”Min kille bedrog sin hustru med mig”
En irriterande bonussyrra, värsta vädret i mannaminne – och ett manligt ego som slukar allt syre. Cecilia Düringer berättar om sitt värsta sommarminne.
// Foto: Oskar Wimmerman / Unsplash
Lyssna på artikeln
En irriterande bonussyrra, värsta vädret i mannaminne – och ett manligt ego som slukar allt syre. Cecilia Düringer berättar om sitt värsta sommarminne.
Vi behövde verkligen semester, jag och min kille. Det hade varit lite kämpigt för oss ett tag, främst för att han var gift – fast inte med mig. Så för att få vara i fred reste vi bort över sommaren, till Genèvesjöns södra strand där en vän hade hyrt ett hus. Han hade också behov av att komma iväg eftersom han hade råkat sylta in sig i lite av en sexskandal här hemma. Till saken hör att han är känd, alltså en riktig kändis som var och varannan människa känner igen på gatan, så han ville verkligen fly offentligheten en stund. Nåväl, i den friska luften i Schweiz skulle vi alla få ladda batterierna, ströva runt i naturen och ge oss ut på segelturer. Byta uschliga, kalla norr mot sydliga breddgrader där det finns ljus och värme. Trodde vi i alla fall.
Trasslet började redan på färden dit, som var gräslig, obeskrivligt lång och obekväm. Men det stora problemet var inte resekomforten eller brist därpå, utan att vi hade fått med oss en ovälkommen medpassagerare. Min bonussyrra, som förutom att ha förhållandevis irriterande personlighet dessutom visade sig ha en affär med min pojkvän. Japp. Ni läste rätt. Min kille bedrog alltså sin hustru med mig – och mig med min plastsyster.
Väl framme var allt ännu mer bedrövligt. Vår vän, han som hyrde huset, är ärligt talat ganska påfrestande att umgås med dygnet runt. Föreställ er ett stort manligt geni med dito ego som slukar allt syre i ett rum och har någonstans mellan noll och ingen respekt för unga kvinnor, och ni har honom på pricken. Kunde jag åtminstone få tid för mig själv och vandra iväg i de undersköna omgivningarna? Nej nej. För vädret var givetvis också helt fruktansvärt. Regnet vräkte ned så att fönsterrutorna skallrade, stormarna slet och rev i trädens kronor och över sjön vrålade åskan fram som tungt bombardemang i sällskap med ljungande blixtar mot en apokalyptiskt mörk himmel. Solen syntes inte över huvud taget till på hela sommaren. Så det var bara att sitta och uggla inomhus tillsammans med min opålitliga bonussyster och de uppblåsta kulturmännen. Inte undra på att jag fick fasansfulla mardrömmar om en galen vetenskapsman nästan varje natt.
Men vänta lite. Det här är ju inte alls mitt sommarminne. Utan författaren Mary Shelleys från 1816, året utan sommar när européerna pinades av kyla, mörker och stormar till följd av ett vulkanutbrott i Indonesien. Det här vet jag för att jag har läst det i en bok, inte för att jag var där. Hemskt ledsen för allt det här stöket, men det är lätt hänt att förirra sig och råka vispa ihop sitt eget liv med historiska storheters när man är en bokmal som lever i det förflutna. Mary Shelleys liv är också mycket skojigare att tänka på än min egen slätstrukna tillvaro.
Det enda jag kan gräva fram som ens avlägset påminner om hennes sommar 1816 är väl 200 år senare när jag och min dåvarande sambo fick låna ett hus på södra Gotland av en generös kollega. Måhända inte riktigt lika tjusigt som flådiga Villa Diodati vid Genèvesjön och inte med fullt så illustert sällskap som Mary Shelleys som reste tillsammans med sin älskare, diktaren Percy Shelley och superkändisen Lord George Gordon Byron, gudabenådad poet och ökänd bad boy. Visst drällde det in en och annan konstnärssjäl som hjälpte till att mata de förtjusande hönsen och dricka vin även hos oss där i Gotlandshuset, men ingen av dem figurerade direkt i skvallerpressen. Och nu när jag tänker efter, bjöd ju 2016 inte ens på dåligt väder. Det var idel sol och ljum bris, blå himlar och fågelkvitter. Således inte ett spår av likhet mellan min och Marys sommar.
Övermod av det slaget bestraffas.
Av hela den här beklagliga förvirringen finns väl egentligen bara en slutsats att dra. En soldränkt semester må vara härlig i stunden, men är inte alltid det som lönar sig i längden. Ur Mary Shelleys erbarmliga Schweiz-resa 1816 föddes nämligen något stort. När de satt och tryckte i hällregnet kom Lord Byron på det kreativa förslaget att alla skulle skriva varsin skräckberättelse, tävla om vem som fick till den läskigaste historien. Den närmast herostratiskt ryktbare Byron må då och då ha uppfört sig som lite av ett arsle (därom finns ymniga vittnesmål) men att han var påhittig kan ingen ta ifrån honom. Och hans skrivartävling ledde till att Mary Shelley, inspirerad av undergångsstämningen och den dramatiska väderleken, knåpade ihop det som skulle bli romanen Frankenstein eller den moderne Prometheus. Ett stilbildande, genreskapande och storsäljande verk, älskat ända in i vår tid och en omistlig post på varje litteraturnörds läslista.
Har jag kanske något i den stilen att skryta med från min Gotlandssommar två sekel senare? Nej, där blev inget storverk till, ty ur mys och trevnad springer sällan konstnärliga genombrott. Fast en sak skedde faktiskt ändå; ett avgörande telefonmöte med en mediaman (minst lika uppfinningsrik som Lord Byron men avsevärt mycket lättare att handskas med) som föreslog att vi skulle snickra ihop en historiepodd tillsammans. Och trots att min uppkoppling var mer än lovligt knackig ute på landsbygden hörde vi varandra tillräckligt väl för att kunna lägga första tegelstenen i det bygge som sedan blev podden P3 Historia och fick min karriär att ta en helt ny sväng, från gymnasielärare till radiomakare.
Men ingen ska nu tro att jag med detta jämför min lättviktiga lilla podd med Shelleys odödliga mästerverk. Det skulle vara ett svårartat fall av hybris, och så mycket antik grekisk litteratur har jag läst att följande står klart för mig: övermod av det slaget bestraffas hårt av gudarna. Eventuellt skulle de låta fördärva hela ens sommarsemester medelst uruselt väder, vem vet. Men då kanske man en gång för alla skulle ta sig samman, tänka en originell tanke eller två och få till sitt eget magnum opus.
Så, kom regn och rusk, vattna marken och kreativiteten. Både för grundvattennivåernas och konstens skull.