Metoo-männens otippade skådistalanger

Vad är skillnaden mellan det upphöjda skådespeleriet och den vidriga lögnen?

Som skådespelare handlar det om att sträva efter att vara äkta, genom att lära sig pjäsen och fördjupa rollen under så lång tid att karaktärens känslor lever ett eget liv genom mig. Men ibland drabbas jag i stället av den privata skammen: Va fan, det är ju bara jag som står här i en vadmalsdräkt och ljuger inför hundratals personer!

Inlevelsen, att låtsas något man inte är, kan även den outbildade klara, men kanske inte att driva historien framåt, det skådespelare kallar berättaransvar. Ett nybörjarfel är att bli så glad av att drabbas av känslan att man glömmer bort vad det var man skulle berätta. Nästa steg, som är utlevelsen, kräver oftast utbildning och övning, men undantag finns. Vissa barn kan det helt av sig själva, som E.T.-skådespelaren Henry Thomas.

På senare tid har vi sett män som mig veterligt inte har någon skådespelarutbildning, men som ändå lyckas leva sig in i en annan verklighet och göra den så äkta att miljoner människor tror på dem. Hur länge repeterar till exempel Trump? Uppfylls han av känslorna i nuet, som att han lever i den pjäs han har skapat? Det ser så ut. Woody Allen (som faktiskt är skådespelare) – har han repeterat sina presskonferenser? Har han skapat fiktiva händelseförlopp så starka att han tror på sitt eget manus?

Vi har ju även sett liknande karaktärer i svenska rättegångar och i offentligheten alldeles nyligen. Driften att inte erkänna sina misstag gör tydligen vissa till fantastiska skådespelare.

De flesta intressanta roller består av undertexter och viljor som ibland krockar och går isär, men de är mer komplicerade att gestalta trovärdigt. Som amatörskådespelare är det lättare att göra det svartvitt. Kanske är det därför de kör sin linje så benhårt utan tvekan. Anfall är ju bästa försvar, sägs det.

Men alla gör det inte lika trovärdigt, få trodde på Bill Clinton när han sa: ”I did not have sexual relations with that woman”, och vår egen ärliga kung klarade det inte heller så bra. ”Har kungen någon gång varit på porrklubb?” Paus. ”Näääe … ” (Han letar länge i minnet.) ”Näe, jag tror faktiskt inte det.”

På samma sätt som jag gillar att Clinton och kungen är så dåliga skådespelare, irriterar det mig att Trump och vissa metoo-män berättar sina historier så bra. Det yrke jag har slagit knut på mig själv för att bemästra klarar några av efter bara ett par veckor i häktet.