”Min egen sorg var patetisk, ynklig, ful och sorglig”

  • 25 aug 2023
  • 19 min

// Foto: Henrik Folkesson

”Min egen sorg var patetisk, ynklig, ful och sorglig”
Christian Daun

// Foto: Henrik Folkesson

Lyssna på artikeln

Vill du ha härliga livsvisdomar och happy happy från en lyckligt nyskild? Då har du kommit fel. I en specialskriven text berättar Christian Daun om böckerna som färgade hans största livskris.

Ur Vi läser #4 2023.


I min råa skilsmässosorg, när jag som allra mest behövde ett räcke att hålla mig i, sökte jag efter – ja, inte självhjälpsböcker men skönlitteratur som kunde fungera som sådana. Jag visste var jag inte skulle leta. I böcker som Happy happy-antologin, som beskriver tiden efter äktenskapskraschen som en livshöjdpunkt. Farväl unken kärnfamilj, hallihallå, självständighet och kravlöst sex! En sådan snabbspolning genom sorgen trodde jag inte alls på.

Däremot satte jag mitt hopp till Joan Didion. Hoppades kunna suga tröst ur Ett år av magiskt tänkande, hennes hyllade rapport från sorgeparentesen som inträdde efter makens död. Men vet du vad, jag blev mest bara irriterad. Förbannad på alla cocktails och allt förgivettaget New York-prål.

Till och med sorgen efter en livspartner var sval, snygg och stilren som i ett glossy inredningsmagasin. Min egen sorg var patetisk, ynklig, ful och sorglig. Om det inte fanns uppriktig igenkänning för oss skilsmässosörjande, så fick jag väl svänga ihop en ändamålsenlig bok själv.

Vad är det en del författare brukar säga: ”Jag skrev den bok jag själv hade velat läsa.” Går det att yttra något mer förnumstigt? Förmodligen inte. Men snart är den här, boken jag själv hade velat ta stöd av under mitt svåra år, och här följer några brottstycken ur den.

Parterapi:

”Är du rädd att förlora Sara?”

Vilken provokation. Inget av oss gick att riva upp, inte ett jävla dugg! Under terapi-sessionerna försökte jag lugnt och sansat klargöra hur det låg till. Vi satt ihop på ett irreversibelt sätt. Och det innebar INTE… Ja, alltså, terapeuten skulle inte ens börja få för sig att vi var några självutplånande lallare som hade gett upp allt vad egenart och sällskapsliv hette. Helvete heller. Vi strök inte omkring i radhusträdgården i några matchande träningsställ. Vi hade läst vår Revolutionary Road för bövelen! Och nej, det spelade ingen roll hur mycket våra barn tjatade; de skulle aldrig få någon sådan där spindellik styggelse till studsmatta som grannarna släpat in i sina trädgårdar. Vi skulle inte bli som de andra. Aldrig. Vi hade gift oss, skaffat barn, absolut, men vi var för den sakens skull inte klara. Vi skulle aldrig bli mätta, liknöjda, själsligt förstoppade. Glöm det bara. Dit skulle du inte få oss, terapeutskrälle!

Övernattningslägenheten

Vi såg bara varandras spår under halvåret vi bodde isär. Hennes kommande och gående: så mycket lättsammare än mitt. Tomma Prosecco-flaskor på diskbänken. Brända rostbrödssmulor i vasken. En hopknycklad påse chips. Satt hon här och förfestade eller?! Efter ett tag insåg jag att spåren var kommunikation, vår för tillfället enda öppna kanal. Jag köpte en glasflaska Ramlösa, en repig liten trettiotrecentilitersvariant. En änkemansbutelj som skulle påminna henne om hur jag hade det. Sara skulle öppna kylskåpet, den lilla flaskan skulle skallra till i facket, och i ett enda svindlande ögonblick skulle allt gå upp för henne. Vad som höll på att hända.

Vad som inte fick ske.

Att det som inte fick ske var det som var på väg att hända.

Det här var ofrivillig ensamhet. Min fru hade bestämt att vi inte skulle höras om annat än det praktiska. Okej, så var det uppgiften? Att ligga lågt? Jag var förvisso känsligt lagd – Sara hade till och med gett mig böcker om högkänslighet – men jag kunde inte gissa mig till vad som förväntades. Förväntades jag vinna tillbaka henne? Var det det hon ville?

Ville hon se jävlaranamma?

Äh, jag kunde inte prestera mig ur det här. Varför åma sig och göra tricks när domaren blundade och höll för öronen? Jag förstod inte vad jag stod anklagad för, visste inte ens i vilken rättssal mitt fall skulle avgöras, inte när heller. Jag visste bara att jag väntade. Det är en jävulsk klyscha att benämna en situation ”Kafka-lik”; men hallå, jag VAR ju mer eller mindre Josef K. i Processen!

Allt ska bort

Alla minnen från vår tid tillsammans skulle kasseras. Femton års upplevelser behövde annulleras. Jag tänkte, likt änkemannen i Georges Rodenbachs roman Brygge-den-döda, viga återstoden av mitt liv
åt sorgen, vistas i den.

Riddar kato

Det finns säkert självrannsakan i slutet av den här sorgelabyrinten, men där är jag inte än. Låt mig bittra klart först. Låt mig vara passivt aggressiv. Låt mig träffa henne utan att någonsin kramas, se på henne men aldrig i ögonen. Så här går det när man fuckar med Riddar Kato, baby. Hon avslutar sina sms med ”kram”, jag skriver ”mvh”.

Oegentid

Barnen ser så ljuvligt vilda ut när de äter cowboy-frukost nyuppstigna och nakna. Jag fotar tills det blir bra, sedan lägger jag på filtret ”levande varmt” och skickar bilderna till Sara. Det är smulor på golvet, står smutsiga tallrikar i diskhon… Skit samma! Barnen är glada, och det är det viktigaste. Ser hon det? Slaget är förlorat, det vet jag väl, men jag vill fortfarande säga saker med bilderna jag skickar. Hon ska se att vi tre har det bra. Se vad hon går miste om.

När det är mina dagar med barnen älskar jag timmarna mellan fem på eftermiddagen och åtta på kvällen. Då är livet ett självklart pärlband av sysslor: hämta på förskolan, få i ungarna en frukt eller några Mariekex, sedan vidare till lekpark eller Bamsejympa eller hem till någon kompis en kortis.

När jag inte har barnen hatar jag däremot de där timmarna mellan fem och åtta. Vargtimmarna. Timmarna då vardagslivet pågår runtomkring mig. Det hämtas på förskolor och skolor, det handlas på ICA, sedan bär det av hemåt, mot något, till något. Den som inte har något något att komma hem till, och inte någon någon heller, den människan får kämpa.

Jag tänker på vad Rachel Cusk skriver om de lediga timmarna i sin skilsmässobok Efterbörd: ”Jag tvingar i mig dem som sjukhusmat.”

Familjekram

I samma bok beskriver Rachel Cusk hur hennes döttrar försöker få sina frånskilda föräldrar att kramas. Igenkänningen är hjärtskärande. Barnens försök att fysiskt återförena de som har lossnat från varandra. Händer som tvingas samman, en upprepad vädjan om ”familjekram”.

Rachel Cusk är den författare som har betytt mest för bearbetningen av min skilsmässokris. Efterbörd i all ära, jag föll än mer pladask för hennes romantrilogi (Konturer, Transit och Kudos) där nyskilda Faye fumlar runt och uteslutande söker sig till främlingar, ”the comfort of strangers”, eftersom hon inte längre står ut med sina tvåsamma vänner. En av dessa främlingar, också han frånskild, berättar om när han körde bil med sin son genom bergen. Ett regnoväder drog in så de tvingades krypköra på lömska ­serpentinvägar. När mannen väl lyckats sätta sig själv och sin son i säkerhet ringde han sin ex-fru för att kassera in sympati. Hon svarade avmätt. ”Jaja, jag är säker på att ni klarar er.” Är det detta som väntar mig och oss, tänker jag. Är det till och med målet med vår skilsmässa att skapa ett sådant avstånd?

Bananen under soffan

Vilja rycka upp sig, men inte orka. Middagar på Donken för jag pallar inte laga mat. Köpa nya ­strumpor och kalsonger från H&M varje vecka för jag ids bara inte tvätta. Edward Hopper-tavlan som skulle förebåda min uppryckning, som aldrig ­kommer upp på väggen. Värst av allt: den förtorkade bruna bananen jag hittar bland dammtovorna under soffan. Serietecknaren Elin Lucassi gjorde en strip om det där i Karantändagboken. En ensamboende konstnärssjäl blir en dag varse förfallet hemmavid och utbrister då, liksom på Heureka-vis: ”Men det här är ju inte bohemskt, det här är bara vidrigt!”

Stäppvarg

Med min läggning, min fäbless för outsiderskap och tragedi, skulle jag med lätthet kunna falla in i en stäppvargspersona, lösgöra mig från alla ­gemenskaper likt Hesses dystra romangestalt. En vresig voyeur. Sitta och ujja mig på ålderns höst, krum och allena. Alkoholiserad och eljest i någon dragig kolonistuga. Elak, definitivt folkilsk. Skaffa käpp så att jag kan hötta den mot förbipasserande barn. ”Kan ni skratta tystare, ongjävlar!”

Jag får passa mig alltså.

Enkelriktad nyförälskelse

Jag blir alldeles till mig när jag inser att vi påminner om turturduvorna i Ebba och Didrik. Ebba och Philip som tjafsar om vem som ska lägga på först; som enas om att göra det samtidigt, men ändå dröjer båda kvar, eftersom ingen av dem vill att det någonsin ska ta slut. Philip, the good guy, som bygger deras gemensamma kärleksnäste i skogen, medan Ebba är otrogen med överklassrövhålet Mårten.

Är jag en uthållig kavaljer, droppen som urholkar stenen, eller bara en feg loser? Emellanåt känner jag mig som William Stoner, de försuttna tillfällenas mästare. Han som låter möjligheternas fönster slå igen framför honom, utan att röra ett finger.

En kväll scrollar jag förbi ett meme som skickar en rysning genom min kropp. Musse Pigg med näsan pressad mot fönsterrutan. Blicken i fjärran. Ögonen som åtrår och trånar efter någon som är skenbart inom räckhåll. Och så texten: ”When I love, I love too much.”

Vi är ingen vingklippt familj, vi är en hel trio

Det tar en stund att få barnen lugna vid läggningen, men oj vad mysigt det är att natta dem i tältet. Ovanför oss prasslar kvällsvinden i lövverken, den där sövande lätt visslande skogsvinden som jag vanligtvis brukar framkalla med munnen, den far omkring oss naturligt nu. Ett perfekt soundtrack till Abbe och Matilda, vår följetong i vilken Matilda och hennes kompis Abbe tar sin tillflykt till en hemlig koja högt upp i ett träd i skogen. Angriparna varierar, men inte slutet. Abbe och Matilda klarar sig alltid. Efter att ha ätit pannkakor eller något annat gott, för att fira att de klarade sig, somnar de trygga i sin koja, med vinden vinande utanför.

Stellan tycker det är så mysigt i tältet att han glömmer protestera mot att sagan är ”barnslig”.

I vanliga fall vill han ha hemskheter – häxor, vargar och flytande blod – men i kväll duger Abbe och Matilda. Jag blundar för att få den rätta inlevelsen. Matilda slingrar benen runt mina. Stellan somnar med sin hand i min.

Dåsig kravlar jag ut ur tältet och går ner till grus­vägen. Jag tänder en cigarett och vandrar en bit in i den mörknande skogen. Porlet av bäcken. Kvällens sista violetta ljus uppe på himlen, ett borttynande sken. Snart är det mörkt.

Signalen är sådär sprucken, som den blir när täckningen svajar, men jag kommer fram till slut.

”Men hej, min son”, säger mamma.

Hon är i stugan, skulle precis ta en cigg på altanen då hon hörde telefonen skallra på korgbordet. Jag märker på hennes röst att hon blir glad över informationen jag delger henne: jag och barnen tältar i Tyresta nationalpark. Jag berättar inget om den fruktansvärda gårdagen. Mamma behöver inte få veta vad som hände med Sara på vad som skulle ha varit vår tioåriga bröllopsdag. Jag ringer enbart för att berätta att det är bra med mig, med oss.

Jakten på något mer pålitligt

Frankie, den tolvåriga huvudpersonen i Carson McCullers kortroman The Member of the Wedding. Hela hennes grej är att hon inte är medlem. Brorsan ska gifta sig långt bort, i Alaska någonstans. Frankie får närvara vid ceremonin, som gäst, men är inte en del av äktenskapet. Inte medlem. Inte i sin skolklass, inte i sin hemstad, inte ens i sitt sommarlov. Hon glider bara omkring, som en klick smör i en het stekpanna. Allting pågår utanför och bortom henne. Livet angår henne inte.

Inte mig heller.

Få synen tillbaka

Det senaste året har jag promenerat raskt, småsprungit i syfte att fördriva tid, oro, smärta. Det mesta har kasat förbi och bort, figurerat flyktigt i mitt synfälts ytterkanter. Det jag väl lagt märke till är idel vanitasmotiv: Trädskelett. Bruna äppelskruttar i vattenpölar. Använda kondomer under nedpissade parkbänkar. Döda halvt uppätna kråkor. Kundvagnar från Farsta Centrum, som knyckts och dumpats av någon det inte kommer att gå bra för. Varteviga stilleben har bekräftat pessimism som den enda försvarbara livshållningen.

Nu har mina fönster ställts på glänt mot det rena igen. Den vaniljdoftande spången jag går på denna sommarkväll övergår i en vindlande grusgång, och det fyller mig med förtjusning att få följa den. Barnets uppspelthet. Jag går under träden, ett vajande valv av klorofyll. Stannar, blundar, andas.

Doften av nyregnad asfalt längre fram får slocknade ögonblick ur barndomen att gnistra till, små sprakande gnistor in i nuet, som tänder mig. Seendet som gradvis återvänder. Jag tänker på emo-pojken i American Beauty, han som filmar en plastpåses nyckfulla färd genom luften. Knausgård har beskrivit något liknande i en av sina årstidsböcker, en plastpåses sällsamma dans genom ett isgrönt hav, dess manetliknande rörelser mot djupet, och jag tänker på mig och barnen så, inte som tre separata entiteter, men som en enda följsam slingrande organism.

Fler utvalda artiklar