Efter Vi:s reportage om dödshjälp i november skrev Kaj Fölster till oss och berättade om sin mor, Alva Myrdals, sista tid i livet. Här är hennes text.

Det var välkommet att i Vi:s novembernummer läsa reportaget om dödshjälp. Det var en så klar framställning av vad frågan gäller. Opinionsundersökningar visar ju nu så tydligt på intresset för lagändring, för en parlamentarisk undersökning för att se över dagens förbud. Intervjun med Elisabet Abelin-Norell visar också att palliativ sedering (nedsövning, droger, smärtstillande) inte är lösningen för många.

Läs mer: Dödshjälp – alltid lika laddat

Jag vill här beskriva min mors långa lidande, trots sin uttryckliga önskan att få avsluta det.

Min mor Alva Myrdal fick tre år av fruktansvärt lidande – vid fullt medvetande – tills hon slutligen avled i februari 1986. Hon var då 84 år gammal. Hon avled efter att 3,5 år tidigare ha börjat känna av talblockeringar. De kom allt oftare – mitt i ett ännu personligt som offentligt aktivt liv.

Därefter började olika hjärnbitar liksom att trilla bort, fast medvetandet och förståelse bestod. Magnetröntgen visade en tumör som växte i hjärnan. Logopedi från början, följt av klinisk sjukhusvård på Karolinska Sjukhuset blev allt intensivare. Läkarna och all slags vårdpersonal gjorde allt som stod i deras makt. Möjlighet till en operation övervägdes och innan beslutet fattades höll läkarna långa överläggningar; min mor hade redan under föregående år haft hjärtattacker.

Min syster, inrest från USA, och jag som från Tyskland kunde komma oftare, fick vid vår mors säng vid flera samtal höra hur de resonerade. De hade läst min mors Livsslutsdirektiv som då inte var som formulär utan noga uppskrivet och undertecknat, och de förklarade slutligen tre möjliga scenarier för en operation:

– Ingreppet kunde lyckas.
– Det kunde leda till hjärtstillestånd och död.
– Det kunde bli utan resultat.

Vår mor lyssnade intensivt, kunde inte tala, inte skriva men förstod till fullo vad det gällde, och varenda gång som risken för att dö nämndes nickade hon ivrigt på huvudet och man såg de klara ögonen livas upp. Bedjande ögon. Inför nästa läkarbesök hade hon från tidningsrubriker rivit ut bokstäver och lagt ut på en bricka: J A G V I L L D Ö.