plundringen efter fallet av Saddams regim hade pågått överallt. Med ett undantag – som fredade oaser låg all infrastruktur som hade med oljeindustrin att göra. Fortfarande hårdbevakade av amerikansk militär. 

Det var avslappnad stämning på basen, men som Peter skrev: ”Urverket är fullt uppdraget.” Soldater spelade basket mot en blånande himmel, med gevären alldeles intill. Matchen böljade fram och åter, någon hann sätta en bejublad trepoängare innan matchen bröts för att ge plats för en begravningsceremoni. Tre amerikanska soldater hade dödats av en bomb. Ett högt befäl inne i Bagdad förbjöd oss att närvara vid ceremonin, men Peter lyckades argumentera sig förbi stoppskylten med hjälp av en sympatisk kapten.

En eftermiddag fick vi komma in i det allra heligaste, rummet varifrån allting styrdes. Vi fick se en satellitbild där tydliga hjulspår avslöjade att irakier gjort stora omvägar kring ett dolt föremål på vägen. Alla, det vill säga, förutom amerikanarna, visste att det där låg en bomb. Mer bubbla än så blir det inte.

När det är dags att resa hem igen tar vi oss till Gröna Zonen för att flyga beväpnade helikoptrar ut igen. Vi samlar ihop vår utrustning, lastar in allt i en pansarbil, Peter tar på sig skyddsutrustningen, jag ser att han skrivit något i svart tusch på hjälmen:

”Snille och Smak.”

Jared William Kubasak, som kallades Kuba, tog vår bylinebild. Han var tjugofyra år gammal, gillade The Hives, och kom från Rocky Mount i Virginia. Pappan var elektriker och mamman sekreterare, de var djupt oroliga för sin son. Några månader efter att vi lämnade Irak dödades Kuba av en bomb. De andra hann ut ur pansarfordonet, men han fastnade i tornluckan och brändes ihjäl. Peter kontaktade föräldrarna och skickade dem en bok, dedikerad till sonen. Mamman skickade en kärleksfull gåva i retur. En filt tillverkad av Kubas favoritskjortor. 

Ukraina

Planeringsmötet på DN avslutades med en till hälften skämtsam uppmaning från en redaktör: ”Paul, ta det väldigt försiktigt i Ukraina, du har värdefull last.” Sedan bar det i väg, mot kriget. I Lviv hyrde vi en bil från en nervös biluthyrare som mumlade något om att vi inte skulle köra fort och för nära fronten. Sedan körde vi i ilfart mot fronten. 

Vlomp! Vlomp! 

Det kryper upp en liten svart hund i mitt knä. Han skakar våldsamt. Peter står en bit bort och pratar med ett ukrainskt artilleribefäl i den lilla byn nära fronten. Himlen är vinterblekblå. Det är kallt. Granatelden knallar med jämna mellanrum. Hunden stoppar in sin nos i min armhåla och lugnar sig lite. Sedan smäller det igen, denna gång med ett helt annat ljud. Kvoom! Kvoom! Hunden springer pilsnabbt i väg mellan de låga trähusen. I Ukraina vet till och med hundarna skillnaden mellan in- och utgående artillerield. 

Mil efter mil efter mil. När vi efter drygt elva timmar i bilen passerade Poltava skakade vi på huvudet. Hit gick alltså Karl XII:s soldater till fots, fick däng och sedan gick de som klarade sig till Turkiet. Resan kändes något lättare. Vår fixare och tolk Anton och jag turades om att köra den första biten. I början kände Peter ångest över att ha lämnat barn och käresta hemma, högst medveten om att risken aldrig är obefintlig även under ett kort besök. Vad-har-jag-gett-mig-in-på-faktorn är alltid stor och det hedrar honom att ansvaret tynger honom. Det är vid sådana tillfällen som långa bilresor är bra. Man hinner samtala och landa i känslorna. 

Det står en man i ett utbränt hus i Hostomel. Han hjälper sin far att tömma det som finns kvar i familjens förråd. Inlagda gurkor och paprikor. Tina, hans åttioettåriga mor dödades under det ryska anfallet. Explosionen som tog hennes liv var kraftig, de hittade delar av henne i sovrummet. 

Vi åker via Charkiv, det är många checkpoints längs vägen, trötta ögon, stampande fötter, automatgevär över axlarna

Orten med 18 000 invånare ett par mil utanför Kiev är i dag mest känd för två saker: Att den ukrainska armén lyckades stoppa det ryska anfallet mot Kiev här, och att konstnären Banksy målat ett verk på en av ruinerna, som sedan stals. (Och återfanns, polisen grep åtta män, varav en hävdade att han ”ville rädda konstverket till eftervärlden”.)

Anton är förbannad. 

Att ryssarna har förstört hans hus i Kiev är en sak, men att någon hjärtlös granne har använt hans tomt som avstjälpningsplats för allehanda bråte gör honom ursinnig. Han börjar röja, Peter hjälper honom, lyfter och kånkar. Under en stor bit korrugerad plåt hittar han en liten gran, helt nedtryckt i gräset. Han viker försiktigt tillbaka den, försöker få den att stå upprätt. Utan att helt lyckas. Den här var vår framtid, säger han med skälvande röst. Här skulle vi fira kommande jular. Aldrig mer. 

Vi åker via Charkiv, det är många checkpoints längs vägen, trötta ögon, stampande fötter, automatgevär över axlarna. En av soldaterna ber mig sänka rutan och ge honom våra id-kort. När jag ber de andra langa fram passen stoppar han mig. ”Det är okej, jag ville bara höra dig prata.”  Sedan vinkar han oss vidare. Inte sällan litar man mer på ett idiom än en id-handling. Vaktsoldater ber ibland människor uttala ett ukrainskt bröd (paljanytsia) i stället för att kolla id-handlingarna. Det ska vara svårt för ryssar, och det är svårare att fejka sin dialekt än ett dokument. 

Tallångest. Vi passerar den lilla staden Izium som länge legat under rysk ockupation. Utanför staden ligger en begravningsplats där ryska trupper begravt hundratals. En annan reportageresa tog mig dit när liken grävdes upp. Lukten av tallskog och förruttnelse kommer för evigt att vara förknippad med den staden. Jag ökar farten. Vi har bara tio dagar på oss (Peter är en väldigt upptagen man) och logistiken i Ukraina äter upp dagar bara i transporter.

Ett stort problem med att bevaka kriget i Ukraina är att det, för att låna ett av Peters ord (som han själv har snott från den tecknade serien  Kalle och Hobbe), transmogrifieras löpande. Saker som vi diskuterade på redaktionen i Stockholm visar sig vara svåra att genomföra och det beror i stort på en enda faktor: drönarna. Anton sliter sitt hår med diverse kontakter och pressofficerare för att vi ska kunna närma oss soldaterna längs fronten. 

Anton har hyrt ett par lägenheter i Kramatorsk, frontstaden som vi gör till vår bas i östra Ukraina. En av de första vi träffar är Volodomyr, en ukrainsk överste med stora insikter och hjärtat på rätta stället. Han vet värdet av journalisters arbete. Han räddade ett par journalister från nyhetsbyrån AP som hamnat på en rysk dödslista när han lyckades evakuera dem från Mariupol. 

Hur många har dödats under kriget, undrar Peter, och får svaret att frågan saknar relevans. Även om Volodomyr förstår frågan, att eländet måste mätas, så avskyr han att människoliv reduceras till en siffra – i en statistik som till på köpet är hemlig eller som man ljuger om. ”Alla har ett namn.”

Anton gör underverk. Bland annat får han bra kontakt med Ruslan, en sextiotreårig pressofficer som älskar att prata om sin fruktträdgård (två hundra äppelträd, hundra persikoträd). Vi lyckas ta oss till flera frontavsnitt, bland annat till en omlastningspunkt för skadade som ligger så nära fronten att vi ser attackflygplan svepa över skogen och släppa värmebloss mot ryskt luftvärn. Allt var släckt på vägen dit och vägskyltarna täckta med svart färg. Befälet heter Roman och arbetet här är, bokstavligt talat, livsviktigt. Det gäller att stabilisera de skadade soldaterna innan de lastas över till väntande ambulanser. Det är här jag inte ska ta en av mina allra starkaste bilder. Men lyckligtvis är Peter Mikael Englund på plats.

Roman meddelar att tretton skadade är på ingång. Men det är fel. Alla är inte skadade. Vadym, en av hans vänner, lastas av en pansarbil. Död. Hade inte transporten kört fel kanske han hade klarat sig. Roman ber mig att inte ta någon bild. Vilket jag respekterar. Ingen bild som jag skulle ha tagit hade ändå kunnat mäta sig med Peters skildring. Ibland säger en text mer än tusen bilder. 

”De lägger ner honom varsamt. En äldre soldat i skägg knäar framför liksäcken, han får dem att öppna säcken. Vadym min bror, dö inte. Sjuksköterskan håller honom runt axlarna. Den stupades ansikte framträder i skarp profil, nu än blekare i kontrasten mot den svarta plasten – en pietàbild. Det finns inget skrämmande med de döda; de är bara tysta och bleka och mycket stilla. All deras smärta och oro har skiftats över till de levande.” 

Läs mer:

Cecilia Uddén: ”Hela min familj älskade Elisabeth”

Fotografen Elin Berge fångar längtan efter Vindelälven